EUROPA

SAMMANFATTNING

I direktivet samlas alla gällande bestämmelser om EU-medborgarnas rätt till inresa och vistelse i övriga medlemsstater. Bestämmelserna reglerades tidigare i två förordningar och nio direktiv. Direktivet gör det lättare för både medborgarna och myndigheterna att tillämpa dessa rättigheter. Dessutom ska direktivet förenkla de formaliteter som krävs för att EU-medborgare och deras familjemedlemmar ska kunna få uppehållstillstånd.

Allmänna bestämmelser

Direktivet reglerar följande:

• Villkor för hur EU-medborgare * och deras familjemedlemmar * kan utöva rätten att röra sig fritt och uppehålla sig i medlemsstaterna.
• Rätt till permanent uppehållstillstånd.
• Begränsningar i ovan nämnda rättigheter av hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa.

Rätt till fri rörlighet och vistelse i upp till tre månader

Alla EU:s medborgare har rätt att resa till en annan medlemsstat om de har ett giltigt identitetskort eller pass. De får inte åläggas någon skyldighet att ha ut- eller inresevisum. Om en EU-medborgare inte har de resehandlingar som krävs ska den mottagande medlemsstaten göra allt för att hjälpa honom eller henne att få tillgång till de begärda handlingarna.

Samma rättigheter gäller för EU-medborgarnas medföljande familjemedlemmar som inte själva är medborgare i en medlemsstat. Familjemedlemmar kan åläggas skyldighet att inneha visering i enlighet med rådets förordning (EG) nr 539/2001. Giltigt uppehållstillstånd gäller som visering.

För kortare vistelser än tre månader är innehav av giltig legitimation eller giltigt pass den enda formalitet som får åläggas en EU-medborgare. Den mottagande medlemsstaten får endast kräva att personen i fråga tillkännager sin närvaro i landet inom en rimlig, icke-diskriminerande tidsfrist.

Rätt att vistas under längre tid än tre månader

För att en EU-medborgare ska ha rätt att vistas i en annan medlemsstat under en längre period än tre månader måste vissa villkor vara uppfyllda. Personen i fråga ska antingen

• bedriva ekonomisk verksamhet som anställd eller egenföretagare,
• ha tillräckliga tillgångar och en sjukförsäkring för att kunna klara sig utan socialt bistånd under sin vistelse i den mottagande medlemsstaten (medlemsstaterna får inte fastställa ett belopp som ska anses utgöra tillräckliga tillgångar, utan ska beakta den berörda personens individuella situation),
• studera på en utbildning i den mottagande medlemsstaten och ha tillräckliga tillgångar och en sjukförsäkring för att kunna klara sig utan socialt bistånd under sin vistelse i den mottagande medlemsstaten,
• vara familjemedlem till en EU-medborgare som faller inom någon av ovan nämnda kategorier.

EU-medborgare behöver inte längre ha uppehållstillstånd. Medlemsstaterna kan dock kräva att personen registrerar sig hos de behöriga myndigheterna inom en viss tidsfrist som inte får understiga tre månader från ankomstdatum. Ett registreringsbevis ska omedelbart utfärdas, förutsatt att medborgaren kan visa upp

• ett giltigt identitetskort eller pass,
• bevis på att villkoren ovan har uppfyllts (i artikel 8 i direktivet anges vilken typ av bevis som krävs för varje kategori av medborgare). De EU-medborgare som följer en utbildning måste kunna bevisa, genom en deklaration eller på annat valfritt sätt, att de har tillräckliga tillgångar för dem själva och sina familjemedlemmar för att inte bli en belastning för det sociala trygghetssystemet i den mottagande medlemsstaten. Det räcker att bevisa att man uppfyller kravet på tillräckliga tillgångar.

EU-medborgares familjemedlemmar som saknar medborgarskap i en medlemsstat måste ansöka om en "uppehållstillståndshandling för unionsmedborgares familjemedlemmar". Denna handling gäller i minst fem år från det att den utfärdas.

Under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda påverkas inte uppehållstillståndet för familjemedlemmar utan medborgarskap i en medlemsstat vid EU-medborgarens dödsfall, avflyttning från den mottagande medlemsstatens territorium, eller vid skilsmässa, ogiltigförklaring av äktenskap eller upplösning av partnerskap.

Permanent uppehållstillstånd

Alla EU-medborgare har rätt till permanent uppehållstillstånd i en mottagande medlemsstat där de varit lagligt bosatta i minst fem år i följd, förutsatt att de inte blivit utvisade.
Denna rätt är inte längre underkastad några särskilda villkor. Samma regler ska gälla för familjemedlemmar som saknar medborgarskap i en medlemsstat men som bott i ett av EU:s länder tillsammans med en EU-medborgare under fem års tid. Det permanenta uppehållstillståndet slutar att gälla om den berörda personen varit borta från den mottagande medlemsstaten i mer än två år i följd.

De unionsmedborgare som ansöker om ett permanent uppehållstillstånd får ett dokument utställt som bevisar detta. Medlemsstaterna utfärdar ett permanent uppehållstillstånd till familjemedlemmar som är tredjelandsmedborgare, med obegränsad giltighetstid och som förnyas automatiskt vart tionde år. Tillståndet ska utfärdas inom sex månader från det att ansökan lämnas in. Fortlöpande bosättning får styrkas med hjälp av de olika bevismedel som godtas i den mottagande medlemsstaten.

Gemensamma bestämmelser om uppehållstillstånd och permanent uppehållstillstånd

Inom de områden som omfattas av fördraget ska alla EU-medborgare som har uppehållstillstånd eller permanent uppehållstillstånd i en annan medlemsstat, liksom deras familjemedlemmar, behandlas på samma sätt som medlemsstatens egna medborgare. Den mottagande medlemsstaten är dock inte skyldig att bevilja socialt bistånd under de första tre månaderna till andra personer än anställda eller egenföretagare och deras familjemedlemmar. Medlemsstaterna är inte heller tvungna att ge stöd till dessa personer i form av stipendier eller lån till studier, inte heller till yrkesutbildningar, innan de har fått ett permanent uppehållstillstånd. Familjemedlemmar har, oavsett nationalitet, rätt att bedriva ekonomisk verksamhet som anställda eller egenföretagare.

Begränsningar i rätten till inresa och vistelse av hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa

En EU-medborgare eller dennes familjemedlem kan utvisas från en annan medlemsstat av skäl som rör allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa. Under inga omständigheter får ett sådant beslut fattas på ekonomiska grunder. Beslut om åtgärder som rör den fria rörligheten måste ta hänsyn till proportionalitetsprincipen och får endast grunda sig på den berörda personens eget uppförande. Tidigare domar för brott får inte i sig utgöra anledning att vidta sådana åtgärder.

Personens uppförande ska innebära ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Att den identitetshandling som har möjliggjort inresan i den mottagande medlemsstaten har löpt ut får inte ligga till grund för ett utvisningsbeslut.

Innan ett beslut om utvisning fattas ska den mottagande medlemsstaten beakta vissa faktorer, bland annat hur länge personen vistats i medlemsstaten, personens ålder, hälsotillstånd, sociala integrering, familjesituation, ekonomi och banden till ursprungslandet. Utvisningsbeslut får endast fattas i undantagsfall, på synnerligen starka grunder för att skydda den allmänna säkerheten, mot EU-medborgare som vistats i det mottagande landet de tio föregående åren eller mot minderåriga.

Beslut om vägrad inresa eller om utvisning ska meddelas den berörda personen. I meddelandet ska skälen bakom beslutet anges, liksom uppgifter om hur och när beslutet kan överklagas. Förutom i mycket brådskande situationer ska tidsfristen för att lämna landet uppgå till minst en månad från det att beslutet meddelats.

Det är förbjudet att meddela beslut om förbud att återvända utan tidsbegränsning. Den utvisade kan ansöka om att få sin situation omprövad efter högst tre år. I direktivet föreskrivs dessutom en rad rättssäkerhetsgarantier. De berörda personerna har t.ex. tillgång till de processrättsliga och administrativa överklagandemöjligheter som finns i den mottagande medlemsstaten.

Slutbestämmelser

Medlemsstaterna får vidta de åtgärder som krävs för att vägra, ogiltigförklara eller dra in de rättigheter som direktivet innebär ifall rättigheterna missbrukas eller om det förekommer bedrägeri, t.ex. skenäktenskap.

Direktivet påverkar inte nationella lagar och andra författningar som är mer förmånliga än direktivet.

Från och med den 30 april 2006 utgår artikel 10 och 11 i förordning (EEG) nr 1612/68 samt direktiv 64/221/EG, direktiv 68/360/EG, direktiv 72/194/EEG, direktiv 73/148/EEG, direktiv 75/34/EEG, direktiv 75/35/EEG, direktiv 90/364/EEG, direktiv 90/365/EEG och direktiv 93/96/EEG. Genom kommissionens förordning 635/2006 av den 25 april 2006 upphävs även förordning nr 1251/70 () och ersätts med bestämmelserna i det föreliggande direktivet.

Kommissionens förordning 1251/70 har också upphävts av kommissionen och ersätts av det föreliggande direktivet.

Senast den 30 april 2008 ska kommissionen överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av direktivet och eventuellt lägga fram nödvändiga ändringsförslag.