RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Lagstiftande förfarande

INLEDNING

Lissabonfördraget avser att förstärka Europeiska unionens (EU) förmåga att besluta och agera, allt medan de antagna beslutens lagenlighet garanteras. Det reformerar sålunda EU:s beslutsprocess, genom att i synnerhet förändra de gällande lagstiftande förfarandena.

Artikel 289 i fördraget om EU:s funktionssätt refererar hädanefter endast till två typer av lagstiftande förfarande.

  • det ordinarie lagstiftande förfarandet;
  • de särskilda lagstiftande förfarandena.

Dessutom inför Lissabonfördraget ”övergångsklausuler”. Dessa klausuler gör det möjligt att, under särskilda omständigheter, generalisera det ordinarie lagstiftande förfarandet till områden som från början låg utanför dess tillämpningsområde.

DET ORDINARIE LAGSTIFTANDE FÖRFARANDET

Det ordinarie lagstiftande förfarandet ersätter det gamla sambeslutandeförfarandet. Detta förfarande är det mest lagenliga ur en demokratisk synvinkel. Det innebär att Europaparlamentet ingriper som medbeslutare vid sidan av rådet. Under tidens lopp har det också blivit det mest använda lagstiftande förfarandet. Lissabonfördraget stadfäster alltså denna tendens när benämningen byts och när det etableras som gemensamt rättsligt förfarande. I samma anda som de tidigare fördraget utsträcker Lissabonfördraget också det ordinarie lagstiftande förfarandet till nya politikområden (se dokumentet "utvidgande av den kvalificerade majoriteten och det ordinarie lagstiftande förfarandet”).

Formerna för det ordinarie lagstiftande förfarandet är desamma som för det gamla sambeslutandeförfarandet. De specificeras i artikel 294 i fördraget om EU:s funktionssätt. Rådet och parlamentet blir jämställda. De två institutionerna antar lagstiftande rättsakter antingen vid första behandlingen eller vid den andra. Om de två institutionerna inte träffat någon överenskommelse efter andra behandlingen, sammankallas en förlikningskommitté.

Dessutom är regeln för omröstning inom ramen för det ordinarie lagstiftande förfarandet kvalificerad majoritet. För att underlätta beslutsfattandet och förstärka effektiviteten i förfarande, gör Lissabonfördraget också en ny definition av kvalificerad majoritet (se dokumentet ”Europeiska unionens råd”).

DE SÄRSKILDA LAGSTIFTANDE FÖRFARANDENA

De särskilda lagstiftande förfarandena ersätter de gamla förfarandena för samråd, sambeslutande och samtycke. Målet är att förenkla EU:s beslutsprocess genom att göra den tydligare och mer effektiv. Som deras benämning antyder, är dessa förfaranden undantagsfall av det ordinarie lagstiftande förfarandet, och utgör alltså undantag.

I de särskilda lagstiftande förfarandena, är EU-rådet i praktiken den enda lagstiftaren. Europaparlamentet är endast delaktigt i förfarandet. Dess roll är sålunda begränsad till att, beroende på fall, vara rådgivande eller godkännande.

Till skillnad från det ordinarie lagstiftande förfarandet, ger inte EU-fördraget någon exakt beskrivning av de särskilda lagstiftande förfarandena. Deras former definieras därför från fall till fall av artiklarna i EU-fördraget och i fördraget om EU:s funktionssätt som föreskriver deras tillämpningar.

ÖVERGÅNGSKLAUSULER

Lissabonfördraget har infört övergångsklausuler för att kunna tillämpa det ordinarie lagstiftande förfarandet på områden för vilka fördraget föreskrivit särskilda lagstiftande förfaranden. Utöver detta gör dessa klausuler också det möjligt att tillämpa omröstning med kvalificerad majoritet på rättsakter som ska antas enhälligt.

Det finns två typer av övergångsklausuler:

  • den allmänna övergångsklausulen som gäller alla de europeiska politikområden: aktiveringen av denna klausul ska godkännas genom ett enhälligt beslut i Europeiska rådet (se dokumentet ”översyn av fördragen”);
  • övergångsklausuler som är specifika för vissa europeiska politikområden.

De särskilda övergångsklausulerna har några procedurala särdrag jämfört med den allmänna övergångsklausulen. Som exempel, så har de nationella parlamenten i allmänhet inte den oppositionsrätt som erkänns dem i den allmänna klausulen. I andra fall kan tillämpandet av vissa specifika klausuler tillåtas genom ett beslut av rådet, och inte Europeiska rådet som är fallet för den allmänna klausulen. Formerna för tillämpandet av de olika specifika klausulerna skiljer sig därför åt från fall till fall och beskrivs i de artiklar i fördragen som föreskriver deras tillämpande.

Det finns sex specifika övergångsklausuler som kan tillämpas:

  • på den fleråriga budgetramen (artikel 312 i fördraget om EU:s funktionssätt);
  • på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (artikel 31 i EU-fördraget);
  • på det civilrättsliga samarbetet som rör familjerätt (artikel 81 i fördraget om EU:s funktionssätt); Denna specifika klausul är den enda för vilken de nationella parlamenten behåller en oppositionsrätt;
  • på fördjupade samarbeten inom områden som styrs av enhällighet eller av ett särskilt lagstiftande förfarande (artikel 333 i fördraget om EU:s funktionssätt);
  • socialpolitik (artikel 153 i fördraget om EU:s funktionssätt);
  • miljörätt (artikel 192 i fördraget om EU:s funktionssätt).

Denna sammanfattning tjänar endast som information. Avsikten är inte att tolka eller ersätta referensdokumentet, som även fortsättningsvis är den enda juridiskt bindande texten.

Senast ändrat den 26.02.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början