RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Uppförandekodex för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik

För att effektivisera EU:s utvecklingspolitik föreslår kommissionen en frivillig uppförandekodex i utvecklingsländerna bättre som ska säkerställa en bättre arbetsfördelning mellan EU-givarna. Till grund för kodexen ligger elva riktlinjer som har till syfte att minska de administrativa formaliteterna, sätta in hjälpen där den bäst behövs, sammanföra stödinsatserna och fördela uppgifterna för att möjliggöra mer, effektivare och snabbare bistånd.

RÄTTSAKT

Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet av den 28 februari 2007: "EU:s uppförandekodex för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik" [KOM(2007) 72 slutlig - ej offentliggjort i Europeiska unionens officiella tidning].

SAMMANFATTNING

I detta meddelande föreslår kommissionen att det införs en uppförandekodex för att se till att de åtgärder som EU-givarna (unionen och medlemsstaterna) vidtar i utvecklingsländerna bättre kompletterar varandra och att arbetsfördelningen mellan EU-givarna förbättras. Kodexen antogs den 15 maj 2007 av företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). De ändrade samtidigt vissa punkter i kommissionens förslag, vilket bl.a. innebar att förslagets tio riktlinjer utökades till elva.

Biståndsgivarna koncentreras ofta till samma länder och sektorer. Detta medför höga administrativa kostnader och transaktionskostnader för mottagarländerna, en försvagning av den politiska dialogen samt minskad insyn och ökad risk för korruption. Samtidigt glöms vissa länder nästan helt bort av givarna.

Uppförandekodexen ställer upp praktiska principer för komplementariteten inom utvecklingssamarbetet. Det saknas en internationell definition av termen komplementaritet, och kommissionen definierar den därför som den optimala arbetsfördelningen mellan olika aktörer för att dra maximal nytta av de mänskliga och ekonomiska resurserna. Det innebär att varje aktör inriktar sitt bistånd på de områden där den kan bidra med mest mervärde jämfört med övriga aktörer.

Kodexen grundar sig på bästa praxis inhämtad på fältet och har utarbetats i samarbete med medlemsstaternas experter. Den bygger på principerna i Parisförklaringen om biståndseffektivitet (egenansvar, anpassning, harmonisering, resultatbaserad förvaltning och ömsesidigt ansvar (DE ) (EN ) (ES ) (FR )) och på målen och värderingarna i dokumentet om det europeiska samförståndet.

Uppförandekodexen innehåller de breda riktlinjerna för komplementariteten i utvecklingsbiståndet. Den innehåller särskilt elva riktlinjer:

  • inrikta verksamheten på vissa sektorer inom varje land (utvalda sektorer). Varje EU-givare bör begränsa sina insatser i varje partnerland till två sektorer i vilka EU-givarens komparativa fördel * är störst, vilket ska bekräftas av partnerlandets regering och övriga givare. Utöver dessa båda sektorer får givaren ge budgetstöd och finansiera program som avser det civila samhället, forskning och utbildning;
  • omfördela övriga åtgärder inom enskilda länder (icke utvalda sektorer). När det gäller icke utvalda sektorer bör givarna antingen fortsätta med sitt bistånd genom arrangemang med delegerat samarbete/partnerskap *, omfördela biståndet till allmänt budgetstöd eller upphöra med det på ett ansvarsfullt sätt;
  • inom varje prioriterad sektor främja ingående av ett avtal om ledande givare, som ansvarar för samordningen av samtliga givare inom sektorn, i syfte att minska transaktionskostnaderna;
  • främja arrangemang för delegerat samarbete/partnerskap, som ger en givare rätt att agera i övriga givares namn när det gäller förvaltningen av medlen och dialogen med partnerregeringen om den politik som ska genomföras i den berörda sektorn;
  • se till att lämpligt stöd ges inom strategiska sektorer. Minst en givare bör vara aktivt engagerad i varje sektor som anses vara av betydelse för fattigdomsbekämpning. Dessutom bör antalet aktiva givare per sektor begränsas till högst 3-5;
  • använda samma förfaranden för arbetsfördelning på regional nivå genom att tillämpa principerna för arbetsfördelningen inom enskilda länder även när det gäller regionala partnerinstitutioner;
  • utse ett begränsat antal prioriterade länder åt varje givare genom en dialog inom EU;
  • ge lämpligt stöd till av biståndsgivarna glömda länder, som oftast är sårbara länder där en stabilisering kommer att leda till positiva effekter för hela den omkringliggande regionen;
  • analysera och bygga ut starka punkter. EU-givarna bör göra fördjupade egna bedömningar av sina komparativa fördelar för att specialisera sig ytterligare;
  • främja övriga aspekter av komplementaritet, såsom vertikal komplementaritet * och komplementaritet mellan metoder och instrument *;
  • fördjupa reformerna av biståndssystemen, för att åstadkomma de förändringar som föreslås i kodexen krävs struktur- och personalreformer.

Kommissionen bedömer att uppförandekodexen kommer att ge EU möjlighet att spela en pådrivande roll när det gäller komplementaritet och arbetsfördelning inom ramen för den internationella harmoniserings- och anpassningsprocessen (Parisförklaringen).

Huruvida komplementariteten blir framgångsrik eller inte beror i hög grad på kommissionens delegationer och medlemsstaternas representation på fältet. För övrigt ska kommissionen övervaka genomförandet av uppförandekodexen genom ett årligt stickprov av ärenden från de berörda länderna, EU:s reviderade givaratlas och den årliga utvecklingsrapporten.

Uppförandekodexen utvecklas ständigt och kommer regelbundet att ses över på grundval av de erfarenheter som gjorts av genomförandet och av övervakningen av resultaten.

Bakgrund

Att främja arbetsfördelningen inom EU:s utvecklingsarbete är inte något nytt mål. Redan 1995 och 1999 antog rådet resolutioner om komplementaritet mellan EU:s och medlemsländernas politik på området för utvecklingssamarbete. Förklaringen om utvecklingspolitiken från november 2000 utgjorde ett försök att uppnå praktisk komplementaritet mellan kommissionens och medlemsstaternas åtgärder genom att utgå från områden där EU:s bistånd gett ett mervärde. Det tillvägagångssättet innebar emellertid politiska och praktiska svårigheter. Under 2004 beslutade EU att utarbeta en strategi för att åstadkomma komplementaritet. Föreliggande meddelande utgör resultatet av det arbetet. Åtagandet att förbättra komplementariteten är dessutom en central punkt i det europeiska samförståndet om utveckling och i handlingsplanen för biståndseffektivitet.

Rättsaktens nyckelbegrepp
  • Komplementaritet inom länder: Garantera en finansiering där det råder balans mellan samtliga sektorer, oavsett deras politiska betydelse.
  • Komplementaritet mellan länder: Garantera att EU är verksamt över hela världen och har en mer stadigvarande verksamhet i alla utvecklingsländer. Detta uppnås genom att man åtgärdar den nuvarande bristen på balans som är en följd av att ett alltför stort antal givare koncentrerar sina insatser till vissa länder med bättre resultat och samtidigt ofta förbigår sårbara länder.
  • Delegerat samarbete: Ett praktiskt arrangemang som innebär att en givare (s.k. ledande givare) har befogenhet att agera på en eller flera andra givares vägnar (de s.k. delegerande givarna eller passiva givarna). Genomförandebestämmelserna fastställs gemensamt av de ledande och delegerande myndigheterna.
  • Vertikal komplementaritet: Säkerställande av synergier mellan likartade åtgärder som företas inom olika områden på nationell, regional och internationell nivå.
Senast ändrat den 27.10.2011
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början