RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Direktiv

Direktiv är en del av de juridiska instrument som de europeiska institutionerna har för att verkställa europeisk politik. Det rör sig om ett verktyg som huvudsakligen används inom ramen för harmonisering av nationell lagstiftning. Direktiv kännetecknas av att de är smidiga att använda: de förpliktar till ett resultat, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma hur resultatet ska uppnås.

Ett direktiv utgör en del av Europeiska unionens (EU) sekundärrätt. Det antas av de europeiska institutionerna och baseras på grundfördragen. När det är antaget på europeisk nivå, ska direktivet sedan införlivas av medlemsstaterna i deras nationella lagstiftning.

En bindande rättsakt med allmän giltighet

I artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt fastställs att direktiv är bindande. Liksom europeiska förordningar och beslut är de bindande för de medlemsstater som de riktar sig till. De är till alla delar bindande och kan därför inte tillämpas ofullständigt, selektivt eller partiellt.

Direktiv skiljer sig dock från beslut och förordningar. Där förordningen är direkt tillämpbar i medlemsstaternas nationella lagstiftning efter sitt ikraftträdande, så måste direktivet först införlivas av medlemsstaterna. Sålunda innehåller inte direktivet några tillämpningsföreskrifter; den ålägger endast medlemsstaterna en förbindelse om resultat. De senare är fria att välja form och medel för att verkställa direktivet.

Direktiv skiljer sig också från beslut eftersom det är en text med allmän giltighet som riktar sig till alla medlemsstaterna.

Utöver detta, preciserar artikel 289 i fördraget om EU:s funktionsätt att direktivet är en lagstiftande rättsakt när det antas efter ett lagstiftande förfarande. I princip är alltså direktivet föremålet för ett förslag från kommissionen. Det antas sedan av rådet och Europeiska parlamentet i enlighet med det ordinarie lagstiftande förfarandet eller ett särskilt lagstiftande förfarande.

Ett direktiv träder i kraft när det har anmälts till medlemsstaterna eller när det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

En juridisk rättsakt som ska införlivas

Det handlar om en juridisk rättsakt med två nivåer:

  • direktivet i sig, som härrör från EU-institutionerna;
  • de nationella genomförandebestämmelserna, som härrör från medlemsstaterna.

Ett direktivs ikraftträdande får i regel inte någon direkt effekt på nationell lagstiftning. För att få en direkt effekt måste direktivet införlivas i lagstiftningen. Uppgiften att införliva direktivet faller på medlemsstaterna och innebär att de antar de nationella bestämmelser som krävs för att de resultat som föreskrivs i direktivet ska uppnås. De nationella myndigheterna måste underrätta kommissionen om dessa bestämmelser.

Åtgärder utvecklade i kampen mot att direktiv införlivas på fel sätt

Ett direktiv ska i regel införlivas inom en tidsfrist som fastställs av de institutioner som utarbetat det (mellan sex månader och två år). Om tidsfristen överskrids får detta följande konsekvenser:

  • kommissionen kan vända sig till EG-domstolen (om domstolens dom inte verkställs kan det leda till en ny dom som utmynnar i böter);
  • EU-domstolen har också gått med på att, under vissa omständigheter, göra det möjligt för enskilda att få skadestånd i samband med bristfälligt eller för sent införlivade direktiv (dom i målet Francovich och Bonifaci av den 19 november 1991);
  • EU-domstolen anser att direktivet har direkt effekt (dvs. enskilda kan åberopa det inför domstol).

Ett direktiv har direkt vertikal effekt när tidsfristen för införlivandet löpt ut. Det betyder att enskilda inför domstol kan åberopa texten gentemot en stat. Direktivet har däremot ingen direkt horisontell effekt (enskilda kan inte inför domstol åberopa texten gentemot andra enskilda).

EU-domstolen har dock infört flera möjligheter för att en enskild ska kunna åberopa ett direktiv inför domstol:

  • bestämmelserna i direktivet ska vara ovillkorliga och tillräckligt exakta;
  • direktivet skall inte ha blivit korrekt införlivat genom nationella bestämmelser inom tidsfristen.
Senast ändrat den 01.09.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början