RSS
Alfabetisk lista

Ordlistan

Den öppna samordningsmetoden

Den öppna samordningmetoden infördes som en del i sysselsättningspolitiken och Luxemburgsprocessen. Samordningsmetoden är ett redskap inom Lissabonstrategin (2000).

Den öppna samordningsmetoden ger samarbetet mellan medlemsstaterna en ny ram för att anpassa den nationella politiken så att vissa gemensamma mål kan uppnås. Denna mellanstatliga metod innebär att medlemsländerna utvärderar varandra (s.k. grupptryck) och kommissionen har endast en övervakande roll. Europaparlamentet och EG-domstolen deltar nästan inte alls i den öppna samordningsmetoden.

Den öppna samordningsmetoden tillämpas inom områden där medlemsländerna är behöriga, t.ex. sysselsättning, social trygghet, social integration, ungdomsfrågor samt allmän och yrkesinriktad utbildning.

Samordningsmetoden grundar sig huvudsakligen på:

  • Kartläggning och definition av gemensamma mål som ska uppnås (antagna av rådet).
  • Gemensamma mätmetoder (statistik, indikatorer, riktlinjer).
  • Riktmärkning, dvs. jämförelser av medlemsländernas resultat och utbyte av goda lösningar (kommissionen sköter övervakningen).

Beroende på vilket område det gäller inbegriper den öppna samordningsmetoden icke-bindande regler (s.k. soft law) som är mer eller mindre tvingande för medlemsländerna, men som aldrig är direktiv, förordningar eller beslut. Enligt den öppna samordningsmetoden ska medlemsländerna utarbeta nationella reformplaner och överlämna dem till kommissionen. Ungdomspolitiken däremot har inga kvantitativa målsättningar och genomförandet av målsättningarna bedöms av medlemsländerna och sker inte genom nationella handlingsplaner samordnade på EU-nivå.

Se även:

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början