RSS
Alfabetisk lista
Den här sidan är tillgänglig på 23 språk.
Nyligen tillagda språk:  BG - CS - ET - GA - LV - LT - HU - MT - PL - RO - SK - SL

We are migrating the content of this website during the first semester of 2014 into the new EUR-Lex web-portal. We apologise if some content is out of date before the migration. We will publish all updates and corrections in the new version of the portal.

Do you have any questions? Contact us.


Systemet med egna medel

Frågan om egna medel är politiskt mycket viktig: de egna medlen avgör förhållandet mellan medborgarna, medlemsländerna och EU:s institutioner liksom EU:s finansiella oberoende. Diskussionerna kring EU:s egna medel är kopplade till den allmänna debatten om den europeiska integrationens framtid, där vissa förespråkar federalism och andra mellanstatligt samarbete.

I 1970 års beslut om egna medel skilde sig Europeiska gemenskapen (EG) från andra internationella organisationer vars finansiering grundar sig på bidrag från deras medlemsländer.

Mot ett ekonomiskt oberoende EU: nationella bidrag till de egna medlen

När det gäller finansieringen av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) föreskrev man i Romfördraget av den 25 mars 1957 en övergångsperiod med nationella bidrag, innan man skulle gå över till ett system med egna medel. Principen om egna medel ingick alltså redan i fördragets artikel 201: "Utan att det inverkar på andra inkomster skall budgeten finansieras helt av egna medel." De egna medlen kan definieras som finansiellt egna medel som är oberoende av medlemsländerna. Det handlar om intäkter som anslås till EG för att finansiera dess budget, och som EG förfogar över utan att de nationella myndigheterna behöver fatta något beslut. Medlemsländerna är därmed skyldiga att ställa dessa budgetmedel till EG:s förfogande.

Ett första försök att föra över egna medel i egentlig mening i form av de tull- och jordbruksavgifter som man fick in som en del av EG:s politik (tullunionen och den gemensamma jordbrukspolitiken) misslyckades 1965 på grund av Frankrikes motstånd som utmynnade i Luxemburg-kompromissen. Den övergångsperiod som skulle föregå en övergång 1966 till en finansieringsform som skulle garantera EG ett visst oberoende respekterades dock inte. Beslutet om denna övergång togs av stats- och regeringscheferna vid deras möte i Haag 1969, då man ville ge samarbetet inom EG ny fart efter en period med problem. Rådet antog därefter ett beslut som gav de olika gemenskaperna (som existerade efter det så kallade fusionsfördraget av den 8 april 1965) egna medel som syftade till att täcka alla deras utgifter. Genom beslutet av den 21 april 1970 fastslogs därmed övergången från statliga bidrag, vilka utgjorde ett sätt för medlemsländerna att kontrollera EG:s politik, till en oberoende finansiering med "traditionella" egna medel (jordbruks- och tullavgifter) och en form av egna medel som grundade sig på momsintäkter.

De egna medlens ursprung

De traditionella egna medlen betraktas som egna medel i egentlig mening eftersom det handlar om intäkter som genereras inom ramen för EG:s politik och inte om intäkter från medlemsländerna som beräknas i form av nationella bidrag. Dagens egna medel kommer från tullavgifter, jordbruksavgifter, sockeravgifter, den gemensamma momssatsen och den gemensamma BNI-satsen.

  • Tullavgifterna tas ut på importerade varor vid EG:s yttre gränser. Tullavgiften blev gemensam 1968, det vill säga två år tidigare än planerat. Redan i Romfördraget hade man skrivit in att tullavgifterna i första hand skulle gå till dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) för att finansiera dess utgifter. Tullavgifter inom ramen för Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) ingår i dessa medel sedan 1988.
  • Inkomster från jordbruksområdet kallades från början jordbruksavgifter. Dessa inkomster är de största i kategorin. De infördes 1962 och fördes över till gemenskapen genom beslutet av den 21 april 1970. Det var från början avgifter som varierade efter priserna på världsmarknaden och på den europeiska marknaden. Sedan de multilaterala handelsavtalen (Uruguayrundan i april 1994) överförts till gemenskapsrätten gör man inte längre någon skillnad på jordbruksavgifter och tullavgifter. Jordbruksavgifter är helt enkelt importavgifter som tas ut på jordbruksprodukter som importeras från länder utanför EU.

Till dessa avgifter kommer avgifter på produktion av socker, isoglukos och inulin. Dessa avgifter tillämpas i motsats till avgifterna på jordbruksimport på sockerproducenter inom EG.

Det nu gällande beslutet från 2000 om egna medel ger medlemsländerna rätt att hålla inne 25 % av beloppet för traditionella egna medel som ersättning för uppbördskostnaderna.

  • Momsintäkter. Egna medel i form av momsintäkter skapades genom beslutet av den 21 april 1970 eftersom de traditionella egna medlen inte räckte till för att finansiera gemenskapens budget. Efter vissa förseningar beroende på att man måste säkra en harmonisering kom dessa komplicerade medel inte att tas ut för första gången förrän 1980. De grundar sig på en procentsats av ett underlag som bestäms på ett enhetligt sätt. Under perioden 1988-1994 sattes ett tak för underlaget på 55 procent av medlemsländernas bruttonationalinkomst (BNI). Från 1995 får det inte överstiga 50 procent av BNI för de medlemsländer vars BNI är mindre än 90 procent av genomsnittet i EU. Taket infördes gradvis mellan 1995 och 1999 och tillämpas nu på samtliga medlemsländer.

Från och med 1970 är den övre gränsen för momsintäkterna 1 procent av ett bestämt underlag. Genom det andra beslutet om egna medel av den 7 maj 1985 höjdes denna gräns till 1,4 procent från den 1 januari 1986, samtidigt som Spanien och Portugal gick med i EG. Denna höjning skulle finansiera kostnaderna för utvidgningen. Det fjärde beslutet om egna medel av den 31 oktober 1994 innebar att man mellan 1995 och 1999 av rättviseskäl gradvis skulle återgå till gränsen på 1 procent. Det nu gällande beslutet från 2000 om egna medel satte det högsta möjliga beloppet till dagens 0,5 % av det harmoniserade taket för BNI-underlaget.

  • Bruttonationalinkomst. År 1988 beslutade rådet att skapa ett en fjärde form av egna medel som då grundade sig på bruttonationalinkomsten (BNI), och som skulle ersätta moms som budgetmedel. Genom samma beslut av den 24 juni 1988 fastställdes ett tak för de sammantagna egna medlen i form av en viss procentuell andel av BNI, som uppgick till 1,14 procent 1988 och till 1,27 procent 1999. Det gällande beslutet om egna medel utvidgar 1995 års europeiska nationalräkenskapssystem (ENS 95) till att även omfatta Europeiska unionens allmänna budget. Enligt ENS 95 ändras beräkningsmetoden för BNI. I det nya beslutet används således den ändrade metoden för att fastställa de egna medlen. För att inte påverka beloppet för de egna medel som ställts till gemenskapernas förfogande har man anpassat taket för de egna medlen i procent av EU:s BNI. Taket ligger nu på motsvarande 1,24 % av EU:s bruttonationalinkomst.

BNI-medlen beräknas genom att man inom ramen för budgetförfarandet varje år fastställer en procentsats på ett underlag som motsvarar summan av medlemsländernas BNI till marknadspris. Medlen beräknas som skillnaden mellan utgifter och summan av alla övriga egna budgetmedel. Det rör sig om en nyckelresurs eftersom den dels finansierar den största delen av budgeten, dels bestämmer utjämningen av momsunderlaget, fördelningen av finansieringen av den brittiska rabatten och det tak för de totala egna medlen som gemenskapen får uppbära.

Det är medlemsländerna som ställer de egna medlen till EU:s förfogande varje månad. De egna medlen förs upp på ett konto kallat "egna medel" som kommissionen öppnat, vanligen vid de nationella centralbankerna. De traditionella egna medlen förs in varje månad i takt med att de uppbärs. Egna medel som grundar sig på moms och BNI ställs till kommissionens förfogande den första arbetsdagen varje månad till ett belopp som motsvarar en tolftedel av det preliminära belopp som anges i EU:s budget. När det gäller särskilda behov för betalning av jordbruksutgifterna kan medlemsländerna dock uppmanas av kommissionen att göra förskottsinbetalningar en eller två månader i förväg under det första kvartalet av de preliminära moms- och BNI-grundade beloppen.

Övriga inkomster. Budgeten finansieras inte helt via egna medel, utan även via skatter och avgifter på personalens lön, bankräntor, bidrag från tredje land till vissa gemenskapsprogram (till exempel forskningsprogram), återbetalning av gemenskapsstöd som inte utnyttjats, dröjsmålsräntor samt överföringar från tidigare budgetår.

Storbritanniens undantag

Rådet antog vid mötet i Fontainebleu 1984 en särskild kompensation för Storbritannien. Systemet innebär att Storbritannien får en kompensation motsvarande 0,66 % av sitt nettounderskott. Finansieringen av Storbritanniens kompensation fördelas mellan övriga medlemsländer i förhållande till deras andel av BNI (förutom Tyskland, Österrike, Nederländerna och Sverige vars andel satts ner med tre fjärdedelar). Finansieringen av denna nedsättning fördelas i sin tur mellan de övriga tjugotvå medlemsländerna.

 
Senast ändrat den 04.09.2007

Se även

  • Generaldirektoratet för budget (DE) (EN) (FR)
Rättsligt meddelande | Om webbplatsen | Sök | Kontakt | Till början