RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Primärrätten

Primärrätten är Europeiska unionens (EU) primära rättskälla. Den befinner sig högst upp i den europeiska rättsordningen. Den omfattar i huvudsak Europeiska unionens grundfördrag.

Primärrätten är Europeiska unionens (EU) grundläggande rätt, vilket betyder att den gäller framför all annan gemenskapsrätt. Domstolen ansvarar för att denna prioritering respekteras genom att pröva olika typer av talan, som talan om ogiltigförklaring (artikel 263 i fördraget om EU:s funktionssätt (FEUF)) och ansökningar om förhandsavgörande (artikel 267 i FEUF).

Primärrätten utgörs huvudsakligen av EU:s grundfördrag. Dessa fördrag innehåller både formella och materiella regler som ligger till grund för institutionernas genomförande av Europeiska unionens politik. De innehåller likaså formella regler för fördelningen av behörigheten mellan unionen och medlemsstaterna, och sätter upp ramar för institutionernas befogenheter. De innehåller dessutom materiella regler som definierar politikområden och strukturerar institutionernas arbete inom de enskilda områdena.

Primärrättens innehåll

Primärrätten består av samtliga EU:s grundfördrag, inklusive ändringar och anpassningar som gjorts genom olika fördrag och akter. Det handlar om:

  • grundfördragen om upprättandet av EU;
  • de stora ändringsfördragen för EU;
  • protokoll som fogats till ovannämnda fördrag;
  • kompletterande fördrag som innehåller ändringar inom vissa områden i grundfördragen;
  • ländernas anslutningsfördrag till EU.

Grundfördragen om upprättandet av de olika Europeiska gemenskaperna är följande:

  • Parisfördraget av den 18 april 1951;
  • Romfördragen (fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen och fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen) (25 mars 1957);
  • Maastrichtfördraget (fördraget om Europeiska unionen) (7 februari 1992);

Ändringsfördragen är följande:

  • Europeiska enhetsakten (17 och 28 februari 1986);
  • Amsterdamfördraget (2 oktober 1997);
  • Nicefördraget (26 februari 2001);
  • Lissabonfördraget (13 december 2007), trätt i kraft den 1 december 2009.

De kompletterande fördragen, som innehåller ändringar inom vissa områden i grundfördragen, är följande:

  • fusionsfördraget (8 april 1965);
  • fördraget om ändring av vissa budgetbestämmelser (22 april 1970);
  • fördraget om ändring av vissa finansiella bestämmelser och upprättande av revisionsrätten (22 juli 1975);
  • R-ättsakten (20 september 1976) om allmänna direkta val av företrädare till Europaparlamentet.

Anslutningsfördragen är följande:

  • anslutningsakten för Förenade kungariket, Danmark, Irland och Norge (22 januari 1972);
  • anslutningsakten för Grekland (28 maj 1979);
  • anslutningsakten för Spanien och Portugal (12 juni 1985);
  • anslutningsakten för Österrike, Finland, Norge och Sverige (24 juni 1994);
  • fördraget för Cyperns, Estlands, Ungerns, Maltas, Polens, Lettlands, Litauens, Tjeckiens, Slovakiens och Sloveniens anslutning (16 april 2003);
  • fördrag om Rumäniens och Bulgariens anslutning (25 april 2005).

Anslutningsakterna för Norge (22 januari 1972 och 24 juni 1994) har aldrig trätt i kraft. Den 1 februari 1985 undertecknades ett fördrag om Grönlands särskilda status.

Primärrättens tillämpningsområde

När det gäller primärrättens geografiska tillämpningsområde anger artikel 355 i FEUF att EU-rätten skall tillämpas på medlemsstaternas europeiska områden och på vissa utomeuropeiska öar och territorier (såsom Madeira, Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen). Den tillämpas också på de territorier vars yttre förbindelser tillvaratas av en medlemsstat (till exempel Gibraltar och Åland).

I artikel 355 i FEUF anges att rådet kan besluta om specifika åtgärder för vissa territorier. Detta gäller till exempel tullfrågor för Gibraltar och Saint-Pierre-et-Miquelon. Slutligen anger artikel 355 i FEUF att gemenskapsrätten inte skall tillämpas på vissa territorier som Färöarna.

När det gäller primärrättens tidsmässiga tillämpningsområde gäller den så snart fördraget träder i kraft såvida inte en övergångsperiod har angetts. 12. När det gäller hur länge primärrätten skall tillämpas har texterna i princip ingåtts på obegränsad tid (se till exempel artikel 356 i FEUF).

Primärrättens rättsliga status

När det gäller de åtaganden som medlemsstaterna har gjort mellan sig gäller följande:

  • om de har gjorts före Romfördraget, upphör de i princip att gälla. Dessa åtaganden omfattas sedan av bestämmelserna i internationell rätt om upphävande av fördrag. Artikel 350 i FEUF är ett undantag som uttryckligen tillåter vissa regionala unioner mellan Belgien, Luxemburg och Nederländerna;
  • om de har gjorts efter Romfördraget omfattas de av den allmänna skyldigheten att respektera lojalitetsprincipen som anges i artikel 4 i EUF. I kraft av denna artikel skall medlemsstaterna avstå från att vidta alla åtgärder som skulle kunna förhindra att EU-fördragets mål uppnås.

När det gäller de åtaganden som medlemsstaterna har gjort gentemot tredjeländer gäller följande:

  • om de har gjorts före Romfördraget, säkerställs tredjeländernas rättigheter med stöd av artikel 307 i EG-fördraget och domstolens rättspraxis (EU-domstolens dom av den 12 december 1972 i International Fruit Company-målet). Med andra ord kan dessa avtal göras gällande gentemot gemenskapen eftersom befogenheterna har överförts från medlemsstaterna till gemenskapen. Som ett undantag kan rättigheter som härrör från avtal som är oförenliga med EG-fördraget inte göras gällande gentemot gemenskapen;
  • om de har gjorts efter Romfördraget erkänns de som giltiga utom om medlemsstaten har överskridit sina befogenheter (om EU har en befogenhet som medlemsstaten inte har respekterat) och om avtalet bryter mot den allmänna skyldigheten att respektera lojalitetsprincipen.

EU-domstolen kan tolka fördragen. Den har däremot ingen möjlighet att kontrollera deras giltighet, då denna fastställs enligt internationell rätt.

Under vissa omständigheter tillåter EU-domstolen att enskilda personer åberopar primärrättens bestämmelser. Förutsättningen är att bestämmelserna har direkt effekt och att deras innehåll är klart, entydigt och ovillkorligt (EG-domstolens dom av den 19 december 1968 i Sagoil-målet).

Senast ändrat den 12.08.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början