Ordlistan
Gemensam jordbrukspolitik
Ansvaret för den gemensamma jordbrukspolitiken är delat mellan EU och medlemsstaterna. Enligt artikel 39 i fördraget om EU:s funktionssätt är dess syfte att ge konsumenterna rimliga priser och jordbrukarna skäliga inkomster, framför allt tack vare en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och enligt följande principer från konferensen i Stresa 1958: enhetliga priser, ekonomisk solidaritet och gemenskapspreferens.
Jordbrukspolitiken är ett av EU:s viktigaste politikområden (jordbruksutgifterna utgör cirka 45 % av EU:s budget). På det här området fattas besluten med kvalificerad majoritet i rådet sedan Europaparlamentet lämnat ett yttrande.
Jordbrukspolitiken har uppnått sitt främsta syfte: att göra EU självförsörjande med livsmedel. Det visade sig dock snart att det krävdes omfattande omställningar för att rätta till obalans och produktionsöverskott i jordbruket. De jordbrukspolitiska målen har alltså ändrats under resans gång, och de politiska instrumenten har utvecklats (bl.a. med McSharry-reformen 1992 och Agenda 2000).
Den senaste reformen från juni 2003 utgör en genomgripande ändring av jordbrukspolitiken. Reformen går ut på följande:
- En enda utbetalning per jordbruksföretag i EU, oberoende av produktionen (s.k. frikoppling av stödet).
- För att få stöd måste man uppfylla krav på miljö, livsmedelssäkerhet, djurskydd och växtskydd.
- Landsbygdsutvecklingen får ökad betydelse genom att de direkta utbetalningarna till storjordbruk minskas för att finansiera den nya politiken för landsbygdsutveckling.
- Strängare budgetdisciplin med ett utgiftstak för marknadsstöd och direktstöd 2007-2013.
Dessutom ska den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna ses över. Några marknader har redan reformerats: tobak, humle, bomull, olivolja och socker.
Se även: