RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Införandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa

INLEDNING

Medlemsstaterna har sedan mer än tjugo år förenat sina krafter för att kämpa mot gränsöverskridande företeelser såsom terrorism, narkotikasmuggling och illegal invandring. När den fria rörligheten för personer erkändes som ett av den inre marknadens viktigaste element 1986, framstod detta informella samarbete mellan medlemsstaternas regeringar som otillräckligt för att bekämpa internationaliseringen av nätverken av kriminell verksamhet och för att svara mot säkerhetsbehov för medborgarna i Europa. Man beslöt därför att införliva samarbetet inom rättsliga och inrikes frågor med Maastrichtfördraget för att det fullt ut skulle bli ett politikområde inom Europeiska unionen.

En mellanstatlig pelare har fogats till gemenskapspelaren och helt nya rättsliga instrument har skapats. Detta samarbete genomfördes efter att Fördraget om Europeiska unionen trätt i kraft 1993 men samarbetet har inte ansetts tillfredsställande, varken beträffande hur det fungerat eller dess resultat. Revideringen av Fördraget om Europeiska unionen har sålunda medfört viktiga förändringar i beslutsförfarandet.

För att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa införs genom Amsterdamfördraget en ny avdelning kallad "Visering, asyl, invandring och annan politik som rör fri rörlighet för personer" i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Kontrollen över de yttre gränserna, asyl, invandring och civilrättsligt samarbete förs till första pelaren och styrs av gemenskapsmetoden. Denna "gemenskapsanpassning" kommer emellertid att ske gradvis enligt Europeiska unionens råds beslut och senast fem år efter att det nya fördraget har trätt i kraft. Endast polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet förblir inom tredje pelaren, till vilken det nya fördraget lägger förebyggandet av och kampen mot rasism och främlingsfientlighet.

Denna utveckling av institutionerna inför nya typer av beslutsfattande som borde göra det möjligt att godkänna fler och mer effektiva åtgärder och därmed leda till ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna.

TILLBAKABLICK

Samarbetets upprinnelse (1975-85)

Från 1975 inrättades ett mellanstatligt samarbete efter hand inom områdena invandring, asylrätt, polissamarbete och rättsligt samarbete. Det första exemplet var Trevigruppen, som samlade inrikesministrarna för att bekämpa terrorism och samordna polissamarbetet inom gemenskapen i frågan. Inrikesministrarna samrådde kring frågor om allmän ordning och terrorism och olika arbetsgrupper och undergrupper skapades under deras ledning. Gemenskapsinstitutionerna var då uteslutna från denna process, som följde de mellanstatliga spelreglerna.

Från enhetsakten till Maastrichtfördraget (1986-92)

Europeiska enhetsakten som slöts 1986 utgjorde en vändpunkt för detta samarbete som dittills hade varit föga öppet både mot medborgarna och gemenskapsinstitutionerna. En ny artikel 8a slog fast den fria rörligheten för personer som en av de fyra främsta grundprinciperna för den inre marknaden och förde uttryckligen in detta område under gemenskapsbehörigheten. De nya arbetsgrupper som inrättades efter undertecknandet av Enhetsakten tog hänsyn till denna utveckling och omfattade därefter observatörer från kommissionen. Dessutom förlade arbetsgruppen "Immigration (Invandring)", vilken sedan 1986 omfattade de ministrar som ansvarar för invandringsfrågor och Europeiska kommittén för kamp mot narkotika, sitt kansli till Europeiska unionens råds sekretariat. Andra grupper skapades, som gruppen för ömsesidigt bistånd med ansvar för tullfrågor. Vidare möttes ett råd som utgjordes av medlemsstaternas justitieministrar regelbundet. Det behandlade rättsligt samarbete, såväl straffrättsligt som civilrättsligt, liksom vissa frågor som rörde det europeiska politiska samarbetet.

Trots de rekommendationer i fråga om rörlighet för personer som finns i kommissionens vitbok från 1985, fortsatte de rättsliga och inrikes frågorna att i stort höra till det mellanstatliga samarbetet. Därför fick den mellanstatliga gruppen "fri rörlighet för personer" till uppgift av Europeiska rådet på Rhodos 1988 att föreslå åtgärder för att förena den fria rörligheten för personer med säkerhet, när kontrollerna vid de inre gränserna hade tagits bort. 1989 föreslog denna grupp ett arbetsprogram ("Palmadokumentet") i vilket ett mer samordnat tillvägagångssätt beträffande olika delar av samarbetet i rättsliga och inrikes frågor förespråkades. De olika arbetsgrupper som bildades under åren arbetade åtskilda och utarbetade sina rapporter för ministrar som möttes i olika konstellationer. Dessutom kunde Europaparlamentet och de nationella parlamenten på grund av detta samarbetes karaktär inte utöva någon kontroll över de åtgärder som vidtogs.

De instrument som användes motsvarade en traditionell mellanstatlig modell: dels konventioner, dels resolutioner, slutsatser och rekommendationer. Då de var klassiska instrument inom den internationella rätten, antogs dessa dokument utanför ramen för Europeiska unionen. Bland dokumenten kan man nämna Dublinkonventionen från 1990 om fastställande av ansvarig stat för behandling av en ansökan om asyl som lagts fram i en av gemenskapens medlemsstater och Londonresolutionerna som också rör asyl.

Mer tvingande texter godkändes under 80-talet av vissa medlemsstater: Schengenavtalet från 1985 och tillämpningskonventionen för Schengen från 1990, genom vilka nya operativa strukturer för att säkerställa samarbetet mellan polis och tull inrättades (Schengens informationssystem - SIS). Det framstod härvid som nödvändigt att ge det ogenomträngliga samrådssystemet en övergripande struktur: det gällde inte enbart att säkerställa högre effektivitet för de åtgärder som vidtogs av medlemsstaterna inom området för rättsliga och inrikes frågor, utan även att samordna alla dessa organs arbete och undvika dubbelarbete.

Institutionaliseringen av ett samarbete inom området för rättsliga och inrikes frågor: avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen (1992-98)

Avdelning VI kopierade delvis detta system för mellanstatligt samarbete som tidigare fanns, vilket förklarar de anklagelser som riktats mot den: en mångfald arbetsnivåer inom tredje pelaren, komplexitet och brist på öppenhet. Den tredje pelarens struktur, som inspirerats av den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken, gav bara gemenskapsinstitutionerna en begränsad roll, utan reell möjlighet att utöva kontroll över medlemsstaternas beslut:

  • Domstolen var endast behörig att tolka överenskommelser om en klausul i texten (konvention eller annan) uttryckligen föreskriver det.
  • Europaparlamentet kunde rådfrågas av rådet men har oftast endast informerats.
  • Europeiska kommissionen hade en initiativrätt som var begränsad till vissa områden och delades med medlemsstaterna.
  • Rådet har det ofta lamslagits av skyldigheten att fatta samtliga beslut enhälligt.

Genom Amsterdamfördraget ändras samarbetet inom området för rättsliga och inrikes frågor, genom att ett område för frihet, säkerhet och rättvisa med vidare och klarare syften, med effektivare och mer demokratiska metoder och man skapar institutioner vars roller är i jämvikt.

HUR AVDELNING IV I FÖRDRAGET OM UPPRÄTTANDET AV EUROPEISKA GEMENSKAPENS FUNGERAR

Avdelning IV omfattar följande områden:

  • Fri rörlighet för personer
  • Kontroll vid de yttre gränserna
  • Asyl, invandring och skydd av rättigheter för medborgare i tredje land
  • Civilrättsligt samarbete

De anses som frågor av gemensamt intresse och reglerades tidigare av bestämmelserna i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen (även kallat tredje pelaren).

Inrättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa inom fem år

Genom Amsterdamfördraget införlivas dessa områden med Fördraget om upprättandet av Europeiska unionen, där institutionernas roll skiljer sig mycket från den de hade i avdelning VI.

Europeiska unionens råd kommer fortfarande att inneha huvudrollen under de kommande fem åren. Detta för att rådet skall fatta ett antal beslut inom ovannämnda områden. Målet är att underlätta den fria rörligheten för personer, unionsmedborgare och medborgare i tredje land, samtidigt som man bygger upp ett effektivt samarbete mellan de olika berörda förvaltningarna i syfte att kämpa mot den internationella brottsligheten.

Den allmänna institutionella apparaten

Rådet kvarstår i centrum för processen men är inte längre den ende aktören.

I ett första skede, under de fem första åren efter att det nya fördraget har trätt i kraft, beslutar rådet enhälligt om de förslag till åtgärder som kommissionen eller en medlemsstat lägger fram. Det samråder med Europaparlamentet före varje beslut.

Fortsättningsvis beslutar rådet endast på grundval av förslag från kommissionen. Denna skall emellertid behandla varje yrkande från en medlemsstat som syftar till att kommissionen skall förelägga rådet ett förslag. Efter samråd med Europaparlamentet skall rådet enhälligt besluta att tillämpa medbeslutandeförfarandet och omröstning med kvalificerad majoritet vid godkännande av åtgärder som lyder under avdelning IV samt anpassa bestämmelserna rörande Europeiska gemenskapernas domstol.

Förutom denna beslutsfattande roll bekräftas rådets roll som samordnare mellan behöriga enheter vid medlemsstaternas förvaltningar, liksom mellan dessa enheter och Europeiska kommissionen. Den mångfald av arbetsgrupper som idag finns avskaffas. Dessa grupper står på samma nivå och är direkt knutna till ständiga representanternas kommitté, Coreper (Comité des représentants permanents).

Observera att vissa åtgärder omfattas av ett annat institutionellt förfarande (artikel 67).

Europeiska gemenskapernas domstol

Det nya fördraget stärker domstolens roll inom området för rättsliga och inrikes frågor. Tidigare var den inte behörig inom dessa områden och kunde inte kontrollera de åtgärder som antogs av rådet. Endast konventioner kunde, om en särskild klausul fanns inkluderad, föreskriva att domstolen var behörig att tolka bestämmelserna och besluta då delade meningar finns om tillämpningen av konventionen.

Enligt den nya avdelning IV som främst behandlar den fria rörligheten för personer, asyl, invandring och civilrättsligt samarbete, är domstolen behörig under följande omständigheter:

  • En nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel kan begära att domstolen beslutar i en fråga om tolkningen av denna avdelning eller om giltighet och tolkning av rättsakter som beslutats av gemenskapens institutioner på grundval av denna avdelning, om ett beslut av domstolen är nödvändigt för att den nationella domstolen skall kunna döma i saken.
  • På samma sätt kan rådet, kommissionen eller en medlemsstat begära att den beslutar i en fråga om tolkning av denna avdelning eller av rättsakter som beslutats på grundval av denna avdelning.

Domstolen är emellertid inte behörig att besluta om åtgärder eller beslut som fattats för att göra det möjligt att all kontroll av personer (medborgare i Europeiska unionen eller medborgare i tredje land) försvinner då de överskrider de inre gränserna.

Medlemsstaterna

Medlemsstaterna behåller sin företrädesrätt, särskilt inom området för fri rörlighet för personer. De har fortfarande ansvar för att säkerställa allmän ordning och för att bevara den inre säkerheten. De kan inom denna ram ta hänsyn till överväganden av utrikespolitisk natur.

I brådskande fall, om en plötslig tillströmning av medborgare från tredje land skulle uppträda i en medlemsstat, kan rådet vidta provisoriska åtgärder (högst sex månader) med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen till fördel för berörd medlemsstat för att begränsa den fria rörligheten eller tillträdet för medborgare från detta tredje land.

Protokollen

Protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning

Dessa båda länder deltar inte i åtgärder som hänför sig till avdelning IV och är inte bundna av dessa. De deltar alltså inte i omröstningar inom områden som rör området för säkerhet, frihet och rättvisa.

Om Förenade kungariket eller Irland emellertid önskar delta i beslutet om och tillämpningen av en föreslagen åtgärd, skall de informera rådets ordförande inom tre månader från den dag då förslaget eller initiativet lades fram i rådet. De kan likaså godta åtgärden när som helst efter det att den har antagits av rådet.

Protokoll om tillämpning av vissa inslag i artikel 14 (f.d. artikel 7a) i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på Förenade kungariket och Irland

Förenade kungariket och Irland förbehåller sig rätten att utöva kontroller vid sina gränser av personer som önskar få tillträde till deras territorium, särskilt medborgare i stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller annan överenskommelse som binder Förenade kungariket och/eller Irland och att ge dem tillstånd att komma in på sitt territorium. Samtidigt kan de andra medlemsstaterna utöva kontroll av personer som kommer från Förenade kungariket eller Irland.

Irland har uttryckt sin önskan att delta så mycket som möjligt i de åtgärder som vidtas med tillämpning av artikel IV, i den utsträckning dessa gör det möjligt att bibehålla dess gemensamma resezon med Förenade kungariket. Denna "gemensamma resezon" är ett område med fri rörlighet mellan Irland och Förenade kungariket.

Protokoll om Danmarks ställning

Danmark deltar inte i de åtgärder som hänför sig till avdelning IV utom beträffande åtgärder som fastställer vilka tredje länders medborgare som skall vara skyldiga att ha visering då de passerar medlemsstaternas yttre gränser och de som avser en enhetlig utformning av viseringar.

Beträffande utvecklingen av Schengenregelverket kommer Danmark, inom sex månader från det att ett beslut har fattats av rådet, att besluta huruvida man skall införa detta i sin nationella lagstiftning.

HUR AVDELNING VI I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN FUNGERAR

Avdelning VI "Bestämmelser om polissamarbete och straffrättsligt samarbete" har som mål att förebygga och bekämpa följande företeelser:

  • rasism och främlingsfientlighet,
  • terrorism,
  • människohandel och brott mot barn,
  • olaglig narkotikahandel,
  • olaglig vapenhandel,
  • korruption och bedrägeri.

Dessa målsättningar kommer att uppnås genom

  • ett närmare samarbete mellan polismyndigheter, tullmyndigheter och andra behöriga myndigheter i medlemsstaterna, direkt eller genom Europols förmedling,
  • ett närmare samarbete mellan rättsliga myndigheter och andra behöriga myndigheter i medlemsstaterna, direkt eller genom Europols förmedling,
  • tillnärmning, när det är nödvändigt, av medlemsstaternas straffrättsliga regler.

Man noterar att de nya målen för avdelning VI är mycket klarare än de befintliga. Medlemsstaterna är numera medvetna om att kriminella företeelser sträcker sig utöver deras nationella territorier. Gränsöverskridande nätverk har upprättats och det enda sättet att effektivt bekämpa dem är genom ett ökat samarbete mellan staterna.

Den allmänna institutionella mekanismen

Europeiska gemenskapernas råd kommer att fortsatt vara huvudaktör i beslutsprocessen enligt avdelning VI. För att uppnå ovan beskrivna målsättningar kan det använda följande instrument:

  • gemensam ståndpunkt som anger unionens tillvägagångssätt i en viss fråga,

rambeslut för att tillnärma bestämmelser i medlemsstaternas lagar eller författningar. Liksom beträffande direktiv (instrument som används inom gemenskapens första pelare), binder rambeslutet medlemsstaterna med avseende på vilket resultat som skall uppnås och överlåter åt de nationella instanserna att besluta om form och tillvägagångssätt,

  • beslut för varje annat mål än tillnärmning av medlemsstaternas bestämmelser i lagar eller författningar. Det är bindande och de åtgärder som krävs för att genomföra beslutet på unionsnivå skall beslutas av rådet med kvalificerad majoritet,
  • konventioner som skall antas av medlemsstaterna enligt deras respektive konstitutionella bestämmelser. Om inga bestämmelser föreskriver annat, skall de träda i kraft när minst hälften av medlemsstaterna antagit dem.

En samordningskommitté bestående av högre tjänstemän skall avge yttranden till rådet och förbereda dess arbete.

Kommissionen deltar fullt ut i arbetet inom de områden som omfattas av avdelning VI och dess initiativrätt utvidgas till att omfatta alla dessa områden.

Medlemsstaterna

Det nya fördraget respekterar det ansvar som åvilar medlemsstaterna för att upprätthålla allmän ordning och bevara den inre säkerheten.

De är i det närmaste de enda samarbetsaktörerna inom avdelning VI:s områden. För att samordna sina insatser kommer de att informera och samråda med varandra samt kommer att inrätta ett samarbete mellan behöriga enheter inom förvaltningarna.

De formulerar gemensamma ståndpunkter som beslutas i enlighet med denna avdelning, inom internationella organisationer och vid internationella konferenser.

Medlemsstaterna kan upprätta ett närmare samarbete inom ramen för Europeiska unionens institutioner, förfaranden och mekanismer, förutsatt att detta samarbete respekterar Europeiska gemenskapens behörighet och målsättningar och gör det möjligt att snabbare skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa (såsom Schengensystemet tidigare gjorde). Rådet ger sitt stöd med kvalificerad majoritet (positiva röster från minst 10 medlemmar). Om detta stärkta samarbete innebär betydande problem i fråga om nationell politik för någon medlemsstat kan rådet begära att Europeiska rådet tar upp frågan.

Europaparlamentet

Innan rådet godkänner ett rambeslut, fattar ett beslut eller upprättar en konvention, skall det höra Europaparlamentet.

Rådets ordförandeskap och kommissionen skall regelbundet informera Europaparlamentet om det arbete som görs inom de områden som hänför sig till avdelning VI.

Europaparlamentet kan ställa frågor eller rikta rekommendationer till rådet. Det skall hålla en årlig debatt om de framsteg som uppnåtts inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete.

Europeiska gemenskapernas domstol

Det nya fördraget ger domstolen behörighet att besluta om rambesluts och besluts giltighet och tolkning, om tolkningen av konventioner liksom om giltighet och tolkning av tillämpningsåtgärder.

För hänvändelse om förhandsyttrande skall medlemsstaterna genom en enskild förklaring ange att de godtar domstolens behörighet och vilken nationell domstol som skall ha behörighet att vända sig till domstolen. Beroende på medlemsstaternas val kan sedan antingen endast den nationella domstol vars utslag inte kan överklagas eller alla domstolar i denna stat begära att domstolen skall besluta i en fråga som rör tolkningen eller giltigheten av en av ovanstående rättsakter, då de bedömer att ett beslut i denna fråga krävs för att de skall kunna fälla sitt avgörande.

Protokollen

Protokoll om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar

De medlemsstater som undertecknat Schengenavtalen (medlemsstaterna utom Förenade kungariket och Irland) samarbetar i fråga om att avskaffa de inre gränserna inom Europeiska unionens rättsliga och institutionella ram. Rådet träder i stället för den verkställande kommitté som skapats av Schengenavtalen.

Irland och Förenade kungariket kan delta i samtliga eller delar av de bestämmelser som ingår i Schengens regelverk efter enhälligt beslut i rådet av de tretton medlemsstater som är anslutna till avtalen och företrädaren för regeringen i den berörda staten.

Island och Norge kommer att delta i genomförandet av Schengenregelverket och i dess fortsatta utveckling.

Protokoll till Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen om asyl för medborgare i Europeiska unionens medlemsstater

Med beaktande av att samtliga Europeiska unionens medlemsstater respekterar de grundläggande rättigheterna och friheterna skall ansökningar om asyl som ges in av en medborgare i en annan medlemsstat endast beaktas om:

  • den sökandes medlemsstat vidtar åtgärder som undantar den från dess skyldigheter enligt konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna,
  • rådet har konstaterat ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna i sökandens land,
  • en medlemsstat ensidigt så beslutar (Belgien har åtagit sig att göra en individuell bedömning av varje ansökan om asyl för att uppfylla sina tidigare internationella åtaganden: Genèvekonventionen från 1951 och New York-protokollet från 1967).

PASSAGE AV INRE OCH YTTRE GRÄNSER

Europeiska unionens råd skall inom fem år från fördragets ikraftträdande godkänna de åtgärder som krävs för att uppnå de mål som fastställs av Amsterdamfördraget.

Kontroll av personer vid Europeiska unionens inre gränser

All kontroll av personer - medborgare i unionen eller i tredje land - vid unionens inre gränser skall försvinna.

Till skillnad från andra områden som hänför sig till avdelning IV, har domstolen inte behörighet att kontrollera giltighet och tillämplighet av dessa åtgärder.

Passage av Europeiska unionens yttre gränser

De normer och förfaranden som medlemsstaterna skall följa vid kontroller rörande passage av Europeiska unionens yttre gränser skall fastställas av rådet.

De gemensamma reglerna rörande viseringar för vistelser på högst tre månader skall omfatta följande element:

  • en förteckning över tredje länder vars medborgare skall inneha visering för passage av de yttre gränserna och över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav,
  • förfaranden och villkor för medlemsstaternas utfärdande av viseringar,
  • en enhetlig utformning av viseringar (medlemsstaterna skall själva utfärda viseringen för medborgare från tredje land),
  • regler för enhetligt utformade viseringar (medlemsstaternas utfärdande av visering skall följa gemensamma regler).

På samma sätt som anges för det allmänna beslutsförfarandet för avdelning IV skall rådet fatta beslut enhälligt om åtgärder rörande den andra och fjärde punkten. Högst fem år efter att det nya fördraget trätt i kraft skall dessa åtgärder beslutas genom medbeslutandeförfarande med Europaparlamentet.

Genom ett undantag från det allmänna förfarande som tillämpas för denna avdelning skall åtgärder enligt första och tredje punkten beslutas av rådet med kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen och efter samråd med Europaparlamentet.

Fri rörlighet för medborgare från tredje land

Åtgärder skall slå fast de förutsättningar under vilka medborgare från tredje land under högst tre månader skall kunna röra sig fritt på medlemsstaternas territorier.

Protokoll om medlemsstaternas yttre förbindelser i fråga om passage av yttre gränser

Medlemsstaterna behåller rätten att ingå avtal med tredje land om dessa är förenliga med gemenskapsrätten och andra relevanta internationella avtal.

ASYL- OCH INVANDRINGSPOLITIK

Under fem år från Amsterdamfördragets ikraftträdande skall rådet besluta om åtgärder inom olika områden rörande asyl och invandring. Emellertid är åtgärder rörande balansen mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot flyktingar och fördrivna personer, villkor för flyktingar för att inresa och bosätta sig liksom tredjelandsmedborgares rättigheter undantagna från denna tidsgräns.

Asylpolitik

Internationella bestämmelser i fråga om asyl har slagits fast av Genèvekonventionen från 1951 och New York-protokollet från 1967 rörande flyktingars status. Dessutom skall samråd äga rum med Förenta Nationernas flyktingkommissarie och med andra berörda internationella organisationer om asylfrågor. Inom denna ram skall rådet vidta åtgärder för att fastställa:

  • kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som inges i någon av medlemsstaterna av en medborgare i tredje land,
  • de miniminormer som skall reglera mottagningen av asylsökande i medlemsstaterna,
  • de miniminormer i fråga om förutsättningar som medborgare från tredje land skall uppfylla för att kunna hävda flyktingstatus,
  • miniminormer i medlemsstaterna beträffande beviljande eller återkallande av flyktingstatus.

Andra åtgärder rörande flyktingar och fördrivna personer som också skall antas:

  • i fråga om miniminormer för att ge tillfälligt skydd åt fördrivna personer från tredje land vilka inte kan återvända till sitt ursprungsland och för personer som behöver internationellt skydd,
  • främjande av en balans mellan de insatser som medlemsstaterna gör för att ta emot flyktingar och fördrivna personer och för att bära följderna av denna mottagning (särskilt problemet med flyktingar från före detta Jugoslavien i Tyskland har visat på behovet av en sådan åtgärd i det fall en sådan händelse skulle upprepas).

Om en eller flera medlemsstater skulle befinna sig i en nödsituation kännetecknad av en plötslig inströmning av medborgare från tredje land, kommer rådet på förslag av kommissionen att med kvalificerad majoritet kunna besluta om provisoriska åtgärder för en tid av högst sex månader.

Invandringspolitik

Beträffande denna politik kommer åtgärder att vidtas inom följande områden:

  • villkor för inresa och bosättning samt bestämmelser rörande förfaranden för medlemsstaternas utfärdande av viseringar och uppehållstillstånd för längre tid, särskilt sådana som avser familjeåterföreningar,
  • olaglig invandring och olaglig bosättning, inbegripet återsändning av olagliga invandrare.

Slutligen skall åtgärder vidtas för att fastställa rättigheterna för medborgare från tredje land som lagligt uppehåller sig i en medlemsstat och de förutsättningar under vilka de kan bosätta sig i de andra medlemsstaterna.

Nationella bestämmelser som är förenliga med Amsterdamfördraget och de internationella avtalen kan bibehållas eller införas av medlemsstaterna inom ramen för deras invandringspolitik.

CIVILRÄTTSLIGT SAMARBETE

I den mån det civilrättsliga samarbetet har gränsöverskridande konsekvenser skall åtgärder enligt avdelning IV i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen vidtas. De mål som skall eftersträvas inom detta område är följande:

  • bidra till andra medlemsstaters förståelse av rättsakter eller utomrättsliga handlingar i en medlemsstat, förbättra och förenkla samarbete som rör bevisupptagning samt erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden och utomrättsliga avgöranden i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur,
  • främja förenligheten mellan de regler som är tillämpliga i medlemsstaterna i fråga om lagkonflikter och om domstolars behörighet,
  • undanröja hinder mot att civilrättsliga förfaranden fungerar väl, vid behov genom att främja förenligheten mellan civilprocessrättsliga regler som är tillämpliga i medlemsstaterna.

STRAFFRÄTTSLIGT SAMARBETE

Mål fastställs för att utveckla det straffrättsliga samarbetet:

  • ett underlättat och påskyndat samarbete mellan behöriga ministerier och rättsliga eller likvärdiga myndigheter i medlemsstaterna när det gäller rättsliga förfaranden och verkställighet av beslut,
  • underlättande av utlämning mellan medlemsstaterna,
  • säkerställande av förenlighet mellan tillämpliga regler i medlemsstaterna, när detta är nödvändigt för att förbättra samarbetet,
  • förebyggande av behörighetskonflikter mellan medlemsstaterna,
  • gradvisa beslut om åtgärder som fastställer minimiregler för brottsrekvisit och påföljder på områdena organiserad brottslighet, terrorism och olaglig narkotikahandel.

Målsättningarna förblir allmänna och det kommer inte att finnas någon klar tidsplan inom detta område. De frågor man tar itu med är komplicerade och denna förteckning över målsättningar utgör ett första viktigt steg inom det rättsliga samarbetet.

POLISSAMARBETE

Polissamarbetet yttrar sig genom gemensamma åtgärder som beslutas av Europeiska unionens råd liksom genom förmedling av Europeiska polisbyrån (Europol).

Gemensamma åtgärder

De gemensamma insatserna omfattar olika områden och uppräkningen är inte uttömmande:

  • det operativa samarbetet mellan polis, tull och andra specialiserade brottsbekämpande organ i medlemsstaterna inom området för att förebygga, upptäcka och utreda brott,
  • insamling, lagring, bearbetning, analys och utbyte av relevant information, inbegripet information om tvivelaktiga ekonomiska transaktioner,
  • samarbete och gemensamma initiativ när det gäller utbildning, utbyte av sambandsmän, utstationering, användning av utrustning och kriminalteknisk forskning,
  • gemensam utvärdering av särskild utredningsteknik i samband med upptäckt av grova former av organiserad brottslighet.

Europeiska polisbyrån (Europol)

Rådet uppmuntrar likaså samarbete genom Europol och skall inom fem år från Amsterdamfördragets ikraftträdande vidta åtgärder för att Europol skall kunna:

  • underlätta, stödja och samordna särskilda utredningsinsatser från medlemsstaternas behöriga myndigheters sida,
  • anmoda medlemsstaternas behöriga myndigheter att utveckla specialiserad expertkunskap som kan ställas till medlemsstaternas förfogande för att biträda dem vid utredning av fall av organiserad brottslighet,
  • arbeta i nära samarbete med de tjänstemän som handlägger förundersökning respektive åtal och som är särskilt inriktade på att bekämpa organiserad brottslighet.

Rådet skall slutligen upprätta ett nätverk för forskning, dokumentation och statistik om gränsöverskridande brottslighet.

De insatser som genomförs inom området polissamarbete (inklusive Europols verksamhet) kommer att underställas lämplig domstolskontroll av behöriga myndigheter i enlighet med tillämpliga regler i varje medlemsstat.

INFÖRLIVA SCHENGENOMRÅDET MED EUROPEISKA UNIONEN

Borttagandet av gränskontrollerna i det som kallas "Schengenområdet" blev möjligt tack vare ett initiativ av Tyskland, Frankrike och Beneluxländerna 1985. 1990 fastställdes genom "Schengenkonventionen" de gemensamma reglerna i fråga om visering, asylrätt, kontroll vid yttre gränser och samarbete mellan polis och tull för att möjliggöra fri rörlighet för personer inom de länder som undertecknat den, utan att den allmänna ordningen stördes. Ett informationssystem inrättades för att utbyta uppgifter rörande personers identitet. Europeiska unionens medlemsstater (med undantag för Förenade kungariket och Irland), liksom Norge och Island, har anslutit sig till detta mellanstatliga initiativ.

Protokoll om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar

De medlemsstater som undertecknat Schengenavtalen kommer att genomföra ett "stärkt samarbete" rörande avskaffandet av de inre gränserna inom Europeiska unionens rättsliga och institutionella ram. Europeiska unionens råd träder i stället för den verkställande kommitté som skapats genom Schengenavtalen. De gemensamma regler som nämnts ovan har införlivats antingen i avdelning IV av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen eller i avdelning VI av Fördraget om Europeiska unionen. Varje nytt förslag inom områdena visering, asylrätt, kontroll vid yttre gränser och samarbete mellan polis och tull baseras på en av dessa nya grunder.

Målet om fri rörlighet för personer, vilket finns infört i Europeiska enhetsakten från 1986, kommer att kunna uppnås samtidigt som man garanterar en demokratisk kontroll och genom att medborgarna har möjlighet till rättslig prövning då deras rättigheter ifrågasätts (domstolen och/eller nationella domstolar, beroende på område).

Irland och Förenade kungariket kan delta i samtliga eller delar av de bestämmelser som ingår i Schengenregelverket, efter enhälligt beslut i rådet av de tretton medlemsstater som är anslutna till avtalen och företrädaren för regeringen i den berörda staten.

Island och Norge deltar i genomförandet av Schengenregelverket och i dess fortsatta utveckling.

Schengenregelverket

Följande rättsakter utgör "Schengenregelverket":

  • Det avtal som undertecknades i Schengen den 14 juni 1985 av Beneluxländerna, Tyskland och Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna.
  • Den tillämpningskonvention till Schengenavtalet av den 14 juni 1985 som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990, mellan Belgien, Tyskland, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna, med tillhörande slutakt och bilagda gemensamma förklaringar.
  • Protokoll och avtal om anslutning med Italien (undertecknade den 27 november 1990), Spanien och Portugal (undertecknade den 25 juni 1991), Grekland (undertecknade den 6 november 1992), Österrike (undertecknade den 28 april 1995) samt med Danmark, Finland och Sverige (undertecknade den 19 december 1996), jämte slutakter och bifogade förklaringar.
  • Beslut och förklaringar som har antagits av den verkställande kommitté som inrättades av 1990 års tillämpningskonvention samt rättsakter som antagits av de organ som den verkställande kommittén har givit befogenhet att fatta beslut, för att genomföra konventionen.

OMNUMRERING AV FÖRDRAGEN

Observera att Amsterdamfördragets ikraftträdande kommer att medföra en allmän omnumrering av de olika fördragens avdelningar och artiklar.

Artiklarna K 1 till K 14 som utgör avdelning VI av Fördraget om Europeiska unionen har numrerats om till artikel 29 till 42.

Se även

Ytterligare information:

  • om den lagstiftning som antagits i syfte att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början