RSS
Alfabetisk lista

Ordlistan

Europeisk säkerhets- och försvarspolitik (ESFP)

I EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP, ingår den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som med tiden skulle kunna leda till ett gemensamt försvar. Dess syfte är att göra det möjligt för EU att utveckla sin civila och militära kapacitet att hantera kriser och förebygga konflikter på det internationella planet. Den bidrar till att bevara freden och säkerheten i världen i enlighet med FN:s stadga. GUSP innebär inte upprättandet av en europeisk armé, utan utvecklas i överensstämmelse med och samordnat med Nato.

Maastrichtfördraget (1992) var det första fördrag som innehöll bestämmelser om unionens ansvar i säkerhetsfrågor och en eventuell gemensam försvarspolitik. Sedan Amsterdamfördraget (1999) trädde i kraft har nya uppdrag införlivats i fördraget om Europeiska unionen (avdelning V), såsom krishantering eller fredsbevarande insatser. Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP), EU:s militära kommitté (EUMC) och EU:s militära stab (EUMS) utgör de fasta politiska och militära strukturer som ligger till grund för en autonom och operativ försvarspolitik i EU. Utöver detta fastställde det Europeiska rådet vid Helsingforsmötet i december 1999 en «övergripande målsättning», som innebär att unionen, med 60 dagars varsel och under minst ett år, har befogenhet att sätta in en styrka på upp till 60 000 man.

Lissabonfördraget påminner om att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken är en väsentlig beståndsdel i den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. ESFP utgör den «Europeiska säkerhets- och försvarspolitiken» med befogenhet att leda ett gemensamt försvar om Europeiska rådet enhälligt fattar ett sådant beslut (artikel 43 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt - FEUF). Samtliga beslut som rör ESFP antas av rådet genom enhälligt beslut.

Det är unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik som verkställer unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och som samordnar de olika aspekterna av unionens civila och militära insatser, de s.k. «Petersberguppdragen» (artikel 43 i FEUF). Medlemsstaterna kan delta i genomförandet av dessa insatser inom ramen för ett strukturerat och permanent samarbete.

Lissabonfördraget stärker kravet på medlemsstaternas solidaritet gentemot andra medlemsstater genom upprättandet av

  • en «klausul om ett gemensamt försvar», som förpliktigar medlemsstaterna att bistå en annan medlemsstat som blivit föremål för ett väpnat angrepp på sitt territorium; samt
  • samt «en solidaritetsklausul» (artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt -FEUF), som gör det möjligt att mobilisera alla tillgängliga civila och militära hjälpinsatser som krävs för att bistå en medlemsstat som utsatts för ett terrordåd, eller drabbats av en naturkatastrof eller en humanitär katastrof.

Lissabonfördraget institutionaliserar även den Europeiska försvarsbyrån, vilken bildades i juli 2004 genom en gemensam åtgärd av Europeiska rådet. Europeiska försvarsbyrån har till uppgift att:

  • förbättra unionens försvarskapacitet, framför allt vad gäller krishantering;
  • förstärka unionens industriella och tekniska kapacitet i fråga om försvarsutrustning;
  • uppmuntra ett europeiskt samarbete på försvarsutrustningsområdet.

Se även:

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början