RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Den gemensamma handelspolitiken

INLEDNING

Inom ramen för Europeiska gemenskapen har medlemsstaterna upprättat en tullunion med en gemensam importordning för import med ursprung i tredje land. Gemenskapens handelspolitik bygger alltså på en gemensam yttre tulltaxa, som gäller lika för alla medlemsstaterna.

När Romfördraget undertecknades var gemenskapens ekonomi och handel med tredje land i huvudsak inriktade på tillverkning av och handel med industrivaror. Detta gäller inte längre, eftersom de flesta arbetstillfällena i Europeiska unionen nu skapas inom tjänstesektorn, som också svarar för en väsentlig del av unionens internationella handelsutbyte. Denna utveckling beror framför allt på den mycket hårda konkurrensen inom traditionella sektorer från de nya industriländerna och på de ekonomiska förändringar som den nya informations- och kommunikationstekniken för med sig.

När Världshandelsorganisationen (WTO) upprättades efter förhandlingarna i Uruguay-rundan i GATT återspeglades denna utveckling tydligt. För att de gradvisa förändringarna i fråga om handelns natur skall kunna hanteras ryms inom en och samma WTO-struktur handelsförhandlingar rörande varor (GATT), tjänster (GATS) och immateriella rättigheter (TRIPS).

Inför den nya dynamik som präglar internationell handel måste Europeiska unionen, om den vill behålla sin nyckelroll när det gäller internationella handelsförbindelser, vara i stånd att snabbt utveckla sina handelspolitiska instrument. Räckvidden av artikel 113 (omnumrerad till artikel 133) är härvidlag fortfarande ganska oklar, och så länge som hänsyn inte tagits till globaliseringen av handelsförhandlingarna försätter sig Europeiska unionen i en besvärlig situation gentemot sina handelspartner.

I Amsterdamfördraget finns en strävan till klargörande genom att unionen ges möjlighet att i förekommande fall utsträcka den gemensamma handelspolitiken till att omfatta tjänster och immateriella rättigheter.

TILLBAKABLICK

Romfördraget syftade till att skapa en gemensam marknad mellan gemenskapens medlemsstater inom vilken varor, personer, tjänster och kapital kunde röra sig fritt. En övergångstid på tolv år fram till och med den 31 december 1969 fastställdes för förverkligandet av denna gemensamma marknad. För att helheten skulle bli sammanhängande fick det inte finnas någon motsättning mellan den inre liberaliseringen och strävandena till yttre liberalisering. Detta är skälet till att den gemensamma handelspolitiken sedan övergångstidens slut hör till gemenskapens exklusiva behörighet.

Fram till 1970 ankom det på medlemsstaterna att samordna sina handelsförbindelser med tredje land. Detta hindrade emellertid inte gemenskapen från att ingå bilaterala avtal (till exempel med Israel 1964) eller att i egen kapacitet delta i förhandlingarna inom ramen för Kennedyrundan 1963-1967.

Tillväxten i den internationella handeln har efterhand gjort att den gemensamma handelspolitiken blivit ett av gemenskapens viktigaste politikområden. Samtidigt har den successiva utvidgningen av gemenskapen och konsolideringen av den gemensamma marknaden stärkt gemenskapens ställning som intressant och inflytelserik part i handelsförhandlingar, vare sig det gäller bilaterala förhandlingar med tredje land eller multilaterala förhandlingar inom ramen för GATT. Unionen har sålunda stegvis utvecklat ett tätt nätverk av handelsförbindelser världen runt, och Europeiska unionen ligger nu globalt sett i täten, före Förenta staterna och Japan, när det gäller internationell handel.

Sedan den 1 januari 1970 fattas beslut som gäller den gemensamma handelspolitiken med kvalificerad majoritet av rådet. Räckvidden av artikel 113 har getts en bred tolkning av domstolen, som 1978 klargjorde att uppräkningen i första stycket i artikeln inte skall anses som uttömmande (i detta stycke nämns "att ändra tulltaxor, ingå tull- och handelsavtal, uppnå enhetlighet i fråga om liberaliseringsåtgärder, exportpolitik samt handelspolitiska skyddsåtgärder"). Domstolen ansåg vidare att handelspolitiken skulle vara dömd att stegvis förlora i betydelse, om den begränsades till de traditionella instrumenten när det gällde handel med tredje land. Domstolen gjorde emellertid 1994 ett tillägg till sin tolkning och angav att handelsförhandlingar som gäller tjänster och immateriella rättigheter inte kan grunda sig på artikel 113 och alltså inte hör till gemenskapens exklusiva behörighet. Domstolen underströk emellertid behovet av ett nära samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna och rekommenderade i detta avseende att en uppförandekod skulle antas.

DEN NYA ARTIKEL 133 I FÖRDRAGET OM UPPRÄTTANDET AV EUROPEISKA GEMENSKAPEN

En ny punkt läggs till i artikel 133 (f.d. 113). Enligt denna punkt får rådet, efter att ha hört Europaparlamentet, utvidga räckvidden för artikel 133 till att omfatta internationella förhandlingar och avtal om tjänster och immateriella rättigheter, i den mån de inte redan omfattas av den gemensamma handelspolitiken.

Genom att denna punkt läggs till kommer det att bli möjligt för unionen att, om man beslutar att utvidga området för det traditionella förfarandet för handelsförhandlingar, undvika en debatt som skulle leda till en fördragsändring (vilken endast kan göras efter en regeringskonferens och ratificering av var och en av medlemsstaterna).

Ett beslut att ge gemenskapen ökade befogenheter på det handelspolitiska området kommer att kräva enhällighet bland rådets ledamöter.

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början