RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 11 språk.

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Euroområdet i världsekonomin - Utvecklingen under de tre första åren

I detta meddelande sammanfattar kommissionen de tre första åren av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euroområdet i världsekonomin.

RÄTTSAKT

Kommissionens meddelande "Euroområdet i världsekonomin - utvecklingen under de tre första åren" [KOM(2002) 332 slutlig - Ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning].

SAMMANFATTNING

Den tredje etappen av den ekonomiska och monetära unionen (EMU) inleddes den 1 januari 1999. Tre år senare har euron blivit en realitet genom införandet av sedlar och mynt. Genomförandet av EMU är en historisk händelse som har avgörande betydelse för ekonomin i medlemsländerna i euroområdet.

EKONOMISK SITUATION

Ekonomisk tillväxt. Efter en tillväxt på 3 % i genomsnitt under de två första åren av EMU följde en kortvarig avmattning i euroområdet under 2001 till följd av flera faktorer som oljeprishöjningarna, upplösningen av spekulationsbubblan på aktiemarknaderna och händelserna den 11 september.

Arbetsmarknaden. Situationen på arbetsmarknaden har förbättrats under de tre senaste åren efter införandet av den gemensamma valutan. Ungefär sex miljoner arbetstillfällen har skapats och denna tendens fortsatte även under konjunkturavmattningen. Arbetslöshetsnivån i euroområdet minskade till 8,3 % under 2001 till följd av strukturreformerna, återhållsamheten med löneökningarna och den ekonomiska tillväxten.

Inflationen. Efter en måttlig inflationsnivå på 1,1 % under 1999 steg konsumentpriserna 2,5 % under 2001, dels på grund av oljeprishöjningarna men också på grund av eurons depreciering gentemot dollarn. Dessutom bidrog de höjda livsmedelspriserna till följd av BSE-krisen och mul- och klövsjukan till denna utveckling.

Växelkurs. Sedan euron infördes den 1 januari 1999 har den gemensamma valutan förlorat mer än 20 % av sitt värde i förhållande till den amerikanska dollarn, för att sedan återta 10 % av värdet. Euron bedöms vara undervärderad. Därmed har ekonomin i euroområdet en stark position i förhållande till konkurrenterna, vilket avspeglas genom exportökningen och dess positiva effekt på bruttonationalprodukten (BNP).

Bytesbalans och konkurrenskraft. Bytesbalansen i euroområdet forsatte att förbättras under 2001 och nådde ett litet överskott. Konkurrenskraften varierar i de olika medlemsländerna: efter tre år med EMU förbättrades situationen i Tyskland, Grekland och Österrike. Finanspolitiken och strukturreformerna är de enda medlen för att genom anpassning förhindra att problemen i samband med konkurrenskraft och bytesbalans ackumuleras.

DEN MAKROEKONOMISKA POLITIKEN

Stabilitets- och tillväxtpakten.Stabilitets- och tillväxtpakten har som mål att konsolidera de offentliga finanserna. Medlemsländerna har åtagit sig att senast 2004 nå offentliga finanser som är i balans eller uppvisar överskott. Sedan 1999 har förbättringen av de offentliga finanserna avtagit, de offentliga underskotten i euroområdet till och med ökade under 2001. Två stora utmaningar återstår dock på det finanspolitiska området: att fortsätta föra en politik för att undanröja budgetobalanser för att kunna hantera normala konjunktursvängningar och förbereda EU-länderna på den åldrande befolkningen genom att minska ländernas totala skuldsättning.

Penningpolitiken. Penningpolitiken anförtros hädanefter den europeiska centralbanken (ECB), vars huvudsakliga mål enligt fördraget är prisstabilitet. Enligt ECB uppnås denna stabilitet när inflationstakten ligger under 2 %. Penningpolitiken består av två pelare, varav den första är ökningstakten på penningmängden (M3), vars referensvärde fastställts till 4,5 %. Den andra pelaren består av en analys av ett stort antal andra ekonomiska indikatorer som kostnads- och prisindex, växelkursen samt reala och finansiella indikatorer.

Räntesatser. ECB har upprepade gånger under 2000 och 2001 höjt styrräntorna på grund av det ökade inflationstrycket till följd av den betydande oljeprishöjningen och eurons depreciering gentemot dollarn. Men efter världsekonomins utveckling under 2001 och efter händelserna den 11 september sänkte ECB snabbt sina styrräntor.

Samordning av den ekonomiska politiken. Det centrala inslaget i denna samordning består av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, de riktlinjer som ministerrådet varje år riktar till medlemsländerna. De innehåller såväl riktlinjer på det makroekonomiska området som rekommendationer till strukturreformer. Syftet är att öka den potentiella ekonomiska tillväxten och produktiviteten i Europeiska unionen.

Eurogruppen. Euroområdet har inrättat ett annat forum för samordning, Eurogruppen, som samlar ekonomi- och finansministrar från de medlemsländer som infört euron. Deras informella möten hålls dagen innan ekonomi- och finansministrarnas möten (ekofin) och möjliggör uppriktiga och förutsättningslösa diskussioner om EMU-relaterade frågor.

LÖNEUTVECKLINGEN

EMU har gjort att sambandet mellan löne- och sysselsättningsutvecklingen blivit tydligare. En försämrad konkurrenskraft kommer därför tydligt att märkas när en justering av växelkursen inte längre är möjlig. Löneutvecklingen i ett land i euroområdet kommer att påverka hela euroområdet, särskilt när det gäller inflationsrisken. Den gemensamma valutan ökar genomskådligheten och underlättar prisjämförelser, vilket kan leda till viss löneimitation.

Den totala löneutvecklingen. Inflationsbekämpningen i Europa har medfört effekter på lönerna, vars utveckling indexerats till prisinflationen. Skillnaderna i löneökningarna mellan länderna har också minskat kraftigt under de senaste tio åren, men är fortfarande betydande, vilket kan anses bero på olika produktivitetsnivåer.

Arbetslöshet. Trots en betydande minskning av arbetslösheten under de senaste åren finns det få tecken som tyder på en ny betydande ökning av lönekostnaderna i euroområdet. Reallönerna har varit återhållsamma i så gott som samtliga länder i euroområdet. Denna återhållsamhet har burit frukt genom att bidra till dynamismen vad gäller att skapa arbetstillfällen. Arbetslöshetsnivån har sjunkit från 11,5 % till 8,5 %. Merparten av denna minskning beror på en minskning av den strukturella arbetslöshetsnivån. Det bör påpekas att alla stora ekonomier i EMU fortfarande dras med relativt höga strukturella arbetslöshetsnivåer.

Kollektivavtal. I flera länder har kollektivavtalen bidragit till att skapa ett gynnsamt klimat genom etablerandet av förhandlingar mellan de offentliga myndigheterna och arbetsmarknadens parter, vilket hjälpt till att behålla de återhållsamma lönerna. Riskerna för konflikter mellan företag och arbetstagare har minskat kraftigt. Flexibilitet när det gäller lönesättningen har blivit viktigare för ett väl fungerande EMU. Denna effekt förklaras av bättre prisjämförelser i hela euroområdet, en bättre fungerande inre marknad och en mer konkurrenskraftig miljö som ökar ekonomins effektivitet. Allt detta bör komma att visas genom minskade konsumentpriser.

INVESTERINGAR

Potentiella investeringar. Euron har kraftigt ökat de potentiella investeringarna i euroområdet. I första hand har den undanröjt växelkursrisken mellan tolv marknader och stimulerat konkurrensen på denna integrerade marknad. Dessutom har företagens finansieringsvillkor förbättrats tack vare att de finansiella marknaderna nu integreras snabbt. Vidare bör EMU göra det möjligt att fungera som en katalysator för strukturreformer i medlemsländerna och särskilt för arbetsmarknaderna. Den har också en positiv effekt på räntesatserna genom saneringspolitiken av de offentliga finanserna.

Offentliga och privata investeringar. Till följd av den privatiseringspolitik som fördes under nittiotalet har de offentliga investeringarna som andel av BNP minskat i jämn takt. Däremot har företagens investeringar, särskilt i informations- och kommunikationsteknik (IKT) ökat under senare år. Skillnaden mellan ländernas investeringstakt har kraftigt minskat under de tio senaste åren, ett faktum som leder till ett antagande om konvergens mellan länderna i euroområdet. Sedan 1999 har man dock kunnat konstatera en liten ökning i skillnaderna i investeringsnivån, vilket delvis beror på investeringsdynamismen i de länder som befinner sig i återhämtningsfasen.

Utländska direktinvesteringar. Genom att många barriärer upphävdes i den europeiska integrationsprocessen blev det under nittiotalet lättare att genomföra utländska direktinvesteringar. Denna tendens förstärktes genom införandet av euron som undanröjde växelkursfluktuationerna och växelkursrisken. De utländska direktinvesteringarna från och till euroområdet har ökat väsentligt. Det beror i stor utsträckning på verksamheternas globala expansion och de därmed sammanhängande sammanslagningarna och förvärven.

Effekterna av EMU. Växelkursernas volatilitet har undanröjts. Tack vare konsolideringen av de offentliga finanserna har de korta och långa räntenivåerna kunnat sänkas. Finans-, arbets- och produktmarknaderna bör bli än mer flexibla för att förbättra investeringsvillkoren i euroområdet. Ett samband finns mellan de restriktiva bestämmelserna och en svag investeringsnivå. Euroområdet bör därför gynnas maximalt av de fördelar som EMU erbjuder. En ökning av investeringarna leder till en ökning av den potentiella tillväxten i euroområdet. Detta blir än viktigare om man beaktar de negativa effekterna på tillväxten av sådana faktorer som den demografiska utvecklingen på lång sikt.

DET FINANSIELLA SYSTEMET

Allmän utveckling. Integrationen av de finansiella marknaderna har gått märkbart snabbare till följd av globaliseringen, men också till följd av införandet av gemensamma bestämmelser och införandet av euron. Den finansiella sektorn befinner sig i en fas av snabba strukturella förändringar där integrationen åtföljs av en allmän expansion och ökad konkurrens. Växelkursrisken har försvunnit liksom kostnaderna till följd av systemets fragmentering. Avregleringen av marknaden och införandet av euron bör underlätta företagens finansiering via kapitalmarknaderna på bekostnad av bankfinansieringen.

Penningmarknaderna. Marknadsintegrationen varierar mellan de olika segmenten. På marknaden för inter-bank-depositioner är integrationen så gott som fullständig och derivatmarknaden är i hög grad integrerad. Däremot har integrationen på de segment av penningmarknaden som omfattar utlåning mot säkerhet (privata återköpsavtal (repor), statsskuldväxlar, commercial paper och bankcertifikat) gått betydligt långsammare. En anledning till detta är de skillnader i lagstiftning som fortfarande finns. Direktivet om säkerheter bör förbättra denna situation.

Obligationsmarknaderna. Med införandet av euron har de nationella obligationsmarknaderna blivit integrerade, vilket har lett till att euroobligationsmarknaden har blivit betydligt mer homogen. Den ökade likviditeten avspeglas i ökade emissionsvolymer. Den privata sektorns emissioner har på grund av den strikta finanspolitiken ökat kraftigt på bekostnad av den offentliga sektorns emissioner. Behovet av att finansiera ökade sammanslagningar och förvärv av företag och UMTS ( (DE) (EN) (ES) (FR) (DE) (EN) (ES) (FR) (DE) (EN) (ES) (FR) (DE) (EN) (ES) (FR))-auktioner, vilka ofta finansieras genom emitterandet av obligationer, har bidragit till ökningen av denna del av marknaden.

Statsobligationer. Statsobligationerna står fortfarande för ungefär 40 % av den totala volymen på obligationsmarknaden. Avkastningen på dessa har konvergerat kraftigt mellan medlemsländerna. Likviditeten i detta marknadssegment är dock forsatt begränsad, eftersom statsobligationerna emitteras av tolv olika organ med olika lånebehov, emissioner, strategier, instrument och förfaranden. Totalt sett har euron blivit den andra största valutan vid internationella obligationsemissioner, efter den amerikanska dollarn.

Aktiemarknaderna. Med eurons införande ökades efterfrågan på gränsöverskridande aktieinvesteringar i denna valuta. Investerarna verkar i högre grad inrikta sig på sektorsbaserade investeringsstrategier på europeisk nivå och rör sig bort från landbaserade investeringsstrategier. Vidare har har övergången till euron bidragit till att stimulera aktiviteten på EU:s aktiemarknader för den nya ekonomins företag. Europas fondbörser har reagerat på den europeiska integrationen med sammanslagningar och fusioner.

Riskkapital. Riskkapital spelar oftast en avgörande roll i de första faserna av ett företags livscykel. Unionen har vidtagit åtgärder för att förbättra företagens tillgång till denna finansieringsform, bl.a. handlingsplanen för riskkapital. De europeiska riskkapitalmarknaderna är fortsatt fragmenterade och merparten av investeringarna görs fortfarande på nationell nivå. Det kan delvis förklaras av skillnader i den regleringsmässiga, skattemässiga och rättsliga infrastrukturen mellan EU:s medlemsländer. Efter att bubblan på aktiemarknaden för teknikföretag sprack minskade riskkapitalinvesteringarna kraftigt.

Finansiella tjänster. Marknaden för finansiella tjänster till företagen (corporate finance) är i allt högre grad föremål för global konkurrens. Bankerna har reagerat med omstrukturering och omorientering av sina traditionella verksamheter till mer investeringsorienterade verksamheter med utveckling och försäljning av nya finansiella produkter, kundrådgivning eller sammanslagningar och förvärv. Sammanslagningarna görs främst på nationell nivå, där en koncentration sker på området. De betydande skillnaderna i nationella lagar och förordningar gör det fortfarande praktiskt svårt att erbjuda en alleuropeisk produktlinje.

Framtida utmaningar. Euron är en av de viktigaste faktorerna bakom den allt snabbare integrationen. Målet om en gemensam finansiell marknad är ännu inte uppfyllt och reformen måste fortsätta för öka de ekonomiska fördelarna av integrationen. Sparare och investerare får ett bredare urval till lägre transaktionskostnad. Det medför en högre produktivitet och en högre ekonomisk tillväxt. Det är grunden till att Europeiska rådet vid flera på varandra följande möten gett integrationen av EU:s finansiella marknader hög prioritet. Innan 2005 ska handlingsplanen för finansiella tjänster, ett paket bestående av 42 initiativ, vara genomförd. När det gäller handlingsplanen för för riskkapital är tidpunkten fastställd till 2003.

EURON SOM INTERNATIONELL VALUTA

Den amerikanska dollarn är fortfarande den största internationella valutan, men euron blev världens näst största valuta när den infördes. Det förklaras av storleken på euroområdets ekonomi och eurons stabilitet, som återspeglar de sunda grundläggande ekonomiska faktorerna.

Eurons internationella användning. År 2000, innan sedlar och mynt i euro hade införts bedömdes eurons andel av den totala faktureringen vid internationella transaktioner uppgå till mellan 15 % och 17 %. Den amerikanska dollarn fortsätter att vara den dominerande valutan på detta område. Eurons roll som faktureringsvaluta kommer sannolikt att öka, särskilt på regional nivå. Användningen av den gemensamma valutan när det gäller internationella betalningar har ökat under de tre första åren och kommer sannolikt att fortsätta att öka efter införandet av sedlar och mynt. Euron har blivit den andra största finansierings- eller investeringsvalutan internationellt. Den gemensamma valutan står för nästan 34 % av transaktionerna på dessa områden, vilket också förklaras av euroområdets historiskt sett låga räntor.

Referensvaluta. Mer än femtio länder har knutit sin valuta till euron, bland annat genom system med styrd flytande växelkurs eller med sedelfonder. Dessa länder är främst koncentrerade till Europa och Afrika och skälen till att de väljer euron som ankare är deras omfattande handels-, bistånds- och finansförbindelser med euroområdet eller deras förväntade EU-anslutning. Euron används också som interventionsvaluta, vilken hänger nära samman med dess funktion som ankare. Merparten av interventionerna görs inom ramen för den nya växelkursmekanismen (EMS). För närvarande är det bara den danska kronan som är knuten till till euron inom ramen för EMS. Slutligen används euron som värdebevarare och intar andra platsen som centralbankernas reservvaluta i världen. Vid utgången av 2000 utgjordes 68 % av valutareserverna av amerikanska dollar. Eurons andel har under de senaste åren varit i stort sett oförändrad.

Kandidatländerna. Kandidatländerna måste integrera gemenskapens regelverk i sin helhet och är skyldiga att delta i EMU. Efter att de blivit medlemmar kommer de att delta i EMU som medlemsländer med undantag från kravet att införa euron fram till dess att de uppfyller konvergenskriterierna. Innan euron antas måste de ha deltagit i EMS under två år.

Global samordning. Det är bara gemenskapen som har befogenheter vad gäller den gemensamma penning- och växelkurspolitiken. När det gäller den interna samordningen av politikområdena är det rådet (där bara de länder som deltar har rösträtt) som fattar beslut om gemenskapens representation på internationell nivå. I Eurogruppen fastställs de gemensamma ståndpunkterna. Ministerrådet har ännu inte fattat något beslut om den externa representationen exempelvis vad gäller Internationella valutafonden (IMF) och G7. Europeiska centralbanken har fått observatörsstatus i IMF:s styrelse och i vissa av G7:s arbetsgrupper. EMU är sålunda ännu inte fullbordat när det gäller den externa representationen.

Senast ändrat den 26.04.2006
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början