RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 23 språk.
Nyligen tillagda språk:  BG - CS - ET - GA - LV - LT - HU - MT - PL - RO - SK - SL

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Anslutningsprocessen för en ny medlemsstat

I samband med den femte utvidgningen, som saknade motstycke, har EU gradvis infört en process för att hjälpa kandidatländerna att förbereda sig inför sina åtaganden som medlemsstater, särskilt vad gäller övergångs- och reformprocesserna samt antagandet och genomförandet av regelverket.

SAMMANFATTNING

Rättslig grund

EU är öppet för alla europeiska länder i enlighet med artikel 49 i EU-fördraget, som utgör den rättsliga grunden för alla utvidgningar. Det europeiska land som vill ansluta sig till EU måste dock respektera principerna i artikel 6.1 i EU-fördraget, som är gemensamma för medlemsstaterna och som EU grundar sig på: frihet, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen.

Enligt artikel 49 i EU-fördraget ska det europeiska land som vill ansluta sig till EU anmäla sin kandidatur till rådet. Innan rådet fattar sitt beslut ska det samråda med kommissionen och begära ett yttrande från Europaparlamentet, som uttalar sig med absolut majoritet av sina ledamöter. Rådet måste besluta enhälligt.

Medlemsstaterna och kandidatlandet kommer sinsemellan överens om anslutningsvillkoren och de anpassningar av fördragen och institutionerna som anslutningen för med sig. Denna överenskommelse, det så kallade anslutningsfördraget, ska ratificeras av alla de avtalsslutande staterna.

Anslutningsprocessen

En begäran om anslutning följs alltid av ett yttrande från kommissionen och ett beslut från rådet. Att ett ansökande land har fått status som kandidatland innebär inte nödvändigtvis att förhandlingar inleds om omedelbar anslutning. För detta måste landet uppfylla ett antal villkor.

Alla länder som vill ansluta sig till EU måste respektera anslutningskriterierna, eller Köpenhamnskriterierna, som kommissionen grundar sitt yttrande på när den svarar på en begäran om anslutning. Kriterierna fastställdes vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 och kompletterades vid mötet i Madrid 1995. De är följande:

  • Politiska kriterier: stabila institutioner som kan garantera demokratin, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna samt respekten för och skyddet av minoriteter.
  • Ekonomiska kriterier: en fungerande marknadsekonomi, förmåga att hantera det konkurrenstryck och de marknadskrafter som råder inom EU.
  • Förmåga att uppfylla de skyldigheter som följer av medlemskapet vad gäller EU:s lagstiftning och politik (regelverket), samt att ansluta sig till målen för den politiska, ekonomiska och monetära unionen.
  • Förutsättningar för att integrera landet har skapats genom anpassning av den administrativa organisationen.

I fråga om länderna på västra Balkan och färdplanen som föreslogs av kommissionen 2005 och som rådet ställde sig bakom 2006, kommer ett tillfredsställande resultat när det gäller ett lands genomförande av sina skyldigheter enligt stabiliserings- och associeringsavtalet (inbegripet bestämmelserna om handel) att väga mycket tungt när EU tar ställning till en eventuell ansökan om medlemskap.

EU:s förmåga att ta emot nya medlemmar är också av grundläggande betydelse inför varje ny utvidgning. När det gäller denna förmåga (integrationskapaciteten) måste utvidgningen av EU kunna följas åt av en fördjupad integration tvärs över institutionerna och den rådande politiken, efterhand som unionen tar emot nya medlemmar. De nya medlemsländerna måste vara väl förberedda för sin nya status som medlemsstater. EU :s integrationskapacitet är också beroende av att den allmänna opinionen i medlemsstaterna och i kandidatländerna stöder utvidgningen.

När de länder som har fått status som kandidatländer väl uppfyller dessa kriterier kan anslutningsförhandlingarna inledas. Europeiska rådet avgör om det är lämpligt att inleda förhandlingar på grundval av kommissionens yttrande.

Anslutningsförhandlingarna utgör grunden för anslutningsprocessen, som har som mål att kandidatländerna ska anta, genomföra och tillämpa regelverket. Förhandlingarna ska hjälpa kandidatländerna att förbereda sig för att kunna hantera sina åtaganden som medlemsstater efter att anslutningen är genomförd. Förhandlingarna förs individuellt med varje kandidatland och baseras på landets egna förtjänster. Olika kandidatländer kan alltså ha kommit olika långt i sina förberedelser.

Anslutningsförhandlingarna sker inom en förhandlingsram som fastställts av rådet efter ett förslag från kommissionen. Denna ram ger en överblick över de förhandlingar som ska föras och tar hänsyn till situationen och de särskilda omständigheterna för varje kandidatland, närmare bestämt

  • principerna och förfarandena för förhandlingen,
  • de punkter som kan bli föremål för förhandlingar, till exempel ekonomiska frågor, tillfälliga undantag eller skyddsåtgärder inom särskilda områden av regelverket (till exempel fri rörlighet för personer, strukturpolitiken, jordbruksfrågor) som kan åberopas under hela förhandlingsprocessen,
  • sambandet mellan förhandlingarna och de politiska och ekonomiska reformerna i kandidatlandet,
  • frågor som inte är färdigförhandlade,
  • målet, som är en anslutning.

Förhandlingarna gäller regelverket, som är uppdelat i kapitel, med ett kapitel för varje område. Förhandlingarna inleds med en förberedelsefas eller analys av regelverket ("screening"), som kommissionen genomför. Syftet med analysen är att uppskatta hur långt kandidatlandet har kommit i sina förberedelser, att ge kandidatlandet en möjlighet att bekanta sig med regelverket samt att identifiera vilka kapitel som det ska inledas förhandlingar om, på grundval av referenskriterierna (riktlinjer) som har definierats inför förhandlingarna om det aktuella kapitlet. Referenskriterierna handlar om de förberedande steg som behövs för den framtida anpassningen och om genomförandet av avtalsförpliktelserna i associeringsavtalen som är förbundna med regelverket. Rådet beslutar enhälligt om eventuella referenskriterier och om att förhandlingar ska inledas om ett kapitel, på grundval av rekommendationer från kommissionen.

Förhandlingarna äger rum vid bilaterala regeringskonferenser, där samtliga medlemsstater och kandidatlandet möts.

Förhandlingarna om ett visst kapitel avslutas när kandidatlandet uppfyller de referenskriterier (riktlinjer) som har satts som villkor för att avsluta det aktuella kapitlet (till exempel lagstiftningsåtgärder, administrativa eller rättsliga organ, delar av regelverket som genomförts i praktiken, fungerande marknadsekonomi i fråga om de ekonomiska kapitlen) samt när landet godtar EU:s utkast till gemensam ståndpunkt, som tagits fram av kommissionen och enhälligt antagits av rådet. Avslutade kapitel kan dock återupptas om kandidatlandet inte längre uppfyller kraven.

Anslutningsförhandlingarna kan tillfälligt avbrytas om kandidatlandet allvarligt och återkommande bryter mot EU:s grundprinciper. Detta bestäms inom ramen för förhandlingarna. Kommissionen kan i så fall på eget initiativ eller på begäran från en tredjedel av medlemsstaterna rekommendera att förhandlingarna tillfälligt avbryts och vilka villkor som ska gälla för att förhandlingarna ska återupptas. Rådet antar rekommendationen med kvalificerad majoritet efter att ha hört det berörda kandidatlandet.

När samtliga kapitel är färdigförhandlade närmar sig anslutningsprocessen sitt slut, och anslutningen kan påbörjas genom att ett avtal ingås mellan medlemsstaterna och kandidatlandet, det så kallade anslutningsfördraget. Rådet beslutar dock enhälligt om att slutföra processen efter ett yttrande från kommissionen och samtycke från Europaparlamentet. Anslutningsfördraget innehåller

  • resultatet från anslutningsförhandlingarna, anslutningsvillkoren samt skyddsåtgärder eller uppskov inom områden som måste fördjupas vidare enligt kommissionens senaste utvärdering,
  • antagandet av institutioner och fördrag, som röstfördelningen i rådet och Europaparlamentet eller antalet ledamöter av Europaparlamentet, antalet medlemmar i regionkommittén osv.,
  • anslutningsdatumet.

Under perioden mellan ingåendet av anslutningsfördraget och anslutningsdagen ratificeras fördraget av samtliga medlemsstater och av den framtida medlemsstaten. Kandidatlandet kallas därefter anslutande land och fortsätter anslutningsprocessen genom att anpassa områden med brister där framsteg måste göras, allt under kommissionens överinseende.

Instrument för anslutningsprocessen

En strategi inför anslutningen fastställs för varje anslutningsprocess och för alla kandidatländer, med syfte att hjälpa dem att förbereda sin framtida anslutning. I denna strategi ges de ramar och instrument för processen (angivna nedan) som ska hjälpa kandidatlandet med förberedelserna.

De bilaterala avtalen som ingås mellan EU och varje kandidatland tjänar som bilateral ram för dialogen och förhandlingarna. Det handlar till exempel om associeringsavtalet och tullunionen med Turkiet samt stabiliserings- och associeringsavtalen med länderna på västra Balkan.

De politiska och ekonomiska dialogerna som handlar om de politiska respektive ekonomiska kriterierna samt konvergenskriterierna förs mellan EU och varje kandidatland för att stärka processen. Resultatet av dessa dialoger införlivas i anslutningsförhandlingarna.

Partnerskapen för anslutningen utgör en individuell ram för varje kandidatland och hjälper dem att förbereda sig för anslutningen. Partnerskapen ger en utförlig beskrivning av de principer och prioriterade områden (i termer av prioriteringar på kort och medellång sikt) utifrån Köpenhamnskriterierna där kandidatlandet måste förstärka sina institutioner och sin infrastruktur och/eller lagstiftning eller inleda reformer. Partnerskapen för anslutning utgör även en referensram för det ekonomiska stödet från gemenskapsfonderna.

De nationella programmen för antagandet av EU:s regelverk föreskrivs i partnerskapen för anslutning och inleds av varje kandidatland. De innehåller en tidtabell för att verkställa de prioriteringar som fastställts av partnerskapet för anslutning och anger personal och ekonomiska medel som tilldelats för detta ändamål.

Kandidatländerna kan delta i EU:s program, organ och kommittéer på samma villkor som medlemsstaterna. För detta bidrar kandidatländerna ekonomiskt. Det ekonomiska stödet inför anslutningen kan stå för en del av detta bidrag. Kandidatländerna har dock bara observatörsstatus i de program som de deltar i och är endast närvarande vid möten med övervakningskommittéerna för dessa program när de själva är berörda. Deras grad av deltagande i organen varierar från full till partiell medverkan.

Tanken med att kandidatländerna deltar i program, organ och kommittéer inom EU som har som mål att främja samarbete och utbyte mellan medlemsstaterna är att ge dem ett tillfälle att bekanta sig med unionens verksamhet och verktyg. Deltagandet kan ske inom olika områden, till exempel utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor, miljö, hälsa osv.

Kommissionens utvärdering (uppföljning) påbörjas efter begäran om anslutning och fortsätter ända tills kandidatlandet fullt ut blir medlem i unionen.

Denna utvärdering presenteras i återkommande årsrapporter, där kommissionen uppskattar hur långt kandidatlandet har kommit i sina förberedelser för att fullgöra sina åtaganden som medlemsstat. Rapporterna följer en liknande struktur och innehåller en detaljerad utvärdering enligt Köpenhamnskriterierna, inklusive en utvärdering kapitel för kapitel när det gäller genomförandet av regelverket.

Kommissionen har inrättat en uppföljningsprocess för anslutningsförhandlingarna som är mer regelbunden och som fungerar som ett komplement till den årliga utvärderingen. Denna process sker inom ramen för förhandlingarna, och syftet är att uppskatta hur långt kandidatländerna har hunnit anpassa sig till och genomfört regelverket. Denna uppskattning publiceras regelbundet i uppföljningsrapporter.

Dialogen med det civila samhället har som mål att knyta de civila samhällena i EU och i kandidatländerna närmare till anslutningsprocessen. Dialogen har fått en särskild betydelse i och med nödvändigheten att knyta de civila samhällena närmare till EU. I detta sammanhang är målet med dialogen att förstärka den ömsesidiga förståelsen och kunskapen om varandra.

Det ekonomiska stödet inför anslutningen har som mål att stödja kandidatländernas övergång och deras reformer vad gäller förstärkning av institutionerna samt skapandet av nödvändig infrastruktur för att anpassa sig till regelverket och tillämpa det. Detta stöd är även inriktat på regionalt och gränsöverskridande samarbete, liksom på regional utveckling. Stödet har också som syfte att förbereda kandidatländerna för EU:s strukturfonder.

Det ekonomiska stödet och processen inför anslutningen är beroende av varandra, i det avseendet att stödet har som syfte att understödja processen, medan processen avgör storleken på stödet. Därför måste stödet, som ges på medellång sikt, vara flexibelt och ta hänsyn till de framsteg som kandidatländerna gör samt till nya prioriteringar. Från början blev det främsta ekonomiska verktyget, Phare-programmet, som infördes för att ge stöd åt reformprocessen samt åt den politiska och ekonomiska övergången i Ungern och Polen 1989, mycket snabbt det viktigaste redskapet för att förbereda anslutningen av kandidatländerna från Central- och Östeuropa. Det har därefter förstärkts med det strukturpolitiska föranslutningsinstrumentet (ISPA) och med föranslutningsprogrammet för jordbruks- och landsbygdsutveckling (Sapard) för perioden 2000-2006.

För perioden 2007-2013 är det instrumentet för stöd inför anslutningen (IAP) som står för det ekonomiska stödet till kandidatländerna (liksom till potentiella kandidatländer på västra Balkan). IAP är tänkt att vara ett smidigt instrument och erbjuder stöd efter de framsteg som mottagarländerna har gjort samt utifrån deras behov enligt kommissionens utvärderingar och årliga strategidokument.

Kandidatländerna kan också komma i fråga för samfinansiering från internationella finansinstitut som har avtal med kommissionen. Sådana avtal gör det inte bara möjligt att stärka samarbetet mellan dessa institut, utan också att bättre kanalisera lån och medel som ställs till anslutningsprocessens förfogande. Europeiska investeringsbanken (EIB), EU:s officiella finansieringsinstitut, spelar också en viktig roll inom området.

Bakgrund

EU har genomgått fem utvidgningar efter grundandet 1957. De sex ursprungliga länderna har vuxit till dagens 27 medlemsstater. Utvidgningarna 2004 och 2007 saknade tidigare motstycke med tanke på antalet länder som skulle anslutas, men också på grund av utmaningen som anslutningen till EU innebar för dessa länder. Såväl den politiska som den ekonomiska situationen för de flesta av länderna krävde mer förberedelser innan de kunde anslutas till unionen. Dessutom fick EU själv förbereda sig för att kunna ta emot och integrera de nya länderna. Därför fördjupades anslutningsprocessen för att ge dem stöd i övergångs- och reformprocessen, alltså förberedelserna för anslutningen, så att de skulle kunna hantera sina åtaganden som medlemsstater när de väl blev medlemmar.

På så sätt uppfyller alltså EU grundarnas vilja och andan i fördragen, genom att vara ett område förenat i mångfald, genom att främja stabilitet och välstånd samt genom att förena länder som har gemensamma åtaganden och gemensamma värderingar, nämligen frihet, demokrati, rättsstatens princip och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Detta faktablad är inte rättsligt bindande för Europeiska kommissionen. Informationen i det gör inte anspråk på att vara heltäckande eller på att utgöra en tolkning av texten i fördraget.

Senast ändrat den 28.02.2007
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början