RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Fri rörlighet för idrottsutövare

Rätten till fri rörlighet är en av de viktigaste rättigheter som garanteras av Europeiska unionen (EU) till medborgarna. Denna rätt gäller även för idrottsutövare, både professionella och amatörer. Följaktligen är direkt diskriminering på grund av nationalitet eller onödig eller oproportionerlig indirekt diskriminering och andra hinder som hindrar rätten till fri rörlighet för idrottsutövare förbjudet enligt EU-lagstiftningen.

Den fria rörligheten är en av de grundläggande friheter som garanteras av Europeiska unionen (EU) till medborgarna. Artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) förbjuder diskriminering på grund av nationalitet, som också gäller situationer där EU-medborgare utövar sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom EU-ländernas territorier (artikel 21 i EUF-fördraget. Dessutom ger fördraget rätten till fri rörlighet för arbetstagare inom EU, vilket också innebär avskaffandet av diskriminering av arbetstagare från EU-länder på grund av nationalitet (artikel 45 EUF-fördraget) och till fri etablering och tillhandahållande av tjänster (artiklarna 49 och 56 i EUF-fördraget).

Dessa bestämmelser gäller även för professionella och halvprofessionella idrottsutövare (som arbetstagare), andra som arbetar med idrott, som instruktörer, tränare eller utbildare (som leverantörer av tjänster) och amatöridrottare (som EU-medborgare). Inom ramen för genomförandet av EU:s lagstiftning, erkänner kommissionen idrottens särskilda karaktär, i enlighet med artikel 165 i EUF-fördraget. Därför accepterar den begränsade och proportionella restriktioner för principen om fri rörlighet med hänsyn till:

  • urvalet av nationella idrottsutövare till landslagets tävlingar;
  • begränsning av antalet deltagare till en tävling;
  • Upprättande av tidsfrister för transfer i lagidrotter.

Fri rörlighet för professionella idrottsutövare

Även om ikraftträdandet av Lissabonfördraget den 1 december 2009 försett EU med en samordnande, kompletterande och stödjande kompetens inom området för idrott (artikel 165 i EUF-fördraget) är det fortfarande en nationell behörighet, ofta med idrottsförbund som utfärdar de regler som styr idrotten. Dessa regler styrs av EU:s lagstiftning om fri rörlighet för arbetstagare när verksamheten för professionella och halvprofessionella idrottsutövare innehåller förvärvsarbete, vilket redan har avgjorts vid flera tillfällen av Europeiska unionens domstol (domstolen).

Den mest anmärkningsvärda av domstolens domar var Bosman-målet 1995, som även berörde regler om transfer som hinder för fri rörlighet och nationalitetskvoter som en form av direkt diskriminering. Bosman, en belgisk fotbollsspelare vars kontrakt med en belgisk klubb snart skulle löpa ut, ansåg att det transfersystem som inrättats av Fédération Internationale de Football Association FIFA hindrade honom från att gå över till en fransk klubb. Han gjorde en anmälan mot sin klubb, det belgiska fotbollsförbundet och Union des Associations Européennes de Football UEFA, eftersom han ansåg att transfersystemet och reglerna om nationalitet innebar att han diskriminerades och att de inte kunde tillämpas eftersom de stred mot rätten till fri rörlighet för arbetstagare inom EU. Domstolen ansåg att reglerna om transfer och nationalitet faktiskt kunde hindra spelarnas fria rörlighet. I domen fastställs följaktligen att en klubb inte kan hindra en spelare som är medborgare i ett EU-land från att i slutet av sin kontraktstid underteckna ett nytt kontrakt med en annan klubb i ett annat EU-land eller försvåra för honom genom att kräva att den nya klubben ska betala övergångs-, utbildnings- eller utvecklingsersättning. Enligt domen är det dessutom inte tillåtet med nationalitetsregler enligt vilka en klubb kan låta endast ett begränsat antal spelare delta som är medborgare i andra medlemsländer.

Etableringsfrihet och tillhandahållande av tjänster av professionella idrottsutövare

Nationella bestämmelser om utbildning och kvalifikationer för idrottsyrken varierar mycket. Allt efter omständigheterna kan reglerna härröra från federala idrottsmyndigheter, skol- och universitetssystem, offentliga myndigheter eller branschorganisationer. Dessutom, när det gäller villkoren för utövande av idrottsyrken, finns stora skillnader mellan medlemsländerna. I vissa EU-länder krävs ett statligt examensbevis för att få arbeta med undervisning, organisation och ledning medan det i andra EU-länder inte krävs något examensbevis för att få arbeta som ledare inom idrotten. Dessa skillnader kan i vissa fall hindra den fria rörligheten för professionella idrottsutövare och orsaka konflikter: professionella idrottsutövare i ett EU-land anser sig utsättas för konkurrens på det nationella territoriet från idrottsledare som kommer från andra EU-länder och har en annan utbildning eller saknar utbildning.

 Inom ramen för den fria etableringsrätten och tillhandahållande av tjänster undanröjer det allmänna systemet för erkännande av yrkeskvalifikationer i viss grad detta hinder. Detta system, tillämpas på reglerade yrken, dvs. yrkesverksamhet som är reserverad för innehavare av examensbevis eller något annat kvalifikationsbevis som utfärdats av det nationella utbildningssystemet. Det tillämpas således även på viss yrkesverksamhet på idrottsområdet (till exempel skidinstruktörer). Så är fallet så snart det krävs att man innehar ett examensbevis för att lagligt kunna utöva ett idrottsyrke. Systemet innebär att EU-värdlandet inte får vägra att ge en medborgare från ett annat EU-land tillstånd att utöva ett yrke, om denne innehar de kvalifikationer som krävs i hans eget land för att utöva yrket i fråga. Den grundläggande principen i dessa direktiv är således att examensbevis ska erkännas. Det finns dock undantag när skillnaderna är avsevärda vad gäller kvalifikationsnivå eller utbildningens längd.

Kvalifikationsbevis för idrottsyrken som utfärdas av nationella förbund eller andra idrottsorganisationer faller också inom systemets tillämpningsområde, om dessa organisationer har formellt tillstånd av en offentlig myndighet att utfärda bevisen i fråga.

Senast ändrat den 19.04.2011
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början