EUROPA

SAMMANFATTNING

Direktivet samlar direktiv 2008/1/EG (IPPC-direktivet) och sex andra direktiv i ett enda direktiv om industriella utsläpp.

Berörd verksamhet

Direktivet täcker industriell verksamhet med stor föroreningsförmåga, som i bilaga I till direktivet (industrier inom energisektorn, produktion och omvandling av metaller, mineralindustri, kemisk industri, avfallshantering, djuruppfödning osv.).

Direktivet innehåller särskilda bestämmelser för följande anläggningar:

• förbränningsanläggningar (≥ 50 MW),
• anläggningar för förbränning eller samförbränning av avfall,
• vissa anläggningar och verksamheter som använder organiska lösningsmedel,
• anläggningar som producerar titanoxid.

Direktivet gäller inte forsknings- och utvecklingsverksamhet, och inte heller utprovning av nya produkter och processer.

Miljökrav

Alla industriella anläggningar som utför aktiviteter som räknas upp i bilaga I till direktivet ska respektera vissa grundläggande skyldigheter:

• vidta åtgärder mot föroreningar,
• tillämpa bästa tillgängliga teknik,
• inte orsaka betydande föroreningar,
• begränsa, återvinna eller bortskaffa avfallet på det sätt som ger minst föroreningar,
• maximera energieffektiviteten,
• förebygga olyckor och minska deras påverkan,
• återställa platsen till sitt ursprungliga tillstånd då verksamheten avslutats.

Tillämpning av bästa tillgängliga teknik

Industrianläggningar ska använda bästa och mest effektiva tillgängliga teknik för att uppnå en allmän miljöskyddsnivå i sin helhet. Tekniken ska utvecklas i sådan utsträckning att den kan tillämpas inom den berörda industribranschen på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt. Europakommissionen ska anta slutsatser om bästa tillgängliga tekniker som innehåller utsläppsnivåer som hänger samman med denna. Dessa slutsatser utgör en referens vid fastställandet av tillståndsvillkoren.

Tillståndsvillkor

Tillståndet ska föreskriva nödvändiga åtgärder för att säkerställa att verksamhetsutövaren följer miljökvalitetsstandarderna. Dessa åtgärder innefattar åtminstone:

• gränsvärden för utsläpp för föroreningar,
• föreskrifter som säkerställer skydd av mark, vatten och luft,
• åtgärder för kontroll och hantering av avfall,
• krav om mätmetod, mätfrekvens, provtagningsfrekvens och utvärdering,
• en skyldighet att informera den behöriga myndigheten, minst en gång om året, om resultaten av kontrollerna,
• krav om underhåll och övervakning av mark och grundvatten,
• åtgärder som rör andra förhållanden än normala driftsförhållanden (läckor, störningar i driften, tillfälliga avbrott osv.),
• bestämmelser som syftar till att minimera långväga eller gränsöverskridande föroreningar,
• villkor för bedömning av efterlevnaden av gränsvärdena av utsläpp.

Särskilda bestämmelser

Särskilda bestämmelser gäller för förbränningsanläggningar, anläggningar för avfallsförbränning och samförbränning, anläggningar som använder organiska lösningsmedel och anläggningar som producerar titanoxid.

Gränsvärdena för de stora förbränningsanläggningarna definieras i bilaga V till direktivet och är i allmänhet strängare än de i direktiv 2001/80/EG. En viss flexibilitet (nationell övergångsplan, undantag under en begränsad tid) införs för anläggningar som är i bruk.

För andra aktiviteter, för vilka de särskilda bestämmelserna gäller, har direktivets bestämmelser huvudsakligen behållits.

Miljötillsyn

Medlemsstaterna ska inrätta ett system för miljötillsyn av de berörda anläggningarna. Alla anläggningar ska omfattas av en plan för miljötillsyn. Denna plan ska regelbundet ses över och uppdateras.

Baserat på tillsynsplanerna, ska den behöriga myndigheten regelbundet inrätta rutinprogram för miljötillsyn, inklusive hur ofta tillsyn på plats sker på de olika typerna av anläggning. Tiden mellan två besök på en anläggning ska grunda sig på en systematisk utvärdering av miljöriskerna som de berörda anläggningarna utgör. Den får inte vara längre än ett år för de anläggningar som visar högst risk och tre år för de anläggningar som visar lägst risk.

Upphävande

Direktiv 2010/75/EU ersätter definitivt

• från och med den 7 januari 2014:
  1. direktiv 78/176/EEG om avfall från titandioxidindustri,
  2. direktiv 82/883/EEG om övervakning och kontroll av titandioxidavfall,
  3. direktiv 92/112/EEG om minskning av avfall från titandioxidindustri,
  4. direktiv 1999/13/EG om minskning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar,
  5. direktiv 2000/76/EG om förbränning av avfall,
  6. direktiv 2008/1/EG om att förebygga och begränsa föroreningar,
• från och med den 1 januari 2016:
  1. direktiv 2001/80/EG om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar.