RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 23 språk.
Nyligen tillagda språk:  BG - CS - ET - GA - LV - LT - HU - MT - PL - RO - SK - SL

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF (tidigare artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget)

Det nya regelverket för tillämpning av antitrustregler, som infördes genom rådets förordning (EG) nr 1/2003, syftar till att säkerställa en effektivare tillämpning av Europeiska unionens (EU) konkurrensregler till förmån för konsumenter och företag, samtidigt som byråkratin minskar för företag i Europa. Denna förordning grundar sig på en decentraliserad tillämpning av konkurrensreglerna och en förstärkt efterhandskontroll, vilket ger förutsättningar att minska kommissionens administrativa arbetsbörda, vilket gör det möjligt för den att koncentrera resurserna på de allvarligaste konkurrensöverträdelserna. Det kommer också stärka de nationella konkurrensmyndigheternas och de nationella domstolarnas roll i genomförandet av Europeiska unionens konkurrenslagstiftning och samtidigt garantera en effektiv och enhetlig tillämpning.

RÄTTSAKT

Rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget [Se ändringsrättsakt(er)].

SAMMANFATTNING

Rådet antog den 16 december 2002 denna förordning om genomförandet av konkurrensreglerna i artiklarna 101 och 102 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (tidigare artiklarna 81 och 82 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (EG-fördraget)). Förordningen ersätter förordning (EEG) nr 17/62 från och med den 1 maj 2004.

Genom förordning nr 17/62 inrättades ett system för centraliserad kontroll, enligt vilket samverkan som kunde begränsa konkurrensen och påverka handeln mellan Europeiska unionens länder måste anmälas till kommissionen för att kunna beviljas undantag. Denna exklusiva behörighet för kommissionen att godkänna konkurrensbegränsande avtal som uppfyller villkoren i artikel 81.3 i EG-fördraget har lett till att företagen anmäler en stor mängd avtal, vilket i sin tur har undergrävt ansträngningarna att främja en strikt och decentraliserad tillämpning av konkurrensreglerna.

För att förenkla de administrativa formaliteterna för företagen och ge kommissionen möjlighet att ingripa effektivare mot allvarliga överträdelser av konkurrensreglerna, inledde kommissionen med offentliggörandet av vitboken 1999 (ES (DE) (EN) (ES) (FR)) (DE (DE) (EN) (ES) (FR)) (EN (DE) (EN) (ES) (FR)) (FR (DE) (EN) (ES) (FR)) en lång reformprocess som utmynnade i offentliggörandet av den aktuella förordningen.

Reformen innebär en övergång från ett system med centraliserat godkännande av kommissionen och förhandsanmälan till ett system med ett direkt tillämpligt undantag. Det nya systemet bygger på en decentraliserad tillämpning av Europeiska unionens konkurrensregler och en ökad efterhandskontroll. Det lättar kommissionens arbetsbörda och ger de nationella konkurrensmyndigheterna och domstolarna en ökad roll i tillämpningen av Europeiska unionens konkurrensrätt och garanterar samtidigt en effektiv och enhetlig rättstillämpning.

Tillämpningsområde

Denna förordning innehåller föreskrifter för tillämpningen av FEUFs bestämmelser om avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan begränsa konkurrensen (artikel 101 FEUF) och missbruk av en dominerande ställning (artikel 102 FEUF).

Samarbete mellan kommissionen och EU-ländernas konkurrensmyndigheter och domstolar

En direkt effekt av det system med direkt tillämplighet för undantagsbestämmelsen som inrättas genom förordningen är att det läggs ett ansvar på företagen. Dessa behöver inte längre anmäla sina avtal på förhand till kommissionen men de måste i god tro kunna försäkra att deras avtal inte påverkar den fria konkurrensen och inte strider mot Europeiska unionens regler på området. För att undvika missbruk har det emellertid även lagts ett större ansvar på de europeiska konkurrensmyndigheterna - däribland kommissionen - och de nationella domstolarna i form av en förstärkt övervakning av efterlevnaden av Europeiska unionens konkurrensregler, samtidigt som de skall samordna sitt arbete. För att underlätta samordningen bör informationsutbyte mellan de olika institutionerna främjas.

För att underlätta informationsutbytet mellan konkurrensmyndigheter i Europa, möjliggör denna förordning skapandet av ett europeiskt konkurrensnätverk bestående av de nationella konkurrensmyndigheterna och kommissionen. Inom detta nätverk kan informationsutbyte äga rum, inklusive utbyte av konfidentiella upplysningar, vilket kan vara till hjälp för att agera mot överträdelser av konkurrensreglerna. Kommissionen åtar sig att översända en kopia av de viktigaste handlingarna och, på konkurrensmyndigheternas begäran, tillhandahålla alla handlingar som är nödvändiga för bedömningen av ärendet som drivs. Nationella konkurrensmyndigheter är å sin sida skyldiga att underrätta kommissionen om alla beslut om förbud och åtaganden som bygger på tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF samt alla beslut om återtagande av förordning om gruppundantag, senast 30 dagar innan beslutet fattas.

För att undvika dubbelarbete och säkerställa en enhetlig och konsekvent tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt finns det i förordningen en regel om att nationella konkurrensmyndigheter automatiskt fråntas sin behörighet när kommissionen inleder ett förfarande. Kommissionen åtar sig dock att rådgöra med den berörda nationella myndigheten innan den inleder förfarandet. När ett klagomål anhängiggörs vid ett EU-lands konkurrensmyndighet eller vid kommissionen angående ett avtal, ett beslut av företagssammanslutningar eller ett samordnat förfarande som handläggs eller redan har handlagts vid en annan konkurrensmyndighet, får de avbryta sitt förfarande eller avvisa klagomålet.

För sin del kommer kommissionen, innan den fattar beslut om att beordra att en överträdelse skall upphöra, gör åtaganden som erbjuds av företag bindande, beslutar att artikel 101.1 FEUF inte är tillämplig eller ålägger böter eller förelägger viten, att samråda med Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor. Samrådet kan äga rum vid ett sammanträde eller genom ett skriftligt förfarande. Kommittén består av företrädare för nationella konkurrensmyndigheter och avsikten är att den skall tjäna som diskussionsforum, där ärenden som handläggs vid de europeiska konkurrensmyndigheterna granskas.

Vad gäller det samarbete som måste finnas mellan kommissionen och de nationella domstolarna, anges i förordningen att de nationella domstolarna från kommissionen får begära upplysningar som den förfogar över eller yttranden i frågor rörande tillämpningen av Europeiska unionens konkurrensregler. EU-länderna skall å sin sida till kommissionen överlämna kopior av alla skriftliga avgöranden från nationella domstolar som gäller tillämpningen av artikel 101 eller artikel 102 i FEUF. Förordningen föreskriver också en möjlighet för kommissionen och konkurrensmyndigheterna att lämna skriftliga yttranden till de nationella domstolarna I ärenden som rör tillämpningen av artiklarna 101 eller 102 i FEUF.

Europeiska kommissionens befogenheter

För att kunna övervaka tillämpningen av konkurrensreglerna på området för avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden (artikel 101) samt missbruk av en dominerande ställning (artikel 102) som kan begränsa konkurrensen, har kommissionen en rad befogenheter. Den kan bland annat fatta beslut, bedriva utredningar och ålägga påföljder. Kommissionen utövar dessa befogenheter när den, efter klagomål eller på eget initiativ, i enskilda ärenden anser att en överträdelse av artiklarna 101 eller 102 i fördraget har ägt rum.

Enligt denna förordning kan kommissionen i enskilda ärenden fatta följande beslut:

  • Konstatera en överträdelse och få den att upphöra: Om kommissionen konstaterar en överträdelse av artiklarna 101 eller 102 i FEUF får den genom beslut antingen ålägga de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med överträdelsen eller konstatera att överträdelsen har upphört.
  • Förordna om interimistiska åtgärder: I brådskande fall får kommissionen på eget initiativ och på grundval av att en överträdelse vid första påseende kan konstateras, förordna om interimistiska åtgärder.
  • Göra åtaganden bindande: När kommissionen avser att fatta ett beslut om att en överträdelse skall upphöra och de berörda företagen erbjuder åtaganden för att bemöta kommissionens invändningar, får kommissionen göra dessa åtaganden bindande för företagen för en begränsad period. Kommissionen får ta upp förfarandet på nytt om sakförhållandena ändras, om de berörda företagen åsidosätter sina åtaganden eller om beslutet grundar sig på ofullständiga, oriktiga eller vilseledande uppgifter.
  • Konstatera att artiklarna 101 och 102 i FEUF inte är tillämpliga: Kommissionen får med hänsyn till gemenskapens allmänintresse konstatera att artikel 101 i fördraget inte är tillämplig på ett avtal, ett beslut av företagssammanslutningar eller ett samordnat förfarande, antingen för att villkoren i artikel 101.1 i fördraget inte är uppfyllda eller för att villkoren i artikel 101.3 i fördraget är uppfyllda. Detsamma gäller för missbruk av en dominerande ställning enligt artikel 102.

För att se till att rätten till försvar iakttas ger kommissionen innan den fattar beslut företagen och företagssammanslutningarna tillfälle att yttra sig över dess invändningar. De berörda parterna har också rätt att få tillgång till handlingar i kommissionens akt, under förutsättning att affärshemligheter inte lämnas ut. För att garantera att affärshemligheter skyddas, får uppgifter som samlats in endast användas för det ändamål för vilket de har inhämtats. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna är dessutom skyldiga att inte lämna ut upplysningar som de har inhämtat eller utbytt.

Kommissionen har följande utredningsbefogenheter:

  • Genomföra branschutredningar: Om utvecklingen av handeln mellan EU-länder, prisstelhet eller andra omständigheter tyder på att konkurrensen inom den gemensamma marknaden är begränsad eller snedvriden, får kommissionen göra en utredning av en särskild bransch eller av en särskild typ av avtal i olika branscher.:
  • Begära att de berörda företagen eller företagssammanslutningarna lämnar upplysningar: För att kunna fullgöra de uppgifter som kommissionen tilldelas genom denna förordning får den genom en enkel begäran eller genom beslut begära alla nödvändiga upplysningar från företag och företagssammanslutningar. Alla fysiska eller juridiska personer som kan antas förfoga över användbara upplysningar är skyldiga att lämna de begärda upplysningarna. Kommissionen får även begära att medlemsstaternas regeringar och nationella konkurrensmyndigheter lämnar alla nödvändiga upplysningar till den så att den kan fullgöra de uppgifter som den tilldelas genom denna förordning.
  • Inhämta redogörelser: Kommissionen får höra alla fysiska eller juridiska personer som samtycker till detta.
  • Utföra inspektioner: Kommissionen får genomföra alla nödvändiga inspektioner hos företag och företagssammanslutningar. Dessa är skyldiga att underkasta sig inspektionerna. Kommissionens tjänstemän har befogenhet att
    1. bereda sig tillträde till företags eller företagssammanslutningars lokaler, mark och transportmedel,
    2. bereda sig tillträde till andra lokaler, annan mark och andra transportmedel, inklusive bostäder tillhörande ledare, direktörer eller andra medarbetare, om det finns rimlig misstanke om att räkenskaper eller andra affärshandlingar, som har samband med föremålet för inspektionen, förvaras där,
    3. granska räkenskaperna och andra affärshandlingar,
    4. göra kopior av eller utdrag ur de granskade räkenskaperna handlingarna,
    5. försegla samtliga företagslokaler eller affärshandlingar under inspektionen,
    6. begära att företagets eller företagssammanslutningens företrädare eller medarbetare lämnar förklaringar och protokollföra deras svar.

Kommissionens tjänstemän skall utöva sina befogenheter efter uppvisande av ett skriftligt tillstånd som anger föremålet för och syftet med inspektionen samt de påföljder som kan åläggas. Kommissionen skall i god tid före inspektionen underrätta konkurrensmyndigheten i det EU-land inom vars territorium inspektionen skall genomföras. Ett EU-lands konkurrensmyndighet får på sitt territorium på uppdrag av konkurrensmyndigheten i ett annat EU-land, och för dess räkning, eller, på begäran av kommissionen, företa en inspektioner eller andra undersökningsåtgärder enligt sin nationella lagstiftning som krävs för att konstatera om det föreligger en överträdelse av artikel 101 eller artikel 102 i FEUF.

Kommissionen får ålägga företag och företagssammanslutningar följande påföljder:

  • Böter: Kommissionen får ålägga företag eller företagssammanslutningar böter på upp till 1 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet
    1. som svar på en begäran om upplysningar lämnar oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter eller inte lämnar upplysningar inom den fastställda tidsfristen,
    2. vid inspektioner lägger fram begärda räkenskaper eller andra affärshandlingar i ofullständigt skick eller inte underkastar sig en inspektion som har beslutats,
    3. vägrar svara på en fråga vid en inspektion, eller lämnar ett oriktigt, ofullständigt eller vilseledande svar,
    4. har brutit förseglingar som kommissionens bemyndigade tjänstemän har anbringat.

    Kommissionen får dessutom ålägga företag och företagssammanslutningar böter på upp till 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning för varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artikel 101 eller artikel 102 i fördraget, åsidosätter ett beslut om interimistiska åtgärder eller inte iakttar ett åtagande som gjorts bindande genom ett kommissionsbeslut. När bötesbeloppet fastställs tar kommissionen hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Om böter åläggs en företagssammanslutning och denna är insolvent, kan kommissionen kräva betalning från var och en av sammanslutningens medlemmar (vid tiden för överträdelsen). Betalningsansvaret för varje företag får inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning. Beslut om att ålägga böter är inte av straffrättslig art.

  • Viten: Kommissionen får också vid vite om upp till 5 % av den genomsnittliga dagsomsättningen under föregående räkenskapsår för varje dags dröjsmål, räknat från den dag som anges i beslutet, ålägga företag eller företagssammanslutningar att
    1. upphöra med en överträdelse,
    2. iaktta ett beslut om interimistiska åtgärder,
    3. iaktta ett åtagande som gjorts bindande,
    4. lämna fullständiga och riktiga upplysningar i enlighet med en begäran från kommissionen,
    5. underkasta sig en inspektion som kommissionen har beslutat om.

    Om företagen fullgör den skyldighet för vars uppfyllande vitet har förelagts, får kommissionen besluta att sänka det slutliga vitet.

För kommissionens befogenhet att ålägga böter eller förelägga viten gäller en preskriptionstid på tre eller fem år beroende på typ av överträdelse. Preskriptionstiden börjar löpa den dag då överträdelsen begicks. Den avbryts av åtgärder som vidtas av kommissionen eller av ett EU-lands konkurrensmyndighet i syfte att ingripa mot överträdelsen. Preskriptionstiden upphör tillfälligt att löpa så länge som kommissionens beslut är föremål för prövning vid domstolen. Preskriptionstiden för verkställande av påföljder är fem år.

Domstolen granskar kommissionens beslut och kan underkänna kommissionens beslut att ålägga böter eller vite.

Undantagsförordningar

Olika förordningar ger kommissionen rätt att, inom av dem angivna områden, utfärda förordningar som deklarerar att artikel 101.1 FEUF inte är tillämplig för vissa typer av avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden (gruppundantag). Det är bland annat fråga om följande förordningar:

  • Förordning (EEG) nr 19/65 om tillämpning av fördragets artikel 81.3 på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden.
  • Förordning (EEG) nr 2821/71 om tillämpning av fördragets artikel 81.3 på grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden.
  • Förordning (EG) nr 487/2009 av den 25 maj 2009 om tillämpningen av artikel 81.3 på vissa kategorier av avtal och samordnade förfaranden inom luftfartssektorn.
  • Förordning (EEG) nr 1534/91 om tillämpning av fördragets artikel 81.3 på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn.
  • Förordning nr 246/2009 av den 26 februari 2009 om tillämpning av artikel 81.3 i fördraget på vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden mellan linjerederier (konsortier).

Om dessa gruppundantag, beslut eller samordnade förfaranden har negativa effekter som inte är i enlighet med artikel 101.3 FEUF, kan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna, på eget initiativ eller till följd av ett klagomål, i särskilda fall återkalla gruppundantaget.

Ändringsbestämmelser

Genom förordningen ändras följande förordningar:

  • Förordning (EEG) nr 1017/68 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar.
  • Förordning (EEG) nr 2988/74 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av påföljder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkurrensregler.
  • Förordning (EEG) nr 4056/86 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 81 och 82 i fördraget på sjöfarten.
  • Förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn.
  • Förordningarna (EEG) nr 19/65, 2821/71 och 1534/91 om tillämpning av fördragets artikel 81.3 på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden.
  • Förordning (EEG) nr 17/62 om tillämpningen av fördragets artiklar 81 och 82.

Denna förordning upphäver:

  • Förordning (EEG) nr 141/62 om undantag från tillämpning av rådets förordning nr 17 för transportområdet.
RättsaktDag för ikraftträdandeSista dag för genomförandet i medlemsstaternaEuropeiska unionens officiella tidning
Förordning (EG) nr 1/2003

24.1.2003

-

Europeiska unionens officiella tidning L 1, 4.1.2003

Ändringsrättsakt(er)Dag för ikraftträdandeSista dag för genomförandet i medlemsstaternaEuropeiska unionens officiella tidning
Förordning (EG) 411/2004

9.3.2004

-

EGT L 68, 6.3.2004

Förordning (EG) 1419/2006

18.10.2006

-

EUT L 269, 28.9.2006

Ändringar och korrigeringar av förordning (EG) nr 1/2003 har införlivats i texten till grundförordningen. Denna konsoliderade version är endast som referens.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (Text av betydelse för EES) [Europeiska unionens officiella tidning nr L 123, 27.4.2004].
Genom denna förordning fastställs de exakta reglerna för en rad viktiga aspekter av de förfaranden som inleds av kommissionen, såsom hörande av berörda parter, klagomål och tillgång till handlingar. Denna förordning ersätter kommissionens förordning (EG) nr 2842/98 av den 22 december 1998 om hörande av parter i vissa förfaranden enligt artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget.
Se konsoliderad version

Senast ändrat den 14.03.2011
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början