EUROPA - EU - en överblick

csdadeetelenesfritlvlthumtnlplptskslfisv

Vi som arbetar vid EU-institutionerna, och mediafolk som arbetar med EU-frågor, använder ofta ”EU-jargong”, ord och uttryck som bara vi själva förstår. EU-jargong kan vara mycket förvirrande för den som inte är insatt. Därför har vi skrivit denna ”klarspråksguide” som en hjälp på vägen.

OBS: Denna guide innehåller inte några strikt tekniska termer eller lagtermer, eller jargong som bara används på ett språk. För förklaringar till tekniska och rättsliga begrepp, se ordlistan, som är en separat och mer teknisk lista.

Om du har några synpunkter på guiden eller är förvirrad av EU-jargong som inte finns med här, meddela oss genom att skicka dina kommentarer via ett formulär.

Absorptionsförmåga:

Med absorptionsförmåga menas vanligtvis ett lands eller en organisations förmåga att ta emot stöd och använda det på ett effektivt sätt. Utvecklingsländer saknar ofta denna förmåga. Ett land kan till exempel få tillräckligt med pengar för att alla barn ska kunna gå i grundskolan – men på grund av lärarbrist, brist på skolor eller ett bristfällig förvaltningssystem, är det omöjligt att spendera pengarna på kort sikt. Först måste man utbilda lärare, bygga skolor och effektivisera systemet, dvs. öka landets absorptionsförmåga.

Acquis communautaire:

Acquis communautaire är ett franskt uttryck som betyder ungefär ”EU sådant det är”, med andra ord EU-ländernas gemensamma rättigheter och skyldigheter. Det korrekta svenska begreppet är ”gemenskapens regelverk”. ”Acquin” omfattar EU-fördragen och EU-rätten, deklarationer och resolutioner, internationella avtal om EU-frågor samt EG-domstolens domar. Den omfattar också de gemensamma åtgärder som EU-ländernas regeringar vidtar på området för rättsliga och inrikes frågor och inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. ”Att godta acquin” innebär därför att man godkänner unionen sådan den är. Kandidatländerna måste godta ”acquin” och göra EU-rätten till en del av sin egen lagstiftning innan de kan ansluta sig till EU. En utförligare förklaring finns under gemenskapens regelverk i ordlistan.

Agenda:

Termen betyder ”vad som ska göras”. Normalt sett är det samma sak som ”dagordning”, men politiker använder ofta termen när de menar ”det som vill vi uppnå”. Till exempel omfattar EU:s sociala agenda det som unionen vill uppnå under de kommande åren vad gäller sysselsättning och socialpolitik. Den sociala agendan ingår i den så kallade Lissabonstrategin (se nedan).

Ansökarland:

Ett ansökarland är ett land som har ansökt om medlemskap i EU. När ansökan har godkänts officiellt blir landet ett kandidatland (se nedan).

Antitrust:

EU har som mål att garantera fri och rättvis konkurrens på den gemensamma marknaden och se till att företagen konkurrerar med varandra i stället för att samarbeta på ett olagligt sätt. EU-reglerna förbjuder därför överenskommelser som begränsar konkurrensen (till exempel hemliga överenskommelser mellan företag om att ta ut artificiellt höga priser) och företags missbruk av en dominerande ställning på marknaden. Regler av detta slag går under namnet "antitrustlagstiftning". Kommissionen har stora befogenheter att förbjuda konkurrensbegränsande verksamhet och att döma ut böter till företag som gjort sig skyldiga till ett konkurrensbegränsande beteende.

Arbetsmarknadens parter:

Detta är jargong för arbetsmarknadens två sidor, d.v.s. arbetsgivare och arbetstagare. På EU-nivå företräds de av tre huvudorganisationer:

Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) som företräder arbetstagarna
Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen (UNICE) som företräder privata arbetsgivare
Europeiskt centrum för offentliga företag (CEEP) som företräder arbetsgivare i den offentliga sektorn.

Europeiska kommissionen rådfrågar dessa organisationer när den utarbetar förslag till social- och arbetsmarknadslagstiftning. Om du vill veta mer, se ordlistan.

Behörig myndighet:

Detta avser vanligen den myndighet eller annat organ som ansvarar för handläggningen av en viss fråga. Den är ”behörig” i den meningen att den har rättsliga befogenheter och ansvar.

Benchmarking:

Benchmarking, riktmärkning, innebär att man mäter hur väl ett land, ett företag, en bransch o.s.v. presterar jämfört med andra länder, företag, branscher o.s.v. Riktvärdet, benchmarkvärdet, är den standard som resultatet bedöms mot.

”Bryssel har beslutat …”:

I medierna används ofta uttrycket ”Bryssel” när det är EU-institutionerna som avses, och orsaken är förstås att de flesta av dem ligger i Bryssel. EU-lagförslagen läggs fram av Europeiska kommissionen, men det är Europeiska unionens råd (ministrar från medlemsstaternas regeringar) och Europaparlamentet (som väljs av EU-medborgarna) som diskuterar, ändrar och slutligen avgör om lagförslagen ska godkännas.

Budgetunderskott:

Teknisk term som innebär att en stats utgifter är större än dess inkomster.

Bästa praxis:

Ett sätt för regeringarna att effektivisera politiken inom EU är att se efter vad som pågår i övriga EU-länder och vad som fungerar bäst. Sedan kan de ta till sig denna ”bästa praxis” och anpassa den till sina egna nationella och lokala sammanhang.

CAP:

Den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP eller GJP) infördes 1960 för att trygga EU:s tillgång till livsmedel till överkomliga priser. Jordbruket är fortfarande en av EU-samarbetets största frågor.

Civil dialog:

Den civila dialogen innebär att det civila samhället (se nedan) rådfrågas när Europeiska utarbetar sin politik och sina förslag till lagstiftning. Det är ett vidare begrepp än ”social dialog” (se nedan).

Civila samhället:

Det civila samhället är samlingsnamnet på alla slags organisationer och föreningar som inte är en del av staten och som företräder yrkes-, intresse- och samhällsgrupper. Det omfattar exempelvis fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, miljögrupper, grupper som företräder kvinnor, lantbrukare, funktionshindrade m.fl. Eftersom det finns stor kunskap om specifika frågor inom dessa organisationer, och de är involverade i genomförandet och övervakningen av EU:s politik, samråder EU regelbundet med det civila samhället och man vill att det ska engagera sig ännu mer i det politiska beslutsfattandet i EU.

Demokratiskt underskott:

Det sägs ofta att EU:s beslutsfattande är alltför fjärran från vanliga människor, som inte förstår den komplicerade strukturen och de krångliga juridiska texterna. EU försöker komma till rätta med detta ”demokratiska underskott” genom enklare lagstiftning och bättre information till allmänheten, samt genom att ge det civila samhället (se ovan) mer att säga till om i EU:s beslutsfattande. Medborgarna är redan representerade i EU:s beslutsprocess via Europaparlamentet. Om du vill veta mer, se ordlistan.

EES:

Denna initialförkortning står för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, som består av EU och Eftaländerna (se nedan), med undantag av Schweiz. Genom EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994, kan Island, Liechtenstein och Norge dra nytta av EU:s inre marknad, utan att omfattas av de andra fördelar och skyldigheter som följer av EU-medlemskapet.

EFTA:

Efta är akronymen för Europeiska frihandelssammanslutningen – en organisation som bildades 1960 för att bidra till frihandel mellan dess medlemsländer. Från början var Eftaländerna sju till antalet: Danmark, Norge, Portugal, Sverige, Schweiz, Storbritannien och Österrike. Finland blev medlem 1961, Island 1970 och Liechtenstein 1991. Storbritannien och Danmark lämnade Efta 1973, då de blev medlemmar i EEG (se ovan). De följdes av Portugal 1986, och Finland, Sverige och Österrike 1995. I dag består Efta av Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.

Enhällighet:

När beslut fattas i vissa frågor krävs enhällighet i Europeiska unionens råd, vilket betyder att alla länder måste stödja beslutet. Varje oenighet, om så bara från en enda medlemsstats sida, innebär att beslutet stoppas. Detta försvårar beslutsprocessen i en union med 27 länder, så regeln om enhällighet gäller nu endast på särskilt känsliga områden – asyl, beskattning och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. På de flesta områden fattas numera besluten genom röstning med kvalificerad majoritet (se nedan). Om du vill veta mer om enhällighet, se ordlistan.

Erasmus:

Egentligen ingen EU-jargong, utan namnet på ett EU-finansierat utbildningsprogram som har fått sitt namn efter den berömde humanisten Erasmus av Rotterdam. Programmet startade 1987. Fler än 1,5 miljoner studenter har hittills fått stipendier från Erasmus, som ger högskolestuderande möjlighet att bo och studera utomlands.

EU:s fäder (grundare):

Under åren efter andra världskriget drömde människor som Jean Monnet och Robert Schuman om att förena Europas folk i varaktig fred och vänskap. Under de följande femtio åren, i takt med att EU byggdes upp, blev deras dröm verklighet. Därför kallas de ofta för EU:s ”fäder” eller ”grundare”.

Eurobarometern:

Eurobarometern är kommissionens ”opinionsinstitut”. Det inrättades 1973 och mäter och analyserar tendenser i opinionen i samtliga medlemsstater och kandidatländer. Det är viktigt för Europeiska kommissionen att känna till vad allmänheten tycker när de utarbetar lagförslag, fattar beslut och utvärderar sitt arbete. Eurobarometern genomförs med hjälp av både opinionsundersökningar och fokusgrupper. Om du vill veta mer kan du besöka Eurobarometerns webbplats

Eurokrat:

Uttrycket ”eurokrater” (en ordlek baserad på uttrycket ”byråkrater”) avser de flera tusen EU-medborgare som arbetar inom EU:s institutioner (parlamentet, rådet, kommissionen o.s.v.).

Euroland:

Det inofficiella smeknamnet för vad som officiellt heter ”euroområdet”, ibland även kallat ”eurozonen”. Området består av de EU-länder som infört euron som gemensam valuta. Hittills har Belgien, Cypern, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike anslutit sig.

EUROPA:

Detta är naturligtvis inte EU-jargong, utan det latinska namnet på Europa, som vi använder även på svenska. Det är också namnet på EU:s officiella webbplats. Den innehåller en riklig mängd nyttig information om EU, uppdateras regelbundet och finns på alla officiella EU-språk.

Europa 2020:

Det här är namnet på Europeiska unionens plan för ökad sysselsättning och tillväxt fram till år 2020. EU:s ledare utarbetade under 2010 ett grundläggande ramverk som innehåller en rad olika initiativ. I planen ingår bland annat reformer för hur marknaden ska fungera och investeringar inom utbildning och forskning. Europa 2020 brukar förknippas med slagorden ”smart tillväxt” (bygger på kunskap och nya idéer), ”hållbar tillväxt” (fokus på miljöfrågor) och ”tillväxt för alla” (tillgänglig även för missgynnade medborgare och regioner).

Europadagen den 9 maj:

Det var den 9 maj 1950 som Robert Schuman, dåvarande fransk utrikesminister, höll sitt berömda tal, där han föreslog europeisk integration (se nedan) som ett sätt att trygga freden och bygga upp välståndet i efterkrigstidens Europa. Hans förslag lade grunden till det som numera är EU, och därför firas den 9 maj varje år som EU:s födelsedag.

Europeisk integration:

Med integration avses arbetet med att ena europeiska länder och folk. Inom EU betyder det att länderna förenar sina resurser och fattar gemensamma beslut. Det gemensamma beslutsfattandet sker genom ett samspel mellan EU-institutionerna (Europaparlamentet, rådet, kommissionen osv.).

Europeiska året för …

Varje eller vartannat år kan EU eller Europarådet uppmärksamma en viss europeisk fråga genom att organisera olika begivenheter på samma tema. År 2011 är ”Europeiska året för frivilligarbete”.

Euroskeptiker:

Detta uttryck används ofta om en person som motsätter sig europeisk integration eller som är tveksamt inställd till EU och dess mål.

Eurotaxor:

Eurotaxorna är de nya pristak som mobiloperatörer måste använda för inkommande och utgående mobilsamtal när deras kunder befinner sig på resa i ett annat EU-land.

Federalism:

Allmänt sett innebär federalism ett styrelseskick där flera delstater utgör en enhet och ändå är självständiga i fråga om sina inre angelägenheter. De personer som förespråkar ett sådant system kallas ofta för ”federalister”.

Ett antal länder i världen – till exempel Australien, Kanada, Tyskland, Schweiz och USA – har ett federalt styrelseskick, där vissa frågor (som utrikespolitiken) läggs fast på federal nivå, medan andra frågor beslutas av de enskilda delstaterna. Modellen skiljer sig dock åt mellan länderna.

Europeiska unionen bygger inte på någon av dessa modeller: EU är ingen federation, utan en unik form av union där medlemsstaterna förblir självständiga och suveräna nationer medan de förenar sin suveränitet på de områden som är av gemensamt intresse. Det ger dem en kollektiv styrka och förmåga att påverka på den globala scenen som inget av länderna skulle ha på egen hand.

En del av debatten om EU:s framtid gäller frågan om EU bör bli mer ”federalt” eller inte.

Finansiella perspektiv:

Det engelska begreppet ”the financial perspectives” felöversätts ofta till ”det finansiella perspektivet”. Det korrekta begreppet på svenska är budgetplanen. EU måste planera sin verksamhet i god tid och se till att man har tillräckligt med pengar för det man vill göra. EU:s viktigaste institutioner (parlamentet, rådet och kommissionen) måste alltså i förväg komma överens om prioriteringarna för de nästkommande åren och ställa samman en utgiftsplan som kallas för en budgetplan. I budgetplanen slår man fast det högsta belopp som EU kan spendera och vad pengarna ska gå till.
I en värld med stigande kostnader är syftet med budgetplanen att hålla EU:s utgifter under kontroll.

Flexicurity

Med flexicurity menar man en välfärdsmodell som bygger på en proaktiv arbetsmarknadspolitik. Modellen bygger på att det ska vara lätt att anställa och avskeda anställda (flexibilitet för arbetsgivare) samtidigt som arbetslösa arbetstagare erbjuds höga bidrag och utbildning (säkerhet för de anställda). Danmark brukar lyftas fram som ett land där en sådan modell tillämpas.

Frihandelsområde:

Med ett frihandelsområde menas en grupp länder som har undanröjt handelshinder sinsemellan – hinder som importtullar och importkvoter.

Flera frihandelsområden har skapats runt om i världen, exempelvis Mercosur i Sydamerika, Nafta i Nordamerika och Efta i Europa. EU är ett frihandelsområde, men också så mycket mer, eftersom EU bygger på en process för ekonomisk och politisk integration och med gemensamt beslutsfattande inom många politikområden.

Fyra friheter:

Ett av de viktigaste målen EU har uppnått är skapandet av ett gränslöst område där 1) människor, 2) varor, 3) tjänster och 4) pengar kan röra sig fritt. Denna fyrfaldiga rörelsefrihet kallas ibland ”de fyra friheterna”.

Fästning Europa:

Detta uttryck används ofta när man avser en attityd som innebär att Europa ska försvaras mot yttre influenser, särskilt kulturella. Uttrycket ”Fästning Europa” förekommer ofta i diskussioner om asylfrågor och begränsning av invandringen.

GD:

Arbetsuppgifterna och personalen vid de största EU-institutionerna (kommissionen, rådet och parlamentet) är uppdelade i ett antal olika avdelningar som kallas ”generaldirektorat” (GD), där varje GD är ansvarigt för en specifik uppgift eller för ett politikområde. Förvaltningschefen vid ett GD kallas för generaldirektör (som ibland också den förkortas ”GD”).

Gemensamma marknaden:

När EEG (se ovan) grundades 1957 byggde den på en ”gemensam marknad”. Med andra ord skulle människor, varor och tjänster kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna som om dessa vore ett enda land, utan gränskontroller och tullar. Det tog emellertid ett bra tag att uppnå detta: Tullarna mellan EEG-länderna var inte helt avskaffade förrän den 1 juli 1968. Andra handelshinder tog också lång tid att undanröja och det var inte förrän i slutet av 1992 som ”den inre marknaden” (som den kallas) var fullt etablerad.

Gemenskap – gemenskaperna:

På 1950-talet beslutade sex europeiska länder att lägga samman sina ekonomiska tillgångar och inrätta ett system för gemensamt beslutsfattande i ekonomiska frågor. För att förverkliga detta skapades tre organisationer:

Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG)
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom)
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)

Dessa tre gemenskaper – tillsammans kända som Europeiska gemenskaperna – utgjorde grunden för vad som i dag är Europeiska unionen. EEG blev snart den i särklass viktigaste av de tre, och slutligen fick den helt enkelt namnet ”Europeiska gemenskapen” (EG). Sedan Lissabonfördraget infördes 2009 har ordet ”gemenskap” tagits bort och uttrycket helt ersatts av ”Europeiska unionen”. Det finns dock fortfarande många texter där ”gemenskapen” fortfarande används, och det betyder då i stort sett samma sak som ”EU”.

Gemenskapsmetoden:

Gemenskapsmetoden är det vanligaste sättet att fatta beslut i EU: Kommissionen lägger fram ett förslag till rådet och parlamentet, som sedan debatterar det, föreslår ändringar och slutligen antar det som EU-lag. Under denna process samråder de ofta med andra organ, till exempel Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén. Detta skiljer sig bland annat från samarbetet vid regeringskonferensen (se nedan).

Grannskapspolitik:

Den europeiska grannskapspolitiken

utvecklades i samband med utvidgningen 2004. Syftet var att undvika nya skiljelinjer mellan det utvidgade EU och grannländerna, och i stället stärka stabiliteten, säkerheten och allas välstånd. Grannskapspolitiken bygger på gemensamma värderingar: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, god samhällsstyrning, marknadsekonomi och hållbar utveckling. Förbindelsernas ambitionsnivå hänger samman med i vilken grad dessa värderingar är gemensamma. En central del av grannskapspolitiken utgörs av bilaterala handlingsplaner som avtalas mellan EU och varje partnerland. I dessa anges prioriteringarna för politiska och ekonomiska reformer på kort och medellång sikt.

Harmonisering:

Harmonisering innebär att bringa nationella lagar i överensstämmelse med varandra, vanligtvis för att undanröja nationella hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, varor, tjänster och kapital. Med andra ord innebär harmonisering att se till att de regler som fastställs i de olika EU-länderna på de områden där EU är ansvarigt ställer liknande krav på medborgarna i samtliga länder, och att de inför vissa minimikrav i varje land.
Harmonisering kan också innebära att man samordnar nationella tekniska regler så att det går att handla fritt med varor och tjänster inom EU. I motsats till vad moderna vandringssägner hävdar innebär detta inte en meningslös standardisering av allt från gurkors krökning till färgen på morötter. Oftast innebär det helt enkelt att EU-länderna erkänner varandras regler för säkra produkter.

Intressent:

En person eller en organisation som har intresse i eller påverkas av EU:s lagstiftning och beslutsfattande är en ”intressent” i den processen. Europeiska kommissionen är noga med att samråda med en så bred krets av berörda parter som möjligt innan den lägger fram förslag till nya lagstiftning eller tar nya politiska initiativ.

Kandidatland:

Kandidatland är ett land som har ansökt om att ansluta sig till EU och vars ansökan officiellt har godkänts. För närvarande finns det fem kandidatländer: Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Island, Montenegro och Turkiet. Innan ett kandidatland kan gå med i EU måste det uppfylla ”Köpenhamnskriterierna” (se nedan).

Kommittologi:

En korrektare benämning är ”kommittéförfarande”. Med detta menas att kommissionen måste samråda med särskilda rådgivande kommittéer bestående av experter från EU-länderna när den genomför EU-lagstiftningen. En mer uttömmande förklaring finns i ordlistan.

Kompetenser:

Kompetenser är EU-jargong för ”maktbefogenheter och skyldigheter”. Begreppet används ofta i politiska diskussioner om vilka befogenheter och skyldigheter som EU-institutionerna bör ha och vad som bör ligga kvar hos nationella, regionala och kommunala myndigheter.

Konvent:

Denna term har flera betydelser, däribland – i EU-sammanhang – att en grupp människor som företräder EU-institutionerna och de nationella regeringarna och parlamenten möts för att utarbeta ett viktigt dokument. Konvent av detta slag har bland annat samlats för att utarbeta Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och nya EU-fördrag.

Kulturhuvudstad:

Varje år utnämns en eller flera europeiska städer till ”kulturhuvudstad”. Syftet är att sprida kunskap om och hylla stadens kulturgärningar och charm samt göra den europeiska allmänheten medveten om det rika kulturarv som vi delar. Lista över kulturhuvudstäder

Köpenhamnskriterierna:

I juni 1993 ställde EU-ländernas ledare vid ett möte i Köpenhamn upp tre kriterier som varje kandidatland (se ovan) måste uppfylla innan det kan bli medlem i Europeiska unionen. För det första måste landet ha stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för minoriteter. För det andra måste det ha en fungerande marknadsekonomi. För det tredje måste landet ha förmåga att införa EU:s regelverk, den s.k. acquin (se ovan), och ansluta sig till EU:s olika mål. Dessutom måste det ha en offentlig förvaltning som är i stånd att tillämpa och genomföra EU-lagstiftningen i praktiken. EU förbehåller sig rätten att avgöra när ett kandidatland uppfyller kriterierna och när EU är redo att ta emot en ny medlem.

Lissabonfördraget:

Detta är det EU-fördrag som för närvarande är i kraft. Det undertecknades den 13 december 2007 i Lissabon, eftersom det var Portugal som var ordförande i rådet vid den tidpunkten. Fördraget trädde i kraft den 1 december 2009 och har inneburit att flera olika artiklar i de tidigare fördragen har förändrats. Om man vill läsa EU-fördraget bör man läsa den s.k. konsoliderade versionen, eftersom den innehåller alla artiklar som gäller just nu – oavsett vilka förändringar som skett sedan tidigare versioner. Den innehåller dessutom hela fördragets båda delar: ”Fördraget om Europeiska unionen”, som kortfattat beskriver unionens grundläggande principer, och ”Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”, som mer detaljerat beskriver hur EU ska styras.

Maastrichtkriterierna:

Dessa är fem kriterier som avgör huruvida ett EU-land är redo att anta euron som sin valuta. De omfattar följande:

Prisstabilitet:: Inflationstakten får ligga högst 1,5 procentenhet över inflationsnivån i de tre länder med lägst inflation närmast föregående år.
Underskott i den offentliga sektorns finanser (se ovan):: Detta ska generellt ligga på under 3 % av bruttonationalprodukten (BNP).
Offentlig skuld:: Skulden får inte överstiga 60 % av BNP, men ett land med större skuld kan ändå anta euron under förutsättning att skuldnivån sjunker stadigt.
Räntenivå:: Den långa räntan får högst ligga 2 procentenheter över nivån i de tre länder med lägst inflation närmast föregående år.
Stabil växelkurs:: Den nationella valutans växelkurs ska två år i rad ha legat inom vissa förutbestämda marginaler.

Dessa kriterier fastlades i Maastrichtfördraget – därav namnet.

Mainstreaming:

För att uttrycka det enkelt innebär det här begreppet att man för in en viss fråga i alla andra EU-områden. Till exempel måste man i varje politiskt beslut inom Europeiska unionen ta hänsyn till konsekvenserna för miljön. Med andra ord har miljöhänsyn integrerats överallt, man har gjort en ”mainstreaming”.

Medborgarinitiativet:

Medborgarinitiativet är ett sätt för vanliga människor att delta i beslutsfattandet på EU-nivå. Genom ett särskilt förfarande kan medborgarna föreslå ny EU-lagstiftning, under förutsättning att minst en miljon medborgare från minst sju EU-länder stöder förslaget. Om detta sker måste EU-institutionerna ta upp frågan till debatt och fatta ett beslut om förslaget. Mer information.

Medlemsstat:

Länder som tillhör en internationell organisation är dess ”medlemsstater”. Begreppet jämställs ofta med regeringarna i medlemsstaterna.

Från den 1 januari 2007 är EU:s medlemsstater Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. För närmare uppgifter om när de gick med i EU, se Utvidgning (nedan).

Mellanstatlighet:

Mellanstatligt samarbete är den traditionella metoden för beslutsfattande inom EU. Den skiljer sig från den numera vanligare gemenskapsmetoden (se ovan). På vissa områden – exempelvis säkerhets- och försvarsfrågor – fattas alla beslut dock fortfarande enbart genom mellanstatliga överenskommelser (d.v.s. avtal mellan EU-ländernas regeringar).

Non-paper

Med ett non-paper menar man ett icke-officiellt dokument som inte har genomgått de vanliga procedurerna för att antas formellt (termen används inte bara i EU).

Närmare samarbete:

Ett arrangemang där en grupp EU-länder samarbetar inom ett visst område, även om övriga EU-länder ännu inte kan eller vill ansluta sig i det skedet. De länder som står utanför har emellertid rätt att ansluta sig senare om de så önskar.

Officiella språk:

Från den 1 januari 2007 har Europeiska unionen 23 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.

EU:s lagstiftning offentliggörs på alla officiella språk, och du kan använda vilket som helst av dessa språk för dina skriftliga kontakter med EU-institutionerna. Det talas naturligtvis många andra språk i Europa, och denna mångfald av nationella och regionala språk är något som européerna sätter stort värde på. Det är en del av vårt kulturarv. Europeiska kommissionen driver program för att stimulera språkinlärning och språklig mångfald.

Regeringskonferens:

En regeringskonferens – på engelska ”Intergovernmental conference” (IGC) – är en konferens där medlemsstaternas regeringar samlas för att ändra i Europeiska unionens fördrag.

Rendez-vous-klausul:

Ibland när EU:s ledare diskuterar ett viktigt rättsligt dokument kan de inte komma överens i en viss fråga. Då kan de besluta att ta upp frågan igen vid ett senare tillfälle. Deras beslut blir offentligt genom att de skriver ned det och inkluderar det i en klausul i den rättstext de diskuterar. Denna slags klausul kallas ibland för ”rendez-vous-klausul”.

Rådet:

Det finns tre olika europeiska organisationer med ordet ”råd” i namnet:

Europeiska rådet: Europeiska rådet är mötet där alla EU-ländernas stats- och regeringschefer (d.v.s. presidenter och/eller statsministrar) plus Europeiska kommissionens ordförande sammanstrålar. Europeiska rådet träffas i princip fyra gånger om året för att komma överens om EU:s övergripande politik samt utvärdera dess framsteg. Det är det högsta beslutsfattande organet i EU, vilket är anledningen till att mötena ofta kallas för ”toppmöten”.
Europeiska unionens råd: Också känt som ministerrådet. Denna institution består av ministrar från alla EU-länderna. Rådet sammanträder regelbundet för att fatta detaljbeslut och anta EU-lagar.
Europarådet: Europarådet är inte någon EU-institution. Det är en mellanstatlig organisation med säte i Strasbourg som bland annat strävar efter att värna de mänskliga rättigheterna, främja den kulturella mångfalden i Europa och bekämpa samhällsproblem som främlingsfientlighet och intolerans. Europarådet grundades 1949 och en av dess första bedrifter var att utarbeta Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. För att medborgarna ska kunna hävda sina rättigheter enligt konventionen grundades Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Röstning med kvalificerad majoritet:

I Europeiska unionens råd fattas de flesta beslut genom omröstning. Varje land förfogar över ett visst antal röster, i stort sett fördelade i förhållande till landets folkmängd. Antalet röster per land är följande:

Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland	29
Polen och Spanien	27
Rumänien	14
Nederländerna	13
Belgien, Grekland, Portugal, Tjeckien och Ungern	12
Bulgarien, Sverige och Österrike	10
Danmark, Finland, Irland, Litauen och Slovakien	7
Cypern, Estland, Lettland, Luxemburg och Slovenien	4
Malta	3
	345

Kvalificerad majoritet uppnås:

om en majoritet av medlemsstaterna (i en del fall två tredjedels majoritet) godkänner ett förslag
om minst 255 röster är för förslaget – vilket motsvarar 73,9 % av alla röster.

Dessutom kan varje enskilt land begära att rådet ska undersöka om de länder som stöder förslaget verkligen utgör minst 62 % av EU:s totala befolkning. Om man då finner att så inte är fallet, kan förslaget inte antas. Om du vill veta mer om röstning med kvalificerad majoritet, se ordlistan.

Sammanhållning:

Jargonguttrycket ”att främja social sammanhållning” innebär att EU försöker säkerställa att varje människa har en plats i samhället – exempelvis genom att man bekämpar fattigdom, arbetslöshet och diskriminering. EU-budgeten innehåller en del som kallas Sammanhållningsfonden. Pengarna i denna används till att finansiera projekt som främjar ”sammanhållningen” inom EU. Med hjälp av dessa medel finansieras exempelvis nya vägar och järnvägar som ska hjälpa eftersatta regioner att till fullo bli delaktiga i EU-ekonomin.

Schengenområdet (Schengenländerna):

År 1985 kom fem EU-länder (Frankrike, Tyskland, Belgien, Luxemburg och Nederländerna) överens om att avskaffa alla gränskontroller för personer som reser mellan dessa länder. Det skapade ett område utan inre gränser som kallades Schengenområdet. (Schengen är den stad i Luxemburg där avtalet undertecknades). Schengenländerna införde en gemensam viseringspolitik för hela området och kom överens om en effektiv kontroll vid sina yttre gränser. Kontroller vid de inre gränserna får utföras under en begränsad tid om det krävs med tanke på den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten. Allt eftersom har Schengenområdet utvidgats så att det omfattar alla EU-länder plus Island, Norge och Schweiz, och avtalet ingår i EU-fördragen. Irland och Storbritannien deltar dock inte i de arrangemang som gäller gränskontroller eller viseringar, och Bulgarien, Cypern och Rumänien deltar inte i Schengensamarbetet alls. Mer information.

Social dialog:

Detta innebär diskussioner, förhandlingar och gemensamma åtgärder mellan arbetsmarknadens parter inom EU (se ovan) och diskussioner mellan dessa parter och EU-institutionerna. Om du vill veta mer, se ordlistan.

Strasbourg:

Strasbourg är en fransk stad nära gränsen till Tyskland där Europaparlamentet samlas en gång i månaden till ett plenarsammanträde som pågår i en vecka. I Strasbourg finns också Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europarådet, som inte är EU-institutioner. ”Strasbourg” används ibland i medierna när något av dessa organ avses.

Subsidiaritet:

”Subsidiaritetsprincipen” innebär att EU:s beslut måste fattas så nära medborgarna som möjligt. Unionen fattar med andra ord inga beslut (utom i frågor som den ensam ansvarar för) om inte åtgärder på EU-nivå är effektivare än åtgärder på nationell, regional eller lokal nivå.

Termin:

Kallas även ”europeisk planeringstermin” och beskriver det sätt på vilket EU-länderna samarbetar kring samordningen av den ekonomiska politiken. Metoden började användas 2011 och namnet kommer av att proceduren, som genomförs under årets första hälft, tar ungefär sex månader. Först hålls en debatt kring det ekonomiska klimatet och sedan får varje EU-land presentera sin planerade statsbudget och hur man har tänkt utforma politiken för att skapa ekonomisk tillväxt. Därefter beslutar man om gemensamma riktlinjer.

Toppmöte:

Europeiska rådets möten (se ovan) kallas ibland för europeiska (eller EU-) ”toppmöten”, eftersom de samlar EU-ländernas stats- och regeringschefer. Vissa länder företräds av sin statsminister, andra av sin president, några av båda. Det beror på respektive lands grundlag.

Transnationell:

Detta ord används ofta för att beskriva samarbetet mellan företag eller organisationer baserade i minst två olika EU-länder. En del av syftet med EU är att uppmuntra sådant gränsöverskridande eller ”transnationellt” samarbete.

Transparens eller öppenhet och insyn:

Uttrycken ”transparens” eller ”öppenhet och insyn” används ofta när man menar att EU-institutionernas sätt att arbeta ska bli lättare att följa. EU-institutionerna har förbundit sig att vara mer öppna. De har infört regler för att förbättra allmänhetens tillgång till information, och de arbetar för att utarbeta klarare och mer lättlästa dokument. Detta arbete omfattar också en bättre redaktionell kvalitet på lagstiftningen och, i slutänden, ett enda förenklat EU-fördrag.

Tredje land:

Detta begrepp betyder helt enkelt ett land som inte är medlem i EU. Betydelsen är tydligast när vi talar om relationerna mellan två EU-medlemsstater (eller mellan EU-institutionerna och en medlemsstat) och ett annat land – bokstavligen ett tredje land – som står utanför Europeiska unionen.

Utvidgning:

På 1950-talet inleddes EU-samarbetet med enbart sex medlemsländer. Nu har EU 27 medlemmar. När nya EU-medlemmar tas in talar man om en ”utvidgning”, och sådana har skett vid flera tillfällen:

1950-talet: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland
1973: Danmark, Irland och Storbritannien
1981: Grekland
1986: Portugal och Spanien
1995: Finland, Sverige och Österrike
2004: Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern.
2007: Bulgarien och Rumänien

Öppen samordningsmetod:

På många politikområden (exempelvis utbildning och fortbildning, pensioner och hälsovård, invandring och asyl) fastställer EU:s regeringar sin egen nationella politik, snarare än att tillämpa en lagstadgad EU-politik. De enskilda regeringarna kan emellertid dra nytta av att dela med sig av information, anta bästa praxis (se ovan) och samordna sin nationella politik. Detta sätt att lära av varandra kallas den öppna samordningsmetoden.

Övernationell:

Detta uttryck betyder ordagrant ”på en nivå över de nationella regeringarna”, vilket inte ska förväxlas med ”mellanstatlig” (se ovan). Många EU-beslut fattas på ”övernationell” nivå, vilket innebär att EU-institutionerna – till vilka länderna överlåtit viss beslutsrätt – är inbegripna i processen. Ska inte heller förväxlas med ”transnationell” (se ovan).