RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 23 språk.
Nyligen tillagda språk:  BG - CS - ET - GA - LV - LT - HU - MT - PL - RO - SK - SL

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Europaparlamentet

INLEDNING

Fördelningen av mandat mellan medlemsstater och parlamentets befogenheter i lagstiftningsprocessen har ofta debatterats under tidigare översyner av fördragen.

I linje med Europeiska unionens (EU) gradvisa förstoring, så har antalet ledamöter i parlamentet hela tiden ökat och har givit upphov till långa förhandlingar mellan medlemsstater. De europeiska ledamöterna har, för övrigt, sett sina befogenheter utvecklas betydligt i synnerhet tack vare att medbeslutandeförfarandet gjorts allmänt.

Lissabonfördraget föreslår ett nytt förfarande när det gäller mandat i parlamentet och ökar dess lagstiftande och budgetära befogenheter betydligt genom förändring av beslutsförfaranden inom EU.

SAMMANSÄTTNING

Fördelningen av mandat mellan medlemsstater är ett komplicerat ämne. Denna fördelning ska framför allt bibehålla en tillfredsställande proportion mellan mandaten som tilldelas medlemsstaterna och befolkningen i dessa. Utöver detta får inte det totala antalet ledamöter överstiga ett visst antal för att inte stå i vägen för effektiviteten i parlamentets arbete.

Antalet mandat i parlamentet har sålunda varit föremål för långa diskussioner, och en detaljerad fördelning av mandaten per medlemsstat var traditionellt inskriven i de olika ändringsfördragen. I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft, så finns inte längre fördelningen av mandat med i fördragen. Den skall numera utgöra föremål för ett förslag från parlamentet som skall antas enhälligt av Europeiska rådet.

Lissabonfördraget ger sålunda Europaparlamentet i uppdrag att förslå sin egen mandatfördelning, men etablerar dock grundregler inom ramen för vilka denna fördelning skall ske:

  • det maximala antalet ledamöter är fixerat till 751, inklusive parlamentets ordförande;
  • ingen medlemsstat ska ha färre än sex ledamöter, för att alla viktigare politiska inriktningar får möjlighet att ha en företrädare, även i de minst befolkade medlemsstaterna;
  • det högsta antalet mandat per medlemsstat är fastställt till 96;
  • fördelningen av mandat ska grundas på principen om "degressiv proportionalitet". Med andra ord, ju mer folk det är i en medlemsstat, desto fler ledamöter har den och desto större är antalet innevånare som representeras av en ledamot.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Europaparlamentet som valdes i juni 2009 består av 736 ledamöter som fastslaget i Nicefördraget. Europaparlamentet har emellertid föregripit ikraftträdandet av Lissabonfördraget genom att föreskriva övergångsbestämmelser om parlamentets sammansättning. Sålunda, enligt ordförandeskapets slutsatser (FR ) från 11 och 12 december 2008, preciserar det att antalet parlamentsledamöter skall ökas till 754 i slutet av valperioden 2009-2014. Denna förändring skall ratificeras av alla medlemsstater. Ända till det definitiva antagandet av denna ökning av antalet ledamöter, så kommer de 18 extra ledamöterna endast att ha status av iakttagare.

BEFOGENHETER

Lissabonfördraget förstärker EUs demokratiska karaktär genom att utvidga Europaparlamentets rättigheter. Medbeslutandeförfarandet, i vilket parlamentet jämställs med rådet, är omdöpt till "ordinarie lagstiftningsförfarandet" Detta förfarande är utvidgat till nya politiska områden, som jordbruket, rättsliga frågor eller invandring (se dokumentet "lagstiftningsförfaranden") Parlamentet behåller också godkännanderätten för akter som antas inom ramen för samrådsförfarandet och samtyckeförfarandet, kallade "det särskilda lagstiftningsförfarandet".

På ett internationellt plan, så ska Parlamentet godkänna en serie avtal som associeringsavtalen och avtalen inom områden täckta av det ordinarie eller särskilda lagstiftningsförfarandet när det behöver parlamentets godkännande. Det ska, för övrigt, informeras och rådfrågas för alla andra typer av internationella avtal.

Parlamentets budgetära befogenheter kommer också att förstärkas. Det är nu jämställt med rådet inom ramen för förfarandet för att anta EU:s årliga budget. Mer precist, så är skillnaden mellan "icke obligatoriska utgifter", för vilka parlamentet har sista ordet, och "obligatoriska utgifter", för vilka det bara kunde föreslå förändringar, borttagen. Förfarandet är också förenklat och nu underställt en enkel läsning av parlamentet och rådet, och sedan vid behov en förlikningskommitté (artikel 314 i EU-fördraget).

Parlamentet behåller för övrigt en stark politisk kontroll över Europeiska kommissionen. Det skall välja kommissionens ordförande, och sedan godkänna kommissionen i sin helhet. I enlighet med artikel 234 i EU-fördraget, så kan det också genom att ställa misstroendevotum kräva att kommissionen avgår.

Till sist, så har parlamentet fått större befogenheter när det gäller EU:s konstituerande fördrag. Det behåller också initiativrätten och kan därför föreslå en revision av fördragen för rådet. Det är medlem i det konvent som granskar förslag lagda inom det ordinarie granskningsförfarandet av fördrag. Inom ramen för det förenklade granskningsförfarandet, eller när det inte krävs ingripande av ett konvent, så är det fortsatt nödvändigt att rådfråga parlamentet för modifiering av förslag.

SAMMANFATTANDE TABELL

ArtiklarÄmne

EU-fördraget

14

Parlamentet – roll och sammansättning

Fördraget om EU:s funktionssätt

223 till 234

Parlamentet – funktionssätt och befogenheter
Senast ändrat den 07.01.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början