RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Ändring av fördragen

INLEDNING

Ändring av de grundläggande fördragen är nödvändig för Europeiska unionen (EU). Den göt det möjligt att anpassa lagstiftningen och den europeiska politiken till de nya utmaningar som EU står inför. Innan Lissabonfördraget trädde i kraft fanns det bara ett förfarande för ändring av fördragen. Detta förfarande krävde sammankallandet av en regeringskonferens.

Lissabonfördraget har mjukat upp ändringsförfarandet och samtidigt förbättrat dess demokratiska karaktär. Det gör en liten ändring i det ordinarie ändringsförfarandet genom att förstärka Europaparlamentets och de nationella parlamentens deltagande. Lissabonfördraget skapar framför allt två typer av förenklade förfaranden för att underlätta ändringar i vissa av bestämmelserna i fördragen.

Att ändring av fördragen gjorts enklare borde vägas upp av att enhälligheten behålls som beslutsregel. Sålunda ska medlemsstaterna, oavsett vilken metod som används, enhälligt anta ändringar av berörda bestämmelser.

Ändringsförfarandena finns i artikel 48 i EU-fördraget.

DET ORDINARIE ÄNDRINGSFÖRFARANDET

Det ordinarie ändringsförfarandet rör de viktigaste förändringarna av fördragen, som ökande eller minskande av EU:s befogenheter. Det medför i synnerhet sammankallandet av en regeringskonferens som antar ändringsförslagen med konsensus. Ändringarna som görs i fördragen träder inte i kraft förrän efter det att de har ratificerats av medlemsstaterna.

Lissabonfördraget stadfäster gällande praxis avseende att samla ett europeiskt konvent innan regeringskonferensen. Detta konvents uppdrag är att undersöka ändringsförslagen och sedan avge en rekommendation till regeringskonferensen. Det består av representanter för statscheferna eller regeringen, kommissionen, men likaså av representanter för de nationella parlamenten och Europaparlamentet. Lissabonfördraget försöker på det viset demokratisera processen för ändring av fördragen. En annan stor innovation är att Europaparlamentet får initiativrätt. Det får numera föreslå ändringsförslag med samma rätt som medlemsstaternas regeringar och kommissionen.

Europaparlamentet kan också besluta, efter godkännande från Europaparlamentet, att inte sammankalla konventet om ändringarna inte är alltför omfattande. I ett sådant fall ger den ett direkt mandat till regeringskonferensen.

FÖRENKLAT ÄNDRINGSFÖRFARANDE

Lissabonfördraget skapar ett förenklat ändringsförfarande för interna politikområden och åtgärder inom EU. Målet är att förenkla den europeiska integrationen på dessa områden. Ett sådant förfarande gör det möjligt att undvika att sammankalla ett europeiskt konvent och en regeringskonferens. EU:s befogenheter kan dock inte utvidgas genom ett förenklat ändringsförfarande.

Precis som i det ordinarie förfarandet, så kan alla medlemsstaters regeringar, kommissionen eller Europaparlamentet lämna ett översynsförslag till Europeiska rådet. Europeiska rådet antar sedan ett beslut som annonserar de ändringar som gjorts i fördragen. Europeiska rådet beslutar enhälligt, efter att ha rådfrågat kommissionen, Europaparlamentet samt europeiska centralbanken om ändringen rör finanssektorn. De nya bestämmelserna i fördragen träder inte i kraft förrän de ratificerats av alla medlemsstaterna i enlighet med deras respektive konstitutionella regler.

DEN ALLMÄNNA ÖVERGÅNGSKLAUSULEN

Den övergångsklausul som fastställts genom Lissabonfördraget utgör ett andra förenklat översynsförfarande. Denna klausul gör det möjligt att anta rättsakter enligt andra former än de som fastställts i grundfördragen, utan att därför medföra en formell ändring av fördragen. Den allmänna övergångsklausulen rör två omständigheter:

  • ifall fördragen fastställer att en rättsakt antas enhälligt av rådet, kan Europeiska rådet anta ett beslut som tillåter rådet att besluta med kvalificerad majoritet;
  • ifall fördragen fastställer att rättsakter ska antas enligt ett särskilt lagstiftande förfarande, så kan Europeiska rådet anta ett beslut som tillåter antagandet av sagda akter enligt det ordinarie lagstiftande förfarandet.

I båda fallen ska rådet besluta enhälligt och ska få ett godkännande från Europaparlamentet. Varje nationellt parlament har dessutom oppositionsrätt och kan hindra aktiveringen av den allmänna övergångsklausulen.

Övergångsklausulen så som den är definierad i artikel 48 i EU-fördraget gäller alla de europeiska politikområdena, utom försvaret och beslut som har militär betydelse. EU-fördraget och fördraget om EU:s funktionssätt fastställer övergångsklausuler som gäller vissa specifika områden (dokumentet "lagstiftande förfaranden"). Det värde som dessa klausuler tillför jämfört med den allmänna klausulen ligger i vissa procedurala särdrag. Bland annat har de nationella parlamenten i allmänhet inte oppositionsrätt.

Denna sammanfattning tjänar endast som information. Avsikten är inte att tolka eller ersätta referensdokumentet, som även fortsättningsvis är den enda juridiskt bindande texten.

Senast ändrat den 29.01.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början