RSS
Alfabetisk lista

Ordlistan

Rangordning mellan Europeiska unionens (EU) rättsakter

Europeiska unionens rätt grundar sig på primärrätten och sekundärrätten. Primärrätten består av fördragen, de allmänna principer som fastställts av Europeiska unionens domstol och de internationella avtalen. Sekundärrätten består av alla de rättsakter som möjliggör utövande av unionens befogenheter.

I och med att Lissabonfördraget trädde i kraft och pelarstrukturen avlägsnades, så är det mesta av EU:s politik, förutom utrikespolitiken och den gemensamma säkerheten (GUSP), underställda gemenskapsmetoden. Endast rättsakter som framställs i artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt (FEUF) får hädanefter antas. Det rör sig om förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden. I de flesta fall föreskriver fördragen vilken typ av rättsakt som skall användas. I motsats till detta, så tillåter artikel 256 i FEUF att institutioner får välja från fall till fall vilken typ av rättsakt att anta.

Lissabonfördraget inför också, för första gången, en rangordning för rättsakter inom sekundärrätten. I princip etablerar det en skillnad mellan:

  • lagstiftande rättsakter (artikel 289 i FEUF); Dessa är juridiska rättsakter som antas genom det ordinarie eller ett särskilt lagstiftande förfarande;
  • delegerade rättsakter (artikel 290 i FEUF); Dessa är icke-lagstiftande rättsakter med allmän räckvidd som kompletterar eller modifierar vissa icke väsentliga delar av den lagstiftande akten. Befogenheten att anta denna typ av rättsakt kan delegeras till kommissionen av Europeiska parlamentet eller rådet;
  • genomförandeakter (artikel 291 i FEUF); Detta är akter som i regel antas av kommissionen, som har genomförandebefogenheter; rådet kan också, i vissa fall, bringas att anta genomförandeakter.

Se också:

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början