RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 23 språk.
Nyligen tillagda språk:  BG - CS - ET - GA - LV - LT - HU - MT - PL - RO - SK - SL

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Kyotoprotokollet om klimatförändringar

Kyotoprotokollet, som är fortsättningen av Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, är ett av de viktigaste internationella rättsliga verktygen i kampen mot klimatförändringar. Genom protokollet har de industrialiserade länderna åtagit sig att minska utsläppen av vissa växthusgaser som bidrar till den globala uppvärmningen. De totala utsläppen från de utvecklade länderna ska minskas med minst 5 % under perioden 2008-2012 jämfört med nivåerna 1990.

RÄTTSAKT

Rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta.

SAMMANFATTNING

Den 4 februari 1991 gav rådet kommissionen befogenhet att delta på Europeiska gemenskapens vägnar vid förhandlingarna om Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, som antogs i New York den 9 maj 1992. Ramkonventionen ratificerades av Europeiska gemenskapen genom beslut 94/69/EG av den 15 december 1993. Konventionen trädde i kraft den 21 mars 1994.

Ramkonventionen har i hög grad bidragit till att de främsta principerna för internationell bekämpning av klimatförändring upprättades. I konventionen definieras särskilt principen om ”gemensamt men differentierat ansvar”. Den har också bidragit till att göra allmänheten världen över mer medveten om de problem som följer med klimatförändringar. Konventionen innehåller emellertid inga beräknade och detaljerade åtaganden land för land när det gäller minskningen av utsläppen av växthusgaser.

De stater som är parter i konventionen beslutade därför vid den första partskonferensen, som ägde rum i Berlin i mars 1995, att förhandla fram ett protokoll med åtgärder för att minska utsläppen i de industrialiserade länderna under perioden efter 2000. Efter långa förhandlingar antogs Kyotoprotokollet den 11 december 1997 i Kyoto.

Europeiska gemenskapen undertecknade protokollet den 29 april 1998. I december 2001 bekräftade Europeiska rådet i Laeken att unionen ville att Kyotoprotokollet skulle träda i kraft före toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg (26 augusti – 4 september 2002). Genom detta beslut godkändes därför protokollet på gemenskapens vägnar. Medlemsstaterna förband sig att deponera sina ratificeringsinstrument samtidigt som gemenskapen, om så är möjligt före den 1 juni 2002.

I bilaga II till beslutet återfinns de åtaganden för att begränsa och minska utsläppen som gemenskapen och dess medlemsstater kommit överens om för den första åtagandeperioden (2008–2012).

Protokollets innehåll

I Kyotoprotokollet behandlas utsläpp av följande sex växthusgaser:

  • koldioxid (CO2);
  • metan (CH4);
  • dikväveoxid (N2O);
  • fluorkolväten (HFC);
  • perfluorkolväten (PFC);
  • svavelhexafluorid (SF6).

Protokollet är ett viktigt steg framåt i kampen mot global uppvärmning, eftersom det innehåller bindande och kvantifierade mål för begränsning och minskning av växthusgaser.

De stater som är parter i konventionens bilaga I (dvs. industriländerna) förbinder sig tillsammans att minska sina utsläpp av växthusgaser för att minska de totala utsläppen i de utvecklade länderna med minst 5 % jämfört med nivån 1990 under perioden 2008–2012. Bilaga B till protokollet visar i siffror vilka åtaganden de avtalsslutande staterna gjort.

De stater som var EU-medlemmar före 2004 ska tillsammans minska sina utsläpp av växthusgaser med 8 % mellan 2008 och 2012. Medlemsstater som anslutit sig till EU efter 2004 åtar sig att minska utsläppen med 8 %, utom Polen och Ungern (6 %) samt Malta och Cypern som inte är upptagna i ramkonventionens bilaga I.

För perioden fram till 2008 har de avtalsslutande staterna förbundit sig att göra påvisbara framsteg i genomförandet av sina åtaganden senast 2005.

De avtalsslutande stater som så önskar kan välja 1995 som referensår för utsläppen av fluorkolväten, perfluorkolväten och svavelhexafluorid.

I protokollet föreslås en rad insatser för att nå dessa mål:

  • att stärka eller införa nationell politik för att minska utsläpp (öka energieffektiviteten, främja hållbara former av jordbruk, utveckla förnybara energikällor etc.);
  • att samarbeta med övriga konventionsparter (utbyte av erfarenheter och information, samordning av nationell politik med hjälp av utsläppstillstånd, gemensamt genomförande och en mekanism för ren utveckling).

Senast ett år före den första åtagandeperiodens början ska de avtalsslutande staterna ha infört ett nationellt system för att beräkna de av människan orsakade utsläppen och upptagen i sänkor av alla växthusgaser (som inte omfattas av Montrealprotokollet).

Åtagandena för den andra åtagandeperioden kommer att ses över senast 2005.

Den 31 maj 2002 ratificerade Europeiska unionen Kyotoprotokollet. Protokollet trädde i kraft den 16 februari 2005 efter det att Ryssland ratificerat det. Flera industrialiserade länder, bland annat USA, har vägrat att ratificera protokollet.

HÄNVISNINGAR

RättsaktDag för ikraftträdandeSista dag för genomförandet i medlemsstaternaEuropeiska unionens officiella tidning

Beslut 2002/358/EG

2.5.2002

-

EUT L 130, 15.5.2002

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Kommissionens beslut 2006/944/EG av den 14 december 2006 om fastställande av de respektive utsläppsnivåer som tilldelats gemenskapen och var och en av dess medlemsstater enligt Kyotoprotokollet i enlighet med rådets beslut 2002/358/EG [EUT L 358, 16.12.2006].
Ändrat genom:
Kommissionens beslut 2010/778/EU av den 15 december 2010 [EUT L 332, 16.12.2010].

Senast ändrat den 04.04.2011
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början