RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Subsidiaritetsprincipen

INLEDNING

Subsidiaritetsprincipen är grundläggande för Europeiska unionens (EU) funktion, och mer exakt för det europeiska beslutsfattandet. Den gör det bland annat möjligt att avgöra när EU är behörig att lagstifta, och bidrar till att beslut tas så nära medborgarna som möjligt.

Subsidiaritetsprincipen stadfästes i artikel 5 i EU-fördraget. Den står vid sidan av andra principer som också de anses vara nödvändiga för det europeiska beslutsfattandet: tilldelning- och proportionalitetsprinciperna.

Protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna definierar, dessutom, verkställandet av subsidiaritetsprincipen. Utöver detta, har Lissabonfördraget förstärkt subsidiaritetsprincipen mycket genom att införa flera kontrollmekanismer för att kontrollera dess riktiga tillämpning.

DEFINITION

Subsidiaritetsprincipen avser att avgöra den interventionsnivå som är mest relevant inom de områden där EU och medlemsstaterna har delade befogenheter. Det kan röra sig om en åtgärd på europanivå, nationell nivå eller lokal nivå. I alla fall gäller, att EU endast kan ingripa om den är i stånd att agera mer effektivt än medlemsstaterna. Protokollet om tillämpning av subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen nämner tre kriterier som avser att bekräfta huruvida ett ingripande på europanivå är möjlig:

  • har åtgärden transnationella aspekter som inte kan regleras av medlemsstaterna?
  • skulle en nationell åtgärd eller avsaknad av åtgärd bryta mot föreskrifterna i fördraget?
  • skulle en åtgärd på europanivå ha betydande fördelar?

Subsidiaritetsprincipen avser också att föra EU och dess medborgare närmre varandra genom att garantera att en åtgärd sker på lokal nivå då det visar sig nödvändigt. Subsidiaritetsprincipen betyder dock inte att en åtgärd alltid ska ske på den nivå som är närmast medborgaren.

KOMPLETTERAR TILLDELNING- OCH PROPORTIONALITETSPRINCIPERNA.

Artikel 5 i EU-fördraget fördelar befogenheterna mellan unionen och medlemsstaterna. Den refererar först till attributionsprincipen enligt vilken unionen endast har de befogenheter som tilldelats den av fördragen.

Subsidiariteten och proportionaliteten är en konsekvens av attributionsprincipen. De avgör i vilken utsträckning EU kan utöva de befogenheter som tilldelats den av fördragen. Tack vare proportionalitetsprincipen, så kan de medel som EU har för att verkställa de mål som bestämts i fördragen inte gå utöver det nödvändiga.

Sålunda kan inte unionen agera på ett politikområde om inte:

  • denna åtgärd utgör en del av de befogenheter som EU fått genom fördragen (attributionsprincipen);
  • inom ramen för de befogenheter som delas med medlemsstaterna, europanivån är den bästa för att nå de mål som fastställts i fördragen (subsidiaritetsprincipen);
  • innehållet och formen på åtgärden inte överskrider det som är nödvändigt för att nå de mål som är fastställda i fördragen (proportionalitetsprincipen).

KONTROLL AV SUBSIDIARITETSPRINCIPEN

Kontrollmekanismerna för subsidiaritetsprincipen styrs av protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Lissabonfördraget har gjort om detta protokoll för att förbättra och förstärka denna kontroll.

Protokollet, som infördes genom Amsterdamfördraget, fastställer redan att vissa åtaganden ska respekteras under själva utarbetningen av lagstiftningar. Sålunda ska kommissionen, innan den föreslår en lagstiftande rättsakt, ta fram en grönbok. Grönböcker består av stora konsultationer. De gör det möjligt för kommissionen att inhämta åsikter från nationella och lokala institutioner och från det civila samhället om lämpligheten i ett förslag till lagstiftning, i synnerhet när det gäller subsidiaritetsprincipen.

Protokollet lägger för övrigt också till kommissionens skyldigheter att med varje utkast till lagstiftande akt låta det följa med ett dokument som visar att subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna respekterats.

Lissabonfördraget förnyar genom att till fullo koppla de nationella parlamenten till kontrollen av subsidiaritetsprincipen. De nationella parlamenten utövar numera en dubbel kontroll:

  • de har oppositionsrätt under utarbetandet av förslag på lagstiftning. de har därför möjligheten att hänvisa ett förslag på lagstiftning till kommissionen om de bedömer att subsidiaritetsprincipen inte respekterats (se dokumentet ”nationella parlament”);
  • med medlemsstaten som mellanhand kan de bestrida en lagstiftande rättsakt i EU-domstolen när de anser att subsidiaritetsprincipen inte respekterats.

Lissabonfördraget kopplar också regionkommittén till kontrollen av subsidiaritetsprincipen. I likhet med de nationella parlamenten, så kan kommittén också bestrida en lagstiftande akt som inte respekterar subsidiaritetsprincipen i EU-domstolen.

Denna sammanfattning tjänar endast som information. Avsikten är inte att tolka eller ersätta referensdokumentet, som även fortsättningsvis är den enda juridiskt bindande texten.

Senast ändrat den 04.03.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början