RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Mål om förhandsavgörande

Ett mål om förhandsavgörande är ett förfarande som utövas framför Europeiska unionens domstol. Genom detta kan en nationell domstol kan fråga Europeiska unionens domstol om EU-rättens tolkning eller giltighet.

Förhandsavgörandet utgör en del av de förfaranden som kan utövas framför Europeiska unionens domstol (CJUE). Detta förfarande är öppen för medlemsstaternas nationella domstolar. Dessa kan väcka talan i domstolen för att undersöka EU-rättens tolkning eller giltighet under ett pågående mål.

Till skillnad från andra rättsliga förfaranden, är inte ett förhandsavgörande ett överklagande av en europeisk eller nationell rättsakt, utan en fråga som gäller tillämpningen av EU-rätten.

Förhandsavgörandet främjar därmed ett aktivt samarbete mellan de nationella domstolarna och Europeiska unionens domstol och en enhetlig tillämpning av EU-rätten i hela EU.

Förhandsavgörandets art

En nationell domstol där talan väckts i ett mål där tillämpningen av en EU-rättslig bestämmelse väcker frågor (mål vid den nationella domstolen) kan vända sig till EU-domstolen för att avgöra dessa frågor. Det finns två typer av förhandsavgöranden:

  • tolkningen av en europeisk bestämmelse: den nationella domstolen ber EU-domstolen att precisera en tolkningspunkt i EU-rätten för att kunna tillämpa den korrekt;
  • EU-bestämmelsens giltighet: den nationella domstolen ber EU-domstolen att kontrollera giltigheten hos en europeisk rättsakt.

Ett mål om förhandsavgörande innebär således ett hänskjutande "från domstol till domstol". Det kan visserligen begäras av en av parterna i målet, men det är den nationella domstolen som fattar beslut om hänskjutande till EU-domstolen. Artikel 267 i fördraget om EU:s funktionssätt preciserar att nationella domstolar som dömer i sista instans, det vill säga där besluten inte kan överklagas, är skyldiga att hämta in ett förhandsavgörande om en av parterna begär det. I gengäld har nationella domstolar som inte är sista instans ingen skyldighet att hämta in förhandsavgörande även om en av parterna kräver det. Alla nationella domstolar kan, i alla händelser, begära ett yttrande från domstolen ifall den är osäker på en europeisk bestämmelse.

EU-domstolen uttalar sig endast om sakförhållandena i det förhandsavgörande som begärts av den. Den nationella domstolen behåller alltså sin behörighet i målet.

Av princip måste EU-domstolen besvara den fråga som ställts. Den får inte vägra att svara med motiveringen att svaret inte skulle vara relevant eller lämpligt med avseende på målet vid den nationella domstolen. Den får däremot motsätta sig frågan, om den inte omfattas av dess behörighetsområde.

Förhandsavgörandets räckvidd

EU-domstolens beslut har rättskraft. Det ska dessutom tillämpas inte bara av den nationella domstol som har begärt förhandsavgörandet, utan också av alla nationella domstolar i medlemsländerna.

Om målet om förhandsavgörande gäller en europeisk rättsakts giltighet och rättsakten förklaras ogiltig gäller detta även alla rättsakter som antagits på dess grund. Den behöriga europeiska institutionen måste då anta en ny rättsakt för att åtgärda situationen.

Senast ändrat den 20.02.2013
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början