RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Unionsmedborgarskap

INLEDNING

Såsom Maastrichtfördraget definierat det skall varje person som är medborgare i en medlemsstat anses vara unionsmedborgare. Inrättandet av unionsmedborgarskapet syftar till att stärka och främja den europeiska identiteten genom att ytterligare engagera medborgarna i av gemenskapsintegrationen. Tack vare utvecklingen av den inre marknaden åtnjuter medborgarna på olika områden en rad allmänna rättigheter såsom fri rörlighet för varor och tjänster, konsumentskydd och skydd för folkhälsan, jämlikhet och likabehandling, tillgång till sysselsättning och till socialt skydd. Vidare omfattar unionsmedborgarskapet särskilda bestämmelser och rättigheter som man kan sammanföra under fyra kategorier:

  • rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på hela unionens territorium,
  • rösträtt och valbarhet vid kommunalval och val till Europaparlamentet i den stat där han är bosatt,
  • diplomatiskt och konsulärt skydd av myndigheter från vilken medlemsstat som helst då den stat i vilken personen är medborgare inte är representerad i tredje land,
  • rätt att göra framställningar till Europaparlamentet och till Europeiska ombudsmannen.

Även om utövandet av dessa rättigheter är kringgärdat av vissa begränsningar som stadgas i fördragen eller sekundär lagstiftning och av att unionsmedborgarskap krävs, är rätten att få vända sig till ombudsmannen och att rikta framställningar till Europaparlamentet tillgängliga för varje fysisk eller juridisk person som är bosatt i en medlemsstat inom Europeiska unionens territorium. På samma sätt är de grundläggande rättigheterna tillämpliga på varje person som är bosatt i Europeiska unionen.

Amsterdamfördraget kompletterar förteckningen över de medborgerliga rättigheter som tillkommer unionsmedborgarna och klargör förhållandet mellan det nationella medborgarskapet och unionsmedborgarskapet.

TILLBAKABLICK

Unionsmedborgarskapet och de rättigheter det omfattar måste sättas in i ett sammanhang för att man skall förstå dynamiken i den process som inleddes med Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (undertecknat 1957 i Rom). Detta fördrag inför rätten för personer att fritt röra sig på Europeiska gemenskapens territorium. Denna fria rörlighet för personer omfattade ett nära samband med en näringsverksamhet, dvs.: förvärvsarbete, fritt företagande eller erbjudande av tjänster. Rätten att uppehålla sig på hela gemenskapens territorium tillerkändes sålunda först anställda arbetare och självständiga yrkesutövare samt deras familjemedlemmar, i samband med rätten att utöva ett yrke på samma territorium.

Europeiska enhetsakten (1986) införde i Romfördraget viljan att genomföra ett område utan gränser och att avskaffa kontrollen vid de inre gränserna av personer oavsett nationalitet. Tyvärr skapades inte detta område före den 31 december 1992 som bestämts. Enhetsakten ledde emellertid till att rådet 1990 utsträckte rätten till vistelse till personer som inte utövar någon näringsverksamhet, förutsatt att de har tillgång till tillräckliga medel och ett socialt skydd. Denna allmänna rätt till rörlighet och att uppehålla sig för personer befästes av inrättandet av unionsmedborgarskapet i Fördraget om Europeiska unionen (1992). 1997 fann man genom Amsterdamfördraget den politiska lösning som gjorde det möjligt att gå vidare i fråga om fri rörlighet för personer genom införlivandet av Schengenavtalet i Fördraget om Europeiska unionen (vissa medlemsstater önskar dock ha en särskild ställning och behåller kontrollen vid sina gränser till andra medlemsstater).

Redan 1974 vid Paristoppmötet talades det för övrigt om att definiera de "särskilda rättigheter" som skulle tillkomma medborgarna i dåtidens Ekonomiska gemenskap. 1992 skapades genom Fördraget om Europeiska unionen ett unionsmedborgarskap inom ramen för Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (artikel 17, f.d. artikel 8). Efter undertecknandet av detta fördrag förtydligade förklaringen från Europeiska rådet i Birmingham i oktober 1992 grundtankarna för detta medborgarskap: "...unionsmedborgarskapet tilldelar våra medborgare ytterligare rättigheter och skydd, utan att på något sätt träda i stället för deras nationella medborgarskap". För övrigt erinrar en till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen bilagd förklaring om att "frågan om huruvida en person har den ena eller andra medlemsstatens medborgarskap regleras endast med hänvisning till den berörda statens nationella rätt".

Fördraget om Europeiska unionen har genom att ett unionsmedborgarskap inrättas, tilldelat varje unionsmedborgare en grundläggande och personlig rätt till rörlighet och vistelse utan hänvisning till någon näringsverksamhet. Rösträtten och valbarheten vid val till Europaparlamentet och vid kommunalval i den stat där medborgaren är bosatt, liksom rätten till diplomatiskt och konsulärt skydd på tredje lands territorium, har på ett konkret sätt stärkt känslan av att det finns ett gemensamt medborgarskap. Direktiv som antogs 1993 och 1994 fastslog tillämpningsbestämmelserna för dessa rättigheter. För övrigt stadgar samma fördrag möjligheten att dessa rättigheter utvecklas för att de skall kunna kompletteras.

Unionsmedborgarna ställs emellertid fortfarande inför verkliga hinder, såväl praktiska som juridiska, då de önskar utöva sin rätt till fri rörlighet och till bosättning inom unionen.

AMSTERDAMFÖRDRAGETS TILLÄGG

Ändringar har gjorts i artiklarna 17 och 21 (f.d. artiklarna 8 och 8d) i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen om unionsmedborgarskapet.

För det första klargör Amsterdamfördraget förhållandet mellan unionsmedborgarskapet och det nationella medborgarskapet. Det anger otvetydigt att "unionsmedborgarskapet skall komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet". Två praktiska slutsatser följer av detta tillägg:

  • Det krävs att man först är medborgare i en medlemsstat för att komma i åtnjutande av unionsmedborgarskapet.
  • Detta unionsmedborgarskap gör det möjligt att åtnjuta ytterligare och kompletterande rättigheter till det nationella medborgarskapet.

Vidare skapas genom Amsterdamfördraget en ny rättighet som unionsmedborgarna kan åtnjuta. Alla unionsmedborgare kan skriva till Europaparlamentet, rådet, kommissionen, domstolen, revisionsrätten, ekonomiska och sociala kommittén, regionkommittén eller till ombudsmannen på något av fördragens tolv språk och erhålla ett svar skrivet på samma språk.

Dessa tolv språk är: danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska (eller gaeliska), italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska.

Slutligen införs ett nytt stycke i ingressen till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Det bestyrker medlemsstaternas åtagande i fråga om att utbilda befolkningen. Samtliga medlemsstater åtar sig att ge "högsta möjliga kunskapsnivå (...) genom en bred tillgång till utbildning och kontinuerlig fortbildning".

Se även

Ytterligare information:

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början