RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Fördelning av befogenheter inom Europeiska unionen

INLEDNING

Lissabonfördraget klargör fördelningen av befogenheter mellan Europeiska unionen (EU) och medlemsstaterna. Det inför för första gången i grundfördragen en precis klassificering i och med att tre huvudbefogenheter skiljs ut: exklusiva befogenheter; delade befogenheter och stödjande befogenheter.

Denna klargörande insats medför ingen märkbar överföring av befogenheter. Denna reform är dock viktig och nödvändig för att EU skall fungera väl. Flera befogenhetskonflikter har tidigare uppkommit mellan EU och medlemsstaterna, men numera är gränserna mellan vars och ens befogenheter klart avgjorda. Denna öppenhet underlättar dessutom tillämpningen av de grundläggande principer som handlar om kontroll och utövande av befogenheter.

AVSKAFFANDE AV EU:S PELARE

En av de mest märkbara förändringarna som kommer ur Lissabonfördraget handlar om avskaffandet av EU:s trepelarstruktur. Som påminnelse, så var dessa pelare:

  • den Europeiska gemenskapen
  • den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)
  • polisrättsligt och straffrättsligt samarbete

Inom denna struktur så lades flera befogenhetstyper ovanpå varandra. De antagna akterna inom ramen för den första pelaren antogs i enlighet med EU:s lagstiftningsförfaranden. I motsats till detta, så vilade de andra två pelarna på ett samarbete mellan medlemsstaternas regeringar.

Lissabonfördraget gör slut på denna komplicerade arkitektur. Den Europeiska gemenskapen försvinner. Den ersätts av EU, som i och med att den blir en juridisk person, har möjlighet att fullt ut utöva de befogenheter som tillhör unionen. Utöver detta, så får EU också den juridiska personlighet som tidigare tillhört den gamla gemenskapen. Den kan alltså, numera, skriva fördrag inom områden som tillhör dess befogenheter.

DE TRE STORA BEFOGENHETSTYPERNA

Fördraget om EU:s funktionssätt urskiljer tre befogenhetstyper och gör för var och en upp en icke uttömmande lista över berörda områden.

  • de exklusiva kompetenserna (artikel 3 i EUF-fördraget) EU är den enda som har befogenhet att lagstifta och anta bindande rättsakter inom dessa områden. de delade kompetenserna (artikel 4 i EUF-fördraget)
  • de delade kompetenserna (artikel 4 i EUF-fördraget) EU och medlemsstaterna i EU är behöriga att anta bindande rättsakter inom dessa områden Medlemsstaterna får dock bara utöva sin befogenhet i den mån EU väljer att inte utöva sin.
  • de stödjande kompetenserna (artikel 6 i EUF-fördraget) EU får bara ingripa för att understödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas handlingar. Den har sålunda ingen lagstiftande befogenhet inom dessa områden och kan inte ingripa i utövandet av befogenheter förbehållna medlemsstaterna.

SÄRSKILDA BEFOGENHETER

EU har särskilda befogenheter inom vissa områden:

  • samordning av ekonomisk politik och sysselsättningspolitik (artikel 5 i EUF-fördraget) EU har befogenheter för att säkerställa villkoren för denna samordning EU skall också fastställa de allmänna riktlinjerna och riktlinjerna för medlemsstaterna.
  • GUSP (artikel 24 i EU-fördraget): EU har befogenhet över alla områden knutna till GUSP, och definierar och verkställer denna politik genom mellanhänder, bland andra ordföranden i Europeiska rådet och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, vars roller och status erkänns av Lissabonfördraget. I inget fall får dock EU anta lagstiftande rättsakter inom detta område. I övrigt, så har inte Europeiska unionens domstol befogenhet att besluta inom detta område.
  • "flexibilitetsklausulen" (artikel 352 i EUF-fördraget): denna klausul tillåter EU att, om det är nödvändigt, agera utanför de befogenheter som ges i fördragen Denna klausul är dock inramad av ett strikt förfarande och av vissa tillämpningsrestriktioner.

UTÖVANDE AV BEFOGENHETERNA

Utövande av unionens befogenheter är underställt tre grundläggande principer som finns i artikel 5 i EU-fördraget. Begränsningen av EU:s befogenheter underlättar storligen rätt tillämpning av dessa principer.

  • principen om tilldelade befogenheter unionen har endast de befogenheter som den tilldelats genom fördragen;
  • proportionalitetsprincipen: utövandet av EU:s befogenheter ska inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen
  • subsidiaritetsprincipen: när det gäller de delade befogenheterna, så ska EU endast ingripa om den har möjlighet att agera mer effektivt än medlemsstaterna;

ÖVERFÖRING AV BEFOGENHETER

Den aktuella fördelningen av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna är inte huggna i sten. En minskning eller ökning av EU:s befogenheter är dock en känslig fråga som kräver godkännande av alla medlemsstater och som kräver en översyn av fördragen.

Senast ändrat den 23.03.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början