RSS
Alfabetisk lista

Ordlistan

Gemenskapsmetoden och det mellanstatliga samarbetet

Maastrichtfördraget (1992) införde en institutionell struktur som bestod av tre pelare samt skilde på gemenskapsmetoden och det mellanstatliga samarbetet. Denna institutionella arkitektur och dess metoder har gällt ända tills Lissabonfördraget trädde i kraft.

Gemenskapsmetoden syftade på den institutionella metod som gällde inom Europeiska unionens första pelare. Den grundades på integrationstanken och kännetecknades framför allt av följande:

  • kommissionens ensamrätt att ta initiativ;
  • allmän tillämpning av omröstning med kvalificerad majoritet i rådet;
  • en aktiv roll för Europaparlametet (yttranden, ändringsförslag m.m.);
  • enhetlig tolkning av EG-rätten genom domstolen.

Den skilde sig från den institutionella metod som gällde för den andra och tredje pelaren, com byggde på mellanstatligt samarbete (den mellanstatliga metoden), som kännetecknas av följande:

  • kommissionens initiativrätt delas med medlemsstaterna eller begränsas till vissa särskilda områden;
  • som allmän regel krävs enhälliga beslut i rådet;
  • en rådgivande roll för Europaparlamentet;
  • en begränsad roll för EG-domstolen.

Lissabonfördraget avskaffar denna pelarstruktur i och med skapandet av Europeiska unionen (EU). Inom EU tas beslut genom ett gemensamt rättsligt förfarande som kallas "den ordinarie lagstiftande processen". Avskaffandet av pelarstrukturen medför inte "gemenskapifiering" av utrikespolitiken och den gemensamma säkerheten, vars mellanstatliga karaktär bibehålls. På samma sätt fortsätter områdena för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet , även om de är integrerade i ett gemensamt rättsligt förfarande, att vara underställda de särskilda förfaranden genom vilka medlemsstaterna behåller viktiga befogenheter

Se också:

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början