RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Utvidgningen 2004: EU blir en union med 25 medlemmar

Den 1 maj 2004 gick tio nya länder med närmare 75 miljoner invånare med i Europeiska unionen (EU). EU har nu 25 medlemmar och bildar ett politiskt och ekonomiskt område med 450 miljoner medborgare. Unionen omfattar tre forna sovjetrepubliker (Estland, Lettland, Litauen), fyra tidigare satellitstater till Sovjetunionen (Polen, Tjeckien, Ungern, Slovakien), en av de förutvarande jugoslaviska republikerna (Slovenien) och två Medelhavsöar (Cypern och Malta).

Den historiska utvidgningen av unionen från 15 till 25 medlemsländer markerar slutet på en lång anslutningsprocess som gjort det möjligt att ena Europas folk, som under ett halvt sekel var delat av järnridån och det kalla kriget. Nedan beskrivs kort hur denna femte utvidgning av unionen förbereddes, vilka frågor den aktualiserade och vilka framtidsutsikter den rymmer.

EU:s femte utvidgning: förberedelserna

Berlinmurens fall den 9 november 1989 ledde till hela det kommunistiska östblockets sönderfall. Denna händelse blir utgångspunkten för den europeiska kontinentens återförening. Från den tidpunkten har EU och kandidatländerna utan uppehåll tillsammans förberett utvidgningen inom ramen för bilaterala partnerskap för anslutning (dvs. partnerskap mellan EU och kandidatlandet). I dessa partnerskap anges för varje land de viktigaste prioriteringarna, dvs. vad det i första hand måste åstadkomma, enligt en bestämd tidsplan, för att kunna påta sig de skyldigheter som anslutningen till EU för med sig.

Mellan 1987 och 1996 ansökte tretton länder om medlemskap i EU: Cypern, Estland, Ungern, Polen, Tjeckien, Slovenien, Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien, Slovakien och Turkiet. Vid sitt möte i Luxemburg den 12 och 13 december 1997 inledde Europeiska rådet unionens utvidgningsprocess. Denna process skulle enligt Europeiska rådet komma att ske i etapper i en takt som var anpassad till varje kandidatland med hänsyn till hur långt det hade kommit i förberedelsearbetet.

För att förbereda sig för medlemskap i EU undertecknade kandidatländerna först Europaavtal (de central- och östeuropeiska länderna) eller associeringsavtal (Turkiet, Cypern och Malta) med gemenskapen. EU understödde dem, genom en regelrätt strategi inför anslutningen, i deras arbete med att anta gemenskapsreglerna. EU stödde dem också ekonomiskt för att de skulle utveckla sina institutioner, sin infrastruktur och sina ekonomier.

LandDag då Europaavtalet eller associeringsavtalet undertecknadesDag då ansökan om medlemskap ingavsNummer av EGT där associeringsavtalet är publicerat
Bulgarien

1.3.1993

14.12.1995

EGT L 358, 31.12.1994

Cypern

19.12.1972

3.7.1990

EGT L 133, 21.5.1977

Estland

12.6.1995

24.11.1995

EGT L 68, 9.3.1998

Ungern

16.12.1991

31.3.1994

EGT L 347, 31.12.1993

Lettland

12.6.1995

13.10.1995

EGT L 26, 2.2.1998

Litauen

12.6.1995

8.12.1995

EGT L 51, 20.2 1998

Malta

5.12.1970

3.7.1990

EGT L 61, 14.3.1971

Polen

16.12.1991

5.4.1994

EGT L 348, 31.12.1993

Tjeckien

6.10.1993

17.1.1996

EGT L 360, 31.12.1994

Rumänien

8.2.1993

22.6.1995

EGT L 357, 31.12.1994

Slovakien

6.10.1993

27.6.1995

EGT L 359, 31.12.1994

Slovenien

10.6.1996

10.6.1996

EGT L 51, 26.2.1999

Turkiet

12.9.1963

14.4.1987

EGT 217, 29.12.1964

Anslutningsförhandlingarna inleddes den 31 mars 1998 med de sex länder som kommit längst i sina förberedelser (Cypern, Estland, Ungern, Polen, Tjeckien och Slovenien) och den 15 februari 2000 med de andra kandidatländerna utom Turkiet (Bulgarien, Lettland, Litauen, Malta, Rumänien och Slovakien). Förhandlingarna byggde på principen om "differentiering", dvs. att tempot i processen bestämdes av varje lands ansträngningar att förbereda anslutningen. Förhandlingarna tog därför olika lång tid för länderna beroende på vilka framsteg de gjorde.

Med början 1998 offentliggjorde kommissionen varje år återkommande rapporter om varje lands framsteg. I partnerskapen för anslutning, som antogs 1998 och reviderades 1999 och 2002, fastställdes prioriteringar för varje kandidatland och det särskilda stöd som krävdes för att prioriteringarna skulle kunna genomföras. Med utgångspunkt i dessa dokument kunde man så göra en s.k. analytisk genomgång (en utvärdering sektor för sektor) och utarbeta en "färdplan" för varje kandidatland, där det angavs vilka rättsakter de måste anta eller ändra för att deras lagstiftning skulle bli förenlig med gemenskapens regelverk.

Europeiska rådet konstaterade vid sitt möte i Köpenhamn i december 2002 att 10 av de 13 kandidatländerna (Cypern, Estland, Ungern, Polen, Tjeckien, Slovenien, Lettland, Litauen, Malta och Slovakien) i tillräckligt hög grad uppfyllde villkoren för att bli medlemmar i EU. Dessa länder undertecknade anslutningsfördraget i Aten den 16 april 2003 och blev officiellt medlemmar av EU den 1 maj 2004 sedan ratificeringsförfarandena hade avslutats.

För att kunna gå med i EU måste de 10 kandidatländerna först och främst erkännas såsom europeiska stater (artikel 49 i EU-fördraget). De måste iaktta principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen (artikel 6 i EU-fördraget). Vidare måste de uppfylla de ekonomiska och politiska villkor som brukar kallas "Köpenhamnskriterierna". Enligt dessa kriterier ska ett kandidatland

  • vara en stabil demokrati som respekterar mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och skydd av minoriteter,
  • vara en fungerande marknadsekonomi,
  • anta de gemensamma regler och normer och den gemensamma politik på olika områden som tillsammans utgör EU:s lagstiftning.

EU:s femte utvidgning: de stora frågorna

EU:s femte utvidgning är ett resultat av en önskan att åstadkomma fred, stabilitet och ekonomiskt välstånd på en återförenad europeisk kontinent. Den innefattar emellertid också en rad kostnader och fördelar som det är viktigt att kvantifiera.

Fred, stabilitet och ekonomiskt välstånd i Europa

Europas enande syftar till att säkerställa

  • fred och politisk stabilitet på hela kontinenten,
  • ökat välstånd för de europeiska medborgarna genom en utbredning av den europeiska socioekonomiska modellen och euroområdet, med beaktande av miljön.
  • ökad demokrati genom respekterande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som bygger på principerna om värdighet, jämlikhet, solidaritet och rättvisa,
  • förstärkning av Europas roll i internationella sammanhang, särskilt på handelsområdet,
  • kulturell berikning osv.

För att utvidgningen inte skulle påverka de ekonomiska och sociala resultat som uppnåtts under den europeiska integrationens fyrtio första år negativt, betonade EU vid förhandlingarna med kandidatländerna betydelsen av att

  • liberalisera ekonomiska sektorer och jordbrukssektorer,
  • reformera domstols- och polisväsende och bekämpa korruption,
  • tillämpa reglerna om säkra livsmedel,
  • bekämpa organiserad brottslighet, ekonomisk och finansiell brottslighet, narkotika och kvinnohandel och verka för ökad respekt för barns rättigheter,
  • respektera minoriteters rättigheter,
  • förbättra miljöskyddet, särskilt avfallshanteringen, samt förbättra säkerheten vid kärnkraftverk.

Utvidgningens kostnader och fördelar

Det växande antalet länder med skilda ekonomiska situationer och det växande antalet invånare och språk ställer krav på vissa insatser från medlemsländernas sida, framför allt av ekonomisk natur.

Inom ramen för sin strategi inför anslutningen införde EU flera finansieringsinstrument (Phare, ISPA och Sapard) för att underlätta för kandidatländerna att bli medlemmar.

För perioden 2000-2003 anslog Europeiska kommissionen 13,2 miljarder euro för finansiering av åtgärder inför anslutningen. För perioden 2004-2008 har mer än 41 miljarder euro avsatts (40,8 miljarder euro för de nya medlemsländerna för jordbrukssubventioner, regionala stöd och infrastrukturstöd, kärnsäkerhet, offentlig förvaltning och skydd av skogar samt 540 miljoner euro för alla medlemsländerna för forskning, kultur och utbildning).

I och med de tio nya medlemsländernas anslutning den 1 maj 2004 sattes punkt för strategin inför anslutningen. För projekt som inleddes före 2005 kan länderna emellertid fortfarande få stöd från de finansieringsinstrument som infördes för att finansiera åtgärder inför anslutningen. För andra projekt kan de i fortsättningen få stöd från strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

Dessa kostnader är emellertid också förenade med fördelar. Genom utvidgningen från 15 till 25 medlemsländer har området med stabilitet och fred kunnat utvidgas till hela den europeiska kontinenten för att konflikter som den i f.d. Jugoslavien inte ska kunna uppstå igen. Tillväxt i ekonomi och handel stimuleras genom att antalet konsumenter på den inre marknaden ökat från 378 miljoner före utvidgningen till 453 miljoner 2004 och kommer att öka till mer än 480 miljoner omkring år 2007. Europa har fått en större tyngd i internationella sammanhang, särskilt i samband med handelsförhandlingar.

De nya medlemsländerna har dessutom betalat in 15 miljarder euro till EU:s budget. Eftersom de gemenskapsmedel som ställts till förfogande inte helt har utnyttjats, torde enligt kommissionens beräkningar budgetkostnaden för den femte utvidgningen, netto fram till och med 2006, inte komma att överstiga 10 miljarder euro.

Efter EU:s femte utvidgning: på väg mot en union med 30 medlemsländer

Efter de framgångsrika utvidgningarna från 6 till 25 medlemmar förbereder sig EU nu för nästa utvidgning. Bulgarien och Rumänien undertecknade anslutningsfördraget den 25 april 2005 och kommer sannolikt att bli medlemmar av EU den 1 januari 2007.

Turkiet lämnade in sin ansökan om medlemskap den 14 april 1987 och fick officiellt ställning som kandidatland vid Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999. I sin rekommendation av den 6 oktober 2004 ansåg kommissionen att Turkiet i tillräckligt hög grad uppfyllde de politiska Köpenhamnskriterierna. Kommissionen rekommenderade därför att anslutningsförhandlingar skulle inledas med landet. På denna grundval fastställde Europeiska rådet vid sitt möte i december 2004 att anslutningsförhandlingar med Turkiet skulle komma att inledas i oktober 2005.

Kroatien ansökte om medlemskap i EU den 21 februari 2003. Vid sitt möte i juni 2004 erkände Europeiska rådet officiellt landet som kandidatland för anslutning till unionen och kommissionen rekommenderade i november 2004 att förhandlingar skulle inledas. Europeiska rådet fastställde därefter vid sitt möte i december 2004 att anslutningsförhandlingar skulle inledas den 17 mars 2005, förutsatt att landet till fullo samarbetade med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, särskilt när det gällde att arrestera generalen Ante Gotovina och överföra honom till Haag. Den 16 mars 2005 konstaterade ministerrådet att bristande samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien förelåg och beslöt därför, utan att fastställa något närmare datum, att skjuta upp inledandet av anslutningsförhandlingarna med Kroatien. Rådet framhöll att en bilateral regeringskonferens skulle komma att sammankallas i samråd så snart rådet konstaterat att Kroatien till fullo samarbetar med krigsförbrytartribunalen.

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien, slutligen, lämnade in en ansökan om medlemskap den 22 mars 2004 men har ännu inte fått officiell ställning som kandidatland.

EU orienterar sig alltså beslutsamt i riktning mot nya utvidgningar i västra Balkanområdet, och anser att dessa länder ska kunna bli medlemmar den dag de själva är redo.

Denna sammanfattning tjänar endast som information. Avsikten är inte att tolka eller ersätta rättsakten.

Senast ändrat den 23.01.2007
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början