RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 15 språk.
Nyligen tillagda språk:  CS - HU - PL - RO

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar

I och med att rådets förordning (EG) nr 1/2003 trädde i kraft, kan Europeiska unionens (EU:s) konkurrensbestämmelser åberopas av företag och enskilda i EU-medlemsstaternas domstolar. Detta innebär också att EU-medlemsstaternas domstolar är ansvariga för tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) (tidigare artiklarna 81 och 82 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget). Det här meddelandet visar hur detta nya samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar går till.

RÄTTSAKT

Kommissionens meddelande om samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget [Europeiska unionens officiella tidning C 101 av den 27.4.2004].

SAMMANFATTNING

Genom rådets förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 101 och 102 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) (tidigare artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget) införs ett system där kommissionen och EU-ländernas behöriga konkurrensmyndigheter samt nationella domstolar * har parallell behörighet att tillämpa artiklarna 101 och 102 i FEUF. Samarbetet mellan nationella domstolar och kommissionen styrs inte bara av det här meddelandet, utan också av meddelandet om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter.

De nationella domstolarnas tillämpning av EU:s konkurrensregler

Nationella domstolar får tillämpa artiklarna 101 och 102 i FEUF utan att samtidigt behöva tillämpa nationell konkurrenslagstiftning. Om nationella domstolar tillämpar den nationella konkurrensrätten på sådana avtal, beslut eller förfaranden som kan påverka handeln mellan EU-länder på det sätt som avses i artikel 101.1 i FEUF (tidigare artikel 81.1 i EG-fördraget), eller på missbruk som är förbjudet enligt artikel 102 i FEUF, måste de även tillämpa EU:s konkurrensregler på sådana avtal, beslut eller förfaranden. Den parallella tillämpningen av nationell konkurrensrätt på avtal får inte leda till en annan utgång än den som EU:s konkurrensrätt leder till.

Med andra ord, om den nationella konkurrensrätten och EU:s konkurrensrätt tillämpas samtidigt, gäller följande:

  • ett avtal som inte innebär överträdelse av 101.1 i FEUF eller som uppfyller villkoren för undantag i artikel 101.3 i FEUF (tidigare artikel 81.3 i EG-fördraget) kan inte vara förbjudet enligt nationell konkurrensrätt (artikel 3.2 i rådets förordning (EG) Nr 1/2003);
  • ett avtal som strider mot artikel 101.1 och inte uppfyller villkoren i artikel 101.3 kan inte upprätthållas enligt nationell rätt (EG-domstolens rättspraxis).

Vad gäller artikel 102 i FEUF innehåller artikel 3 i förordning (EG) nr 1/2003 inte något liknande krav på likformig tillämpning. Vid motstridiga bestämmelser griper dock den allmänna regeln om EU-rättens företräde in, vilket innebär att nationella domstolar inte får tillämpa en nationell bestämmelse som strider mot en EU-regel, oavsett om den nationella bestämmelsen antogs före eller efter EU-regeln.

När en nationell domstol tillämpar EU:s konkurrensregler i ett mål, kan den i första hand söka vägledning i gemenskapsdomstolarnas praxis och i kommissionens förordningar, beslut, tillkännagivanden och riktlinjer om tillämpningen av artiklarna 101 och 102 i FEUF. Om detta inte är tillräckligt, kan den nationella domstolen begära ett yttrande från kommissionen om frågor rörande tillämpningen av EU:s konkurrensregler.

Där det inte finns EU-bestämmelser om processrättsliga frågor och påföljder kopplade till tillämpningen av EU:s konkurrensregler ska nationella domstolar tillämpa inhemsk processrätt och utdöma påföljder enligt nationell rätt. De nationella domstolarna ska också respektera tillämpningsbestämmelserna för EU:s konkurrensbestämmelser, genom att till exempel tillåta kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter att inkomma med skriftliga utlåtanden.

Nationella domstolars och kommissionens samtidiga eller efterföljande tillämpning av EU:s konkurrensregler samt samarbetet dem emellan

En nationell domstol kan komma att tillämpa EU:s konkurrensrätt på ett avtal som påverkar handeln mellan EU-länder samtidigt som eller efter kommissionen.

Om den nationella domstolen kommer fram till ett avgörande före kommissionen, måste den undvika att fatta ett beslut som skulle kunna stå i strid med ett beslut som kommissionen överväger att fatta. Därför finns det en möjlighet för den nationella domstolen att fråga kommissionen om den har inlett ett förfarande om samma avtal och i så fall hur förfarandet framskrider och sannolikheten för ett beslut i ärendet. Den nationella domstolen kan också, av rättssäkerhetsskäl, välja att förklara målet vilande till dess att kommissionen har fattat ett beslut. Om kommissionen fattar ett beslut i ett visst ärende före den nationella domstolen, kan den senare, om den tvivlar på att kommissionens beslut är lagenligt, vända sig till EG-domstolen. Den nationella domstolen får dock aldrig fatta ett beslut som strider mot kommissionens.

Ett system med parallell behörighet för nationella domstolars och kommissionens samtidiga eller efterföljande tillämpning av konkurrensreglerna bör grundas på ett fast samarbete. EU-domstolarna har, trots att detta inte uttryckligen anges i EU-rätten, tolkat artikel 4.3 i Fördraget om Europeiska unionen (FEU) (tidigare artikel 10 i EG-fördraget) (enligt vilken EU-länderna är skyldiga att underlätta fullgörandet av gemenskapens uppgifter) att innebära att EU-institutionerna och EU-länderna har en ömsesidig förpliktelse att samarbeta lojalt för att uppnå fördragets mål. Artikel 4.3 innebär således att:

  • kommissionen måste bistå nationella domstolar i deras tillämpning av EU-rätten; och att
  • nationella domstolar kan vara skyldiga att bistå kommissionen när denna fullgör sina uppgifter.

Kommissionen bör bistå de nationella domstolarna genom att uttrycka sig neutralt och objektivt och utan att binda den nationella domstolen. Dessa bör begära bistånd från kommissionen skriftligen. Kommissionen meddelar sig genom:

  • översändande av upplysningar: en nationell domstol kan till exempel begära handlingar eller upplysningar av rent förfarandemässig natur från kommissionen, för att ta reda på om kommissionen handlägger ett visst ärende, om kommissionen har inlett ett formellt granskningsförfarande eller om kommissionen redan har sin uppfattning om ärendet klar. Tidsfristen är en månad från det datum då ansökan mottogs.
  • ett yttrande: den nationella domstolen får fråga kommissionen om ekonomiska, faktiska och juridiska spörsmål. Yttrandet påverkar naturligtvis inte möjligheten eller skyldigheten för den nationella domstolen att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen i en fråga om tolkningen eller giltigheten av gemenskapsrätten enligt artikel 267 i FEUF (tidigare artikel 234 i EG-fördraget). Om kommissionen yttrar sig kommer den att begränsa sig till att lämna de faktauppgifter eller de uppgifter av ekonomisk eller juridisk natur som den nationella domstolen har begärt, utan att göra någon bedömning i sak av det mål som den nationella domstolen handlägger. Detta yttrande är inte juridiskt bindande för den nationella domstolen.
  • utlåtanden: enligt artikel 15.3 i förordningen får nationella konkurrensmyndigheter och kommissionen avge utlåtanden ("yttranden" i förordningen) till de nationella domstolarna. Detta är dock endast möjligt om den enhetliga tillämpningen av artiklarna 101 eller 102 i FEUF kräver det. För att kommissionen ska kunna avge utlåtanden kan nationella domstolar komma att bli ombedda att till kommissionen överlämna kopior av alla handlingar som är nödvändiga för att bedöma ärendet eller se till att dessa handlingar överlämnas.

Skyldigheten till lojalt samarbete innebär också att EU-ländernas myndigheter och de nationella domstolarna kan bli skyldiga att bistå kommissionen när denna fullgör sina uppgifter. I förordning (EG) nr 1/2003 finns tre exempel på sådant bistånd:

  • överlämnande av de handlingar som behövs för att kommissionen ska kunna bedöma ett ärende och avge utlåtande;
  • överlämnande av kopior av alla domstolsavgöranden som gäller tillämpningen av artiklarna 101 eller 102 i FEUF. Enligt artikel 15.2 i förordning (EG) nr 1/2003 ska EU-länderna till kommissionen överlämna kopior av alla skriftliga avgöranden från nationella domstolar som gäller tillämpningen av artikel 101 eller 102. En sådan kopia ska överlämnas utan dröjsmål efter det att det fullständiga skriftliga avgörandet har tillställts parterna;
  • deltagande i inspektioner. Kommissionen kan begära att de nationella domstolarna hjälper till i samband med kommissionens inspektioner av företag och företagssammanslutningar.

Om samarbetet mellan kommissionen och de nationella domstolarna framförallt ligger i informationsutbytet, får detta inte påverka respekten för tystnadsplikten (artikel 339 i FEUF (tidigare artikel 287 i EG-fördraget)). Även när skyldigheten att respektera lojalt samarbete gör att kommissionen ska förse den nationella domstolen med alla upplysningar den frågar efter, även upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, kan kommissionen vägra att översända dem om den nationella domstolen inte kan garantera ett skydd av konfidentiella uppgifter och affärshemligheter. Kommissionen kan också vägra att överlämna upplysningar till nationella domstolar i fall av överordnat intresse kopplat till nödvändigheten av att skydda EU:s intressen.

Kommissionen kommer att lämna en redogörelse för samarbetet med nationella domstolar enligt detta tillkännagivande i den årliga konkurrensrapporten. Kommissionen kan också komma att publicera sina yttranden och utlåtanden på sin webbplats.

Bakgrund

Detta tillkännagivande ersätter meddelandet från 1993 om samarbete mellan kommissionen och EU-medlemsstaternas domstolar vid tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget.

Rättsaktens nyckelbegrepp
  • EU-ländernas domstolar är de domstolar i ett EU-land som får tillämpa artiklarna 101 och 102 i FEUF och begära förhandsavgörande från EU-domstolen i enlighet med artikel 267 i FEUF
Senast ändrat den 22.02.2011
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början