RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Avtal

Avtalen är en del av sekundärrätten inom EU. De är resultaten av en överenskommelse mellan EU och ett tredjeland eller en överenskommelse om samarbete mellan de europeiska institutionerna.

Avtalen utgör, tillsammans med de unilaterala rättsakterna, Europeiska unionens (EU) sekundärrätt. De genererar rättigheter och skyldigheter. De är resultatet av en överenskommelse sluten av de europeiska institutionerna sinsemellan eller med en tredje part. I motsats till de unilaterala rättsakterna, så resulterar inte avtalen ur ett lagstiftande förfarande eller ur en institutions enskilda vilja.

I övrigt, så fastslår EU:s grundläggande fördrag två huvudtyper av avtal:

  • de internationella avtalen;
  • de interinstitutionella avtalen.

De internationella avtalen

De internationella avtalen är avtal slutna av å ena sidan EU, och å andra sidan ett tredje land eller ett tredjepartsorgan. Artikel 216 i fördraget om EU:s funktionssätt räknar upp de fall där EU är behörig att sluta avtal.

De internationella avtalen har allmän giltighet inom hela EU. De har högre vikt än sekundärrättens unilaterala avtal som sålunda skall överensstämma med dem.

De interinstitutionella avtalen

De interinstitutionella avtalen är slutna mellan de europeiska institutionerna. De har som mål att organisera och förenkla samarbetet mellan institutioner, i synnerhet mellan kommissionen, parlamentet och rådet.

Denna typ av avtal stammar från institutionspraxis, men har införts i EU:s grundläggande fördrag i och med att Lissabonfördraget trädde i kraft. Sålunda erkänner artikel 295 i fördraget om EU:s funktionssätt förekomsten av interinstitutionella avtal, och preciserar att de också kan ha en bindande karaktär. Den bindande karaktären hos avtalet beror då på viljan att binda sig hos aktens upphovsmän.

I övrigt, så kan interinstitutionella avtal till exempel anta formen av uppförandekoder, riktlinjer eller deklarationer.

Senast ändrat den 27.08.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början