RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


EU-rättens direkta effekt

Principen om direkt effekt (eller direkt tillämplighet) tillåter privatpersoner att direkt åberopa en europeisk bestämmelse i en nationell eller europeisk domstol. Denna princip rör bara vissa av EU:s rättsakter. Den är också underställd flera villkor.

EU-rättens direkta effekt är, tillsammans med företrädesprincipen, en av EU-rättens grundprinciper. Den har stadfästs av Europeiska unionens domstol (CJUE). Den tillåter privatpersoner att direkt åberopa EU-rätten i domstol, oberoende av förekomsten av texter som härrör ur nationell rätt.

Principen om direkt effekt garanterar sålunda EU-rättens tillämpbarhet och effektivitet i medlemsstaterna. EU-domstolen har dock fastställt flera villkor för att en europeisk rättsakt skall vara direkt tillämpbar. Den direkta effekten kan dessutom enbart röra förhållandet mellan en privatperson och en medlemsstat eller bli utsträckt till förhållanden mellan alla privatpersoner.

Definition

EU-rättens direkta effekt stadfästes av domstolen i domen i målet Van Gend en Loos av den 5 februari 1963. I denna dom tillkännagav domstolen att EU-rätten inte bara skapar skyldigheter för medlemsstaterna utan likaså rättigheter för privatpersoner. Privatpersoner kan därför dra fördel av dessa rättigheter och direkt åberopa europeiska bestämmelser i nationella och europeiska domstolar. Det är sålunda inte längre nödvändigt att medlemsstaten tar upp den berörda europeiska bestämmelsen i sin inre rättsordning.

Horisontell och vertikal direkt effekt

Direkt effekt har två aspekter: en vertikal effekt och en horisontell effekt.

Den vertikala direkta effekten kommer till uttryck i förbindelserna mellan privatpersoner och staten. Detta innebär att privatpersoner kan åberopa en EU-rättslig bestämmelse gentemot staten.

Den horisontella direkta effekten kommer till uttryck i förbindelserna mellan privatpersoner. Detta innebär att en privatperson kan åberopa en EU-rättslig bestämmelse gentemot en annan privatperson.

Beroende på vilken typ av rättsakt det rör sig om har EU-domstolen accepterat antingen en fullständig direkt effekt (dvs. en horisontell direkt effekt och en vertikal direkt effekt) eller en partiell direkt effekt (begränsad till den vertikala direkta effekten).

Direkt effekt och primärrätten

När det gäller primärrätten, dvs. de grundläggande texterna i EU:s rättsordning, har EU-domstolen fastställt principen om direkt effekt i domen i målet Van Gend en Loos. Domstolen har emellertid angett som villkor att skyldigheterna måste vara precisa, tydliga, ovillkorliga och inte kräva kompletterande nationella åtgärder eller gemenskapsåtgärder.

I domen i målet Becker (dom av den 19 januari 1982) fastställde domstolen att direkt effekt inte kan tillämpas om medlemsstaterna ges visst handlingsutrymme vid genomförandet av den aktuella bestämmelsen (dom av den 12 december 1990 i målet Kaefer och Procacci), hur litet detta än är.

Direkt effekt och sekundärrätten

Principen om direkt effekt rör också rättsakter som härrör ur sekundärrätten, det vill säga som är antagna av institutionerna baserat på de grundläggande fördragen. Räckvidden hos den direkta effekten beror dock på typen av rättsakt:

  • förordning: förordningar har alltid direkt effekt. Artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt preciserar att förordningar är direkt tillämpbara i medlemsstaterna. EU-domstolen preciserar i domen i målet Politi av den 14 december 1971 att det rör sig om en fullständig direkt effekt;
  • direktiv: direktivet är en rättsakt riktad mot medlemsstaterna och skall införlivas av dessa i deras nationella lagstiftning. EU-domstolen erkänner dock att det i vissa fall har en direkt effekt i syfte att skydda privatpersoners rättigheter. Domstolen har därför i sin rättspraxis fastställt att ett direktiv har direkt effekt om dess bestämmelser är ovillkorliga och tillräckligt tydliga och precisa (dom av den 4 december 1974 i målet Van Duyn). Den direkta effekten kan dock endast vara vertikal och gäller endast om medlemsstaterna inte har införlivat direktivet inom tidsfristen (dom av den 5 april 1979 i målet mot Ratti);
  • beslut: beslut kan ha direkt effekt ifall de avser en medlemsstat som adressat. EU-domstolen erkänner endast en vertikal direkt effekt (dom av den 10 november 1972 i målet mot Hansa Fleisch);
  • internationella avtal: i domen av den 30 september 1987 i målet mot Demirel erkände EU-domstolen att vissa avtal har en direkt effekt enligt samma kriterier som klargjordes i domen i målet Van Gend en Loos;
  • yttranden och rekommendationer: yttranden och rekommendationer har inte bindande rättslig kraft. De har därför inte direkt effekt.
Senast ändrat den 22.09.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början