RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Utmaningar i samband med utvidgningen

Arkiv

KONSEKVENSERNA AV UTVIDGNINGEN

Efter Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999 omfattar kandidatländerna tretton länder:

  • Tio länder i Central- och Östeuropa.
  • Cypern, Malta och Turkiet.

Alla dessa stater, förutom Turkiet, inledde anslutningsförhandlingar 1998 (Cypern, Estland, Polen, Tjeckien, Ungern och Slovenien) respektive 2000 (Malta, Lettland, Litauen, Slovakien, Rumänien och Bulgarien). För anslutning krävs att de s.k. Köpenhamnskriterierna (EN) som fastställdes 1993 är uppfyllda. Med undantag för Rumänien och Bulgarien avslutade alla kandidatländer anslutningsförhandlingarna i december 2002 i samband med Europeiska rådets möte i Köpenhamn. I maj 2004 kommer den utvidgade Europeiska unionen därmed att omfatta 25 medlemsländer. De nya medlemsländerna kommer att delta i nästa val till Europaparlamentet i juni 2004.

Utan tvekan är utvidgningen en viktig händelse i byggandet av Europa som kommer att inverka djupt på den europeiska kontinentens politik under de närmaste årtiondena. En sådan förändring kan inte genomföras utan att man först reformerar gemenskapens nuvarande verksamhet för att undvika att den förlamas.

NYA MÖJLIGHETER OCH AVSEVÄRDA BEHOV

Möjligheter

Kommissionens första interimsrapport om utvidgningens effekter på Europeiska unionens politik kom i december 1995. I rapporten uppmanades kommissionen att fördjupa utvärderingen av utvidgningens effekter på gemenskapens politik, särskilt i fråga om jordbrukspolitiken och strukturpolitiken. Agenda 2000 (castellanodeutschfrançais) är ett första svar på denna begäran. De finansiella perspektiv som beskrivs i den syftar till att visa på en av de första utmaningarna i samband med reformen av gemenskapspolitiken.

Utvidgningen innebär en viktig politisk och ekonomisk chans till en union med närmare 30 medlemsstater. Av utvidgningens övergripande ekonomiska effekter är de viktigaste konsekvenserna en tillväxt av den inre marknaden från 370 till ungefär 455 miljoner konsumenter. Dessutom kommer unionens ställning på den internationella politiska scenen och på världsmarknaderna att stärkas.

Samtidigt kommer mångfalden av olika intressen i unionen att innebära ett stort tryck till förmån för en sektoriell och regional anpassning. Detta gör det nödvändigt att vidta lämpliga åtgärder före anslutningen.

  • Exempelvis behövs en reform av de europeiska institutionernas och organens verksamhet. I Nicefördraget, som trädde i kraft i februari 2003, definieras hur den utvidgade Europeiska unionen ska fungera.
  • Kandidatländerna behöver också införliva EG:s regelverk och förbereda sig inför den inre marknaden.

Avsevärda behov

Av den andra rapporten om sammanhållningen (castellanodeutschenglishfrançais) framgår att de central- och östeuropeiska ländernas genomsnittliga välstånd mätt i BNP fortfarande är mycket lägre än de nuvarande medlemsstaternas. Unionens yta och befolkning kommer att öka med en tredjedel, men dess BNP endast med 5 procent. Av de 105 miljoner invånare som finns i dessa länder lever mer än 98 miljoner i regioner där BNP per capita är lägre än 75 procent av genomsnittet i unionen efter utvidgningen.

Behoven i dessa länder är enorma inom alla ekonomiska och sociala sektorer: industri, tjänster, transporter, miljö, jordbruk och utveckling av de mänskliga resursernas kompetens. Det krävs stora insatser för att utveckla de nationella transportnäten och integrera dem i de transeuropeiska nätverken. När det gäller miljön rör de mest akuta problemen vattenförorening, avfallshantering och luftförorening. Inom sysselsättningsområdet har djupgående förändringar redan gjorts i samband med förberedelserna inför anslutningen och förändringstakten kommer att öka. Industrin och jordbruket står exempelvis för en mycket stor andel av sysselsättningen, tjänstesektorn är dåligt utvecklad utanför de stora tätorterna och arbetsproduktiviteten är lägre än genomsnittet i gemenskapen.

VILKA BLIR FÖLJDERNA FÖR REGIONALPOLITIKEN?

Kandidatländernas anslutning är en stor utmaning för den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken i Europeiska unionen. Utvidgningen kommer de facto att skapa en ny grupp i gemenskapen, nämligen de länder där inkomsten är lägre än 40 % av genomsnittet i gemenskapen. I enlighet med principerna för solidaritet bör gemenskapens strukturpolitik inrikta sig på de regioner som släpar efter i dessa länder, dvs. nästan hela de berörda territorierna. Men de nuvarande skillnaderna i EU15 kommer inte att försvinna och måste fortfarande beaktas i regionalpolitiken.

Utformningen av en regional utvecklingspolitik är en ny uppgift för myndigheterna i kandidatländerna. Förvaltningen av strukturfonderna, som de snart kan göra anspråk på, kräver en djupgående anpassning av verksamheten och befogenheterna på alla administrativa nivåer för att vara förenlig med den lagstiftning som utgör grunden för strukturåtgärderna. Viktiga insatser har gjorts inom följande områden:

  • Inrättande av en lämplig rättslig ram.
  • En administrativ indelning av territoriet liknande NUTS (castellanodeutschfrançais).
  • Utformning av samordnade och fleråriga regionala utvecklingsprogram.
  • Fastställande av samtliga behöriga parters kompetens vad gäller genomförandet av den framtida regionalpolitiken i kandidatländerna.
  • Iakttagande av de allmänna principerna för strukturåtgärderna: programplanering, partnerskap, additionalitet, förvaltning, övervakning, utvärdering, utbetalningar och finansiella kontroller.

FÖRANSLUTNINGSSTRATEGIN

I föranslutningsstrategin, som inrättades av kommissionen på grundval av slutsatserna från Europeiska rådet i Luxemburg i december 1997, fastställs särskilda prioriteringar som främst grundar sig på att kandidatländerna införlivar EG:s regelverk. Detta införlivande sker stegvis, allt efter som bilaterala förhandlingar öppnas och avslutas mellan kommissionen och kandidatländerna om de 31 kapitel som motsvarar unionens politikområden.

Enligt kommissionens utvidgningsstrategi som godkändes av Europeiska rådet i Nice i december 2000 bör kapitel 21, "regionalpolitik och samordning av instrument i strukturpolitiken", prioriteras på grund av dess ekonomiska inverkan. Förhandlingarna är tillfälligtvis stängda sedan april 2002 för Cypern och Tjeckien och sedan juni 2002 för Estland, Lettland och Litauen. I slutet av juli 2002 kom Malta, Slovakien, Slovenien och Ungern också överens med kommissionen om detta kapitel. I början av oktober 2003 avslutade Polen som sista kandidatland förhandlingarna om detta kapitel. I december 2001 välkomnade Europeiska rådet i Bryssel återigen Bulgariens och Rumäniens ansträngningar genom att uppmuntra dessa två länder att fortsätta sina reformer. Dessa båda länder kommer att ansluta sig till unionen 2007.

Anslutningsstrategin innebär även att dessa länders institutionella och administrativa kapacitet måste förstärkas för att de ska kunna tillämpa EG:s regelverk samt att deras företag måste anpassas så att de uppfyller gemenskapens standarder. De framsteg som kandidatländerna gör när det gäller att införliva EG:s regelverk är föremål för regelbundna rapporter till rådet. För att uppfylla kraven i föranslutningsstrategin för de central- och östeuropeiska kandidatländerna har kommissionen tillsammans med dem utvecklat partnerskap för anslutning och öppnat huvuddelen av gemenskapsprogrammen för dem. På så sätt har kommissionen fördubblat sitt stöd från och med januari 2000 och fortsätter att försäkra sig om Europaavtalens genomförande.

Föranslutningsinstrumenten

Europaavtalen är det grundläggande rättsliga instrument i vilket förbindelserna mellan unionen och kandidatländerna fastställs. Europaavtalen behandlar frågor som rör handeln, den politiska dialogen och andra samarbetsområden. De gör det möjligt att övervaka kandidatländernas framsteg vad gäller antagandet och genomförandet av gemenskapens lagstiftning samt deras iakttagande av prioriteringarna i partnerskapen för anslutning.

Partnerskapet för anslutning är ett nödvändigt led i strategin och omfattar alla former för stöd till kandidatländerna inom en enhetlig ram för genomförande av nationella program för förberedande inför medlemskapet i Europeiska unionen. Inom ramen för detta instrument fastställs genom en flerårig programplanering prioriteringar på kort och medellång sikt för varje kandidatland (särskilt rörande demokrati, makroekonomisk stabilisering, kärnsäkerhet, och införlivandet av EG:s regelverk) och anges de medel som är tillgängliga för att förbereda kandidatländerna inför anslutningen.

De nya medlemsländerna deltar i gemenskapsprogrammen. Dessa program, som täcker de flesta av gemenskapspolitikens områden (utbildning, yrkesutbildning, miljö, transporter, forskning), är en nyttig förberedelse inför anslutningen, eftersom de gör de associerade länderna och deras medborgare bekanta med unionens politik och arbetsmetoder.

En tillnärmning av lagstiftningen är ett prioriterat mål. Byrån för tekniskt stöd, TAIEX, (Technical Assistance Information Exchange Office) tillhandahåller information om gemenskapens hela regelverk och gör en insats i kandidatländerna, inte endast vid myndigheter utan också i företag, genom att arrangera seminarier i särskilda ämnen samt studiebesök.

En tillnärmning av lagstiftningen är inte tillräckligt: det är också nödvändigt att förstärka de institutioner som ansvarar för genomförandet och tillämpningen av EG:s regelverk. Ett viktigt instrument för denna förstärkning av institutionerna är partnersamverkan (EN), som bland annat omfattar utstationering av experter i kandidatländerna. Denna process har inletts genom utstationering av föranslutningsrådgivare, som kan vara tjänstemän från medlemsstaterna eller oberoende experter. De använder sin expertis för att undervisa sina kolleger i kandidatländerna om antagandet, inrättandet och förstärkandet av nyckelsektorer som omfattas av EG:s regelverk.

De finansiella instrumenten

För att förverkliga målen för föranslutningsstrategin behövs även instrument för ekonomiskt stöd och bistånd. Det var för att tillgodose kandidatländernas behov som Europeiska rådet i Berlin 1999 beslöt att fördubbla föranslutningsstödet från och med år 2000 och inrätta två särskilda instrument:

Det strukturpolitiska föranslutningsinstrumentet (ISPA), som har en budget på 1 040 miljoner euro per år från och med 2000.

Föranslutningsinstrumentet på jordbruksområdet (Sapard), som har en budget på 520 miljoner euro per år.

Dessa två instrument kompletterar de insatser som finansieras genom programmet Phare, som inrättades 1989 och som fortfarande är kandidatländernas viktigaste biståndskälla.

Phare

Målet med programmet Phare har utvecklats under åren allt efter de behov som framkommit under processen för införlivande av gemenskapens lagstiftning. I framtiden inriktas Phare på två viktiga prioriteringar:

Institutionell uppbyggnad eller förstärkning av kandidatländernas administrativa och institutionella kapacitet ("Institution building") har främjat inrättandet av strukturer som har kompetens och kapacitet att utforma fleråriga utvecklingsplaner på alla administrativa nivåer.

Investeringsstöd ("Investment support") eller finansiering av investeringar som syftar till att anpassa företagen och infrastrukturen till europeiska standarder. Av Phares budget på 1 560 miljoner euro anslås 70 % för detta arbete.

Föranslutningsstöd för jordbruket

Föranslutningsstödet för jordbruket (Sapard) uppgår till 520 miljoner euro per år från och med år 2000. Det används inom prioriterade områden såsom förbättring av strukturer för bearbetning, saluföringskanaler och kontroll av livsmedelskvaliteten. Dessa åtgärder genomförs på grundval av nationella program och ska även ge möjlighet till finansiering av målinriktade integrerade utvecklingsprojekt till stöd för lokala initiativ.

Föranslutningsstöd för strukturåtgärder

Med en budget på 1 040 miljoner euro per år från och med år 2000 stöder det strukturpolitiska föranslutningsinstrumentet (ISPA) främst investeringar i infrastruktur inom miljö- och transportsektorn.

FÖRVALTNINGEN AV STRUKTURFONDERNA OCH SAMMANHÅLLNINGSFONDEN FÖRE 2006

I och med att anslutningsförhandlingarna avslutades vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn var alla hinder undanröjda för de tio nya medlemsländernas anslutning till unionen den 1 maj 2004. För perioden 2004-2006 anslog rådet 21,7 miljarder euro i extra medel. Detta belopp ligger under den övre gräns som fastställdes 1999 vid Europeiska rådets möte i Berlin i samband med Agenda 2000.

Med ledning av kommissionens riktlinjer (castellanodeutschenglishfrançais) har de nya medlemsstaterna färdigställt de regionala programmen för 2004-2006 som sedan januari 2004 får stöd från strukturfonderna. De deltar även i de båda gemenskapsinitiativen Interreg III och Equal.

De nya medlemsstaterna kommer att få 5,76 miljarder euro i stöd till landsbygdutveckling under perioden 2004-2006. Polen, som är ett utpräglat jordburksland, kommer att få närmare hälften av detta stöd. Bidragen ska hjälpa jordbruksföretagen i dessa länder att modernisera, omstrukturera sig och anpassa sig till EU:s produktionsnormer. De ska också bidra till en hållbar utveckling på landsbygden, bland annat genom följande åtgärder: stöd till missgynnade områden, livsmedelskvalitet, miljövänligt jordbruk och djurskydd, skogsplantering, inrättande av producentsammanslutningar.

I samband med diskussionen om den framtida regionalpolitiken (ES) (DE) (EN) (FR) (IT) i Europeiska unionen efter utvidgningen utarbetar kommissionen förslag om sammanhållningspolitiken efter 2006. Kommissionen kommer att offentliggöra sin tredje rapport om sammanhållningen i början av 2004. En fortsatt sammanhållningspolitik tycks vara tryggad, men frågan om dess övergripande finansiering är fortfarande olöst. Enligt nuvarande planer ska den framtida regionalpolitiken ha följande inriktning:

  • Strukturinsatser till förmån för regioner med eftersatt utveckling samlas under ett nytt mål 1. Målet ska omfatta de regioner i det nuvarande EU som inte har avslutat sin ekonomiska anpassning och så gott som samtliga regioner i de nya medlemsstaterna. Det är bara Cypern och regionerna kring Prag (Tjeckien) och Bratislava (Slovakien) som inte berörs. Ett övergångsstöd ska hädanefter utgå till de regioner i det nuvarande EU som inte längre kommer att vara stödberättigade efter utvidgningen, av rent statistiska orsaker. Mål 1 ska omfatta 75 procent av anslagen till framtida regionalpolitiska insatser.
  • Ett nytt mål 2 ska med 20 procent av anslagen ge stöd till projekt som främjar regional konkurrenskraft, sysselsättning och utbildning i regioner som inte är berättigade till stöd enligt mål 1. Varje medlemsstat tilldelas ett totalanslag och åläggs att iaktta ökad koncentration vad avser prioriterade mål, finansiering och tid.

Det interregionala samarbetet ska fortsätta och svara för 5 procent av anslagen. Det ska omfatta unionens inre och yttre gränser.

Senast ändrat den 21.01.2004

Se även

Ytterligare information om Agenda 2000 och utvidgningen:

Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början