RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


De internationella avtalen

De internationella avtalen utgör en kategori av rättsakter i Europeiska unionen (EU). De antas av EU som agerar ensam eller tillsammans med medlemsstaterna beroende på bestämmelserna i de grundläggande fördragen.

INLEDNING

I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft, så har Europeiska unionen (EU) fått status som juridisk person. Den är sålunda underställd internationell lagstiftning och kan förhandla och sluta internationella avtal i sitt eget namn.

Dessa internationella avtal har juridiska effekter i EU:s och medlemsstaternas interna lagstiftning. Dessutom definierar EU:s grundläggande fördrag formerna för hur EU kan sluta internationella avtal.

Definition

De internationella avtalen är resultatet av ett frivilligt avtal mellan å ena sidan EU, och å andra sidan ett tredje land eller ett tredjepartsorgan. Dessa avtal skapar rättigheter och skyldigheter för de europeiska institutionerna och medlemsstaterna. De integreras i den europeiska rättsordningen vid det datum då de träder i kraft eller som de anger.

Juridiskt sett tillhör de internationella avtalensekundärrätten, och ska därför vara i enlighet med EU:s grundläggande fördrag. De har dock företräde framför de rättsakter som hör till sekundärrätten och som kallas "unilaterala", det vill säga som antagits unilateralt av de europeiska institutionerna (förordningar, direktiv, beslut etc.)

EU:s yttre befogenheter

EU:s yttre befogenheter definieras genom artikel 216 i fördraget om EU:s funktionssätt. EU får sålunda sluta internationella avtal:

  • i de fall som anges i de grundläggande fördragen;
  • när det anges av en bindande rättsakt;
  • när det är nödvändigt att sluta ett avtal för att nå ett av EU:s mål, även då det saknas ett internt europeiskt regelverk;
  • när slutandet av ett avtal kan påverka gemensamma internrättsliga regler antagna av EU. Sålunda, när EU antar gemensamma regler för verkställandet av politik, får medlemsstaterna inte längre kontraktera tredjeländer för skyldigheter som påverkar dessa regler.

Exklusiva befogenheter och delade befogenheter

Fördelningen av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna visar sig också på det internationella planet. När EU förhandlar och sluter ett internationellt avtal, har unionen antingen exklusiva befogenheter, eller befogenheter delade med medlemsstaterna.

I de fall där befogenheterna är exklusiva, är EU den enda som får förhandla och sluta avtalet. I övrigt så preciserar artikel 3 i fördraget om EU:S funktionssätt de områden på vilka EU har exklusiv befogenhet att sluta internationella avtal.

I de fall som befogenheterna är delade med medlemsstaterna, så sluts avtalet både av EU och av medlemsstaterna. Det handlar då om ett blandat avtal som medlemsstaterna måste godkänna. Fördelningen av befogenheter framställs i artikel 4 i fördraget om EU:s funktionssätt.

Senast ändrat den 13.08.2010
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början