EUROPA - EU - en överblick

csdadeetelenesfritlvlthumtnlplptskslfisv

Vi som arbetar i EU-institutionerna och mediafolk som arbetar med EU-frågor använder ofta ”EU-jargong”, ord och uttryck som bara vi själva förstår. EU-jargong kan vara mycket förvirrande för den som inte är insatt. Därför har vi skrivit denna ”klarspråksguide” som en hjälp på vägen.

OBS: Denna guide innehåller inte några strikt tekniska termer eller lagtermer, eller jargong som bara används på ett språk. För förklaringar till tekniska och rättsliga begrepp, se ordlistan, som är en separat och mer teknisk lista.

Om du har några synpunkter på guiden eller är förvirrad av EU-jargong som inte finns med här, meddela oss genom att skicka dina kommentarer via ett formulär.

Absorptionsförmåga:

Med absorptionsförmåga menas vanligtvis ett lands eller en organisations förmåga att ta emot stöd och använda det på ett effektivt sätt. Utvecklingsländer saknar ofta denna förmåga. Ett land kan till exempel få tillräckligt med pengar för att alla barn ska kunna gå i grundskolan – men på grund av lärarbrist, brist på skolor eller ett bristfällig förvaltningssystem, är det omöjligt att spendera pengarna på kort sikt. Först måste man utbilda lärare, bygga skolor och effektivisera systemet, dvs. öka landets absorptionsförmåga.

Acquis communautaire:

Acquis communautaire är ett franskt uttryck som betyder ungefär ”EU sådant det är”, med andra ord EU-ländernas gemensamma rättigheter och skyldigheter. Det korrekta svenska begreppet är ”gemenskapens regelverk”. ”Acquin” omfattar EU-fördragen och EU-rätten, deklarationer och resolutioner, internationella avtal om EU-frågor samt EG-domstolens domar. Den omfattar också de gemensamma åtgärder som EU-ländernas regeringar vidtar på området för rättsliga och inrikes frågor och inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. ”Att godta acquin” innebär därför att man godkänner unionen sådan den är. Kandidatländerna måste godta ”acquin” och göra EU-rätten till en del av sin egen lagstiftning innan de kan ansluta sig till EU. En utförligare förklaring finns under gemenskapens regelverk i ordlistan.

Agenda:

Termen betyder ”vad som ska göras”. Normalt sett är det samma sak som ”dagordning”, men politiker använder ofta termen när de menar ”det som vill vi uppnå”. Till exempel omfattar EU:s sociala agenda det som unionen vill uppnå under de kommande åren vad gäller sysselsättning och socialpolitik.

Anslutande länder:

Ett anslutande land är ett kandidatland (se nedan) som uppfyller Köpenhamnskriterierna (se nedan) och som har avslutat förhandlingarna om medlemskap i Europeiska unionen.

Ansökarland:

Ett ansökarland är ett land som har ansökt om medlemskap i EU. När ansökan har godkänts officiellt blir landet ett kandidatland (se nedan). Om du vill veta mer, se ordlistan.

Antitrust:

EU har som mål att garantera fri och rättvis konkurrens på den gemensamma marknaden och se till att företagen konkurrerar med varandra i stället för att samarbeta på ett olagligt sätt. Så EU-reglerna förbjuder överenskommelser som begränsar konkurrensen (till exempel hemliga överenskommelser mellan företag om att ta ut artificiellt höga priser) och företags missbruk av en dominerande ställning på marknaden. Regler av detta slag går under namnet "antitrustlagstiftning".
Kommissionen har stora befogenheter att förbjuda konkurrensbegränsande verksamhet och att döma ut böter till företag som gjorts sig skyldiga till ett konkurrensbegränsande beteende.

Arbetsmarknadens parter:

Detta är jargong för arbetsmarknadens två sidor, dvs. arbetsgivare och arbetstagare. På EU-nivå företräds de av tre huvudorganisationer:

Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) som företräder arbetstagarna
Europeiska sammanslutningen av industri- och arbetsgivarorganisationer (UNICE) som företräder privata arbetsgivare
Europeiskt centrum för offentliga företag (CEEP) som företräder arbetsgivare i den offentliga sektorn.

Europeiska kommissionen rådfrågar dessa organisationer när den utarbetar förslag till social- och arbetsmarknadslagstiftning. Om du vill veta mer, se ordlistan.

Behörig myndighet:

Detta avser vanligen den myndighet eller annat organ som ansvarar för handläggningen av en viss fråga. Den är ”behörig” i den meningen att den har rättsliga befogenheter och ansvar.

Benchmarking:

Benchmarking, riktmärkning, innebär att man mäter hur väl ett land, ett företag, en bransch osv. presterar jämfört med andra länder, företag, branscher osv. Riktvärdet, benchmarken, är den standard som resultatet bedöms mot.

”Bryssel har beslutat …”:

I medierna används ofta uttrycket ”Bryssel” när det är EU-institutionerna som avses, och orsaken är förstås att de flesta av dem ligger i Bryssel. EU-lagförslagen läggs fram av Europeiska kommissionen, men det är Europeiska unionens råd (ministrar från medlemsländernas regeringar) och Europaparlamentet (som väljs av EU-medborgarna) som diskuterar, ändrar och slutligen avgör om lagförslagen ska godkännas.

Budgetunderskott:

Teknisk term som innebär att en stats utgifter är större än dess inkomster.

Bästa praxis:

Ett sätt för regeringarna att effektivisera politiken inom EU är att se efter vad som pågår i övriga EU-länder och vad som fungerar bäst. Sedan kan de ta till sig denna ”bästa praxis” och anpassa den till sina egna nationella och lokala sammanhang.

CAP-reformen:

Den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP eller GJP) infördes 1960 för att trygga EU:s tillgång till livsmedel till överkomliga priser. Men CAP blev ett offer för sin egen framgång och ledde till oönskade överskott av vissa produkter som nötkött, korn, mjölk och vin. De subventioner som de europeiska jordbrukarna fick resulterade även i att världshandeln påverkades negativt. EU-kommissionen inledde därför en översyn av CAP 1999. EU beslutade om ytterligare reformer 2003, med fokus på jordbruksprodukter av hög kvalitet, god djurhållning och odlingsmetoder som är miljövänliga och bevarar landskapet. EU planerar att skära ner direktstöden till jordbrukarna och på så sätt återställa balansen mellan EU:s jordbruksmarknader och marknaderna i utvecklingsländerna.

Civil dialog:

Den civila dialogen innebär att det civila samhället (se nedan) rådfrågas när EU-kommissionen utarbetar sin politik och sina förslag till lagstiftning. Det är ett vidare begrepp än ”social dialog” (se nedan).

Civila samhället:

Det civila samhället är samlingsnamnet på alla slags organisationer och föreningar som inte är en del av staten och som företräder yrkes-, intresse- och samhällsgrupper. Det omfattar exempelvis fackföreningar, arbetsgivarorganisationer, miljögrupper, grupper som företräder kvinnor, lantbrukare, funktionshindrade m.fl. Eftersom det finns stor kunskap om specifika frågor inom dessa organisationer och de är involverade i genomförandet och övervakningen av EU:s politik, samråder EU regelbundet med det civila samhället och man vill att det ska engagera sig ännu mer i det politiska beslutsfattandet i EU.

Demokratiskt underskott:

Det sägs ofta att EU:s beslutsfattande är alltför fjärran från vanliga människor, som inte förstår den komplicerade strukturen och de krångliga juridiska texterna. EU försöker komma till rätta med detta ”demokratiska underskott” genom enklare lagstiftning och bättre information till allmänheten, och genom att ge det civila samhället (se ovan) mer att säga till om i EU:s beslutsfattande. Medborgarna är redan representerade i EU:s beslutsprocess via Europaparlamentet. Om du vill veta mer, se ordlistan.

EC:

Den engelska initialförkortningen för Europeiska gemenskapen (European Community) eller Europeiska kommissionen (European Commission).

Europeiska gemenskapen: är namnet på det som tidigare kallades Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG): se nedan.
Europeiska kommissionen: är den politiskt självständiga institution som företräder och försvarar hela Europeiska unionens intressen. Kommissionen lägger fram förslag till ny lagstiftning, politiska initiativ och handlingsprogram, och den ansvarar för att parlamentets och rådets beslut genomförs.

EEG:

Detta är initialförkortningen för Europeiska ekonomiska gemenskapen, en organisation som grundades 1957 för att åstadkomma ekonomisk integration i Europa. Ursprungligen hade EEG sex medlemsländer: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. År 1993, när Maastrichtfördraget trädde i kraft, döptes EEG om till Europeiska gemenskapen (EG), som utgör grunden till dagens europeiska union.

EES:

Denna initialförkortning står för Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, som består av EU och Eftaländerna (se nedan), med undantag för Schweiz. Genom EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994, kan Island, Liechtenstein och Norge dra nytta av EU:s inre marknad, men inte alla de andra fördelar och skyldigheter som följer av EU-medlemskapet.

EFTA:

Efta är akronymen för Europeiska frihandelssammanslutningen – en organisation som bildades 1960 för att bidra till frihandel mellan sina medlemsländer. Från början var Eftaländerna sju till antalet: Danmark, Norge, Portugal, Sverige, Schweiz, Storbritannien och Österrike. Finland blev medlem 1961, Island 1970 och Liechtenstein 1991. Storbritannien och Danmark lämnade Efta 1973, då de blev medlemmar i EEG (se ovan). De följdes av Portugal 1986, och Finland, Sverige och Österrike 1995. I dag är består Efta av Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.

EG:

Initialförkortningen EG betecknar Europeiska gemenskapen. Europeiska gemenskapen var under en period namnet på det som ursprungligen kallades för Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och numera kallas EU.

Enhällighet:

När beslut fattas i vissa frågor krävs enhällighet i Europeiska unionens råd, vilket betyder att alla länder måste stödja beslutet. Varje oenighet, om så bara från ett enda medlemslands sida, innebär att beslutet blockeras. Detta försvårar beslutsprocessen i en union med 27 länder, så regeln om enhällighet gäller nu endast på särskilt känsliga områden – asyl, beskattning och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. På de flesta områden fattas numera besluten genom röstning med kvalificerad majoritet (se nedan). Om du vill veta mer om enhällighet, se ordlistan.

Erasmus:

Egentligen ingen EU-jargong, utan namnet på ett EU-finansierat utbildningsprogram som har fått sitt namn efter den berömde humanisten Erasmus av Rotterdam. Programmet startade 1987. Mer än 1,5 miljoner studenter har hittills fått stipendier från Erasmus, som ger högskolestuderande möjlighet att bo och studera utomlands.

EU:s fäder (grundare):

Under åren efter andra världskriget drömde människor som Jean Monnet och Robert Schuman om att förena Europas folk i varaktig fred och vänskap. Under de följande femtio åren, i takt med att EU byggdes upp, blev deras dröm verklighet. Därför kallas de för EU:s ”fäder” eller ”grundare”.

EU:s konstitution:

För närvarande bygger EU på fyra grundläggande fördrag, där reglerna för hur unionen fungerar fastslås. Fördragen är omfattande och komplicerade, och EU:s ledare avser att ersätta dem med en enda kortare och enklare text. År 2004 enades man om och undertecknade ett ”konstitutionsfördrag”, men det trädde aldrig i kraft. Det förkastades i folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna 2005.

EU:s pelare:

EU fattar beslut inom tre skilda ”områden” (politikområden), som också kallas EU:s tre pelare.

Den första pelaren är ”gemenskapsområdet” som täcker de flesta gemensamma politikområden, där beslut fattas enligt ”gemenskapsmetoden” (se nedan), som involverar kommissionen, parlamentet och rådet.
Den andra pelaren är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, där beslut fattas av rådet ensamt.
Den tredje pelaren är det polisiära och straffrättsliga samarbetet, där det återigen är rådet som fattar besluten.

Inom den första pelaren fattar rådet normalt sett besluten med ”kvalificerad majoritet” (se nedan). Inom de andra pelarna måste rådet fatta sina beslut med enhällighet: besluten kan alltså blockeras av ett land som lägger in sitt veto.

Om rådet så beslutar kan det använda sig av ”övergångsklausulen” eller ”passerellen” (se nedan) för att överföra vissa frågor från den tredje till den första pelaren.

Eurobarometern:

Eurobarometern är kommissionens ”opinionsinstitut”, som skapades 1973, och som mäter och analyserar tendenser i opinionen i alla medlemsländer och i kandidatländerna. Det är viktigt för Europeiska kommissionen att känna till vad allmänheten tycker när kommissionen utarbetar lagförslag och fattar beslut, och när den utvärderar sitt arbete. För Eurobarometern använder man både opinionsundersökningar och fokusgrupper. Om du vill veta mer, besök Eurobarometerns webbplats

Eurokrat:

Uttrycket ”eurokrater” (en ordlek baserad på uttrycket ”byråkrater”) avser de flera tusen EU-medborgare som arbetar inom EU-institutionerna (parlamentet, rådet, kommissionen osv.).

Euroland:

Det inofficiella smeknamnet för vad som officiellt heter ”euroområdet” och även ibland det mindre korrekta ”eurozonen”. Området består av de EU-länder som infört euron som gemensam valuta. Hittills har Belgien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tyskland och Österrike anslutit sig.

EUROPA:

Detta är naturligtvis inte EU-jargong, utan det latinska namnet på Europa, som vi även använder på svenska. Det är även namnet på EU:s officiella webbplats. Den innehåller en riklig mängd nyttig information om EU, uppdateras regelbundet och finns på alla officiella EU-språk.

Europadagen den 9 maj:

Det var den 9 maj 1950 som Robert Schuman, dåvarande fransk utrikesminister, höll sitt berömda tal, där han föreslog europeisk integration (se nedan) som ett sätt att trygga freden och bygga upp välståndet i efterkrigstidens Europa. Hans förslag lade grunden till det som numera är EU, och därför firas den 9 maj varje år som EU:s födelsedag.

Europeisk integration:

Med integration avses arbetet med att ena europeiska länder och folk. Inom EU betyder det att länderna förenar sina resurser och fattar gemensamma beslut. Det gemensamma beslutsfattandet sker genom ett samspel mellan EU-institutionerna (Europaparlamentet, rådet, kommissionen osv.).

Europeiska gemenskaperna:

På 1950-talet beslutade sex europeiska länder att lägga samman sina ekonomiska tillgångar och inrätta ett system för gemensamt beslutsfattande i ekonomiska frågor. För att förverkliga detta skapades tre organisationer:

Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG)
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom)
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)

Dessa tre gemenskaper – också kända som Europeiska gemenskaperna – utgjorde grunden för vad som i dag är Europeiska unionen. EEG blev snart den definitivt viktigaste av de tre och slutligen fick den helt enkelt namnet ”Europeiska gemenskapen” (EG).

EG-beslut fattas genom tillämpning av gemenskapsmetoden (se nedan), vilken omfattar EU:s institutioner. Denna omfattar allt som EU gör, utom det som beslutas uteslutande genom mellanstatliga överenskommelser.

Europeiska året för …

Vart eller vartannat år kan EU eller Europarådet uppmärksamma en viss europeisk fråga genom att organisera olika begivenheter på samma tema. År 2008 är ”Europeiska året för interkulturell dialog”.

Euroskeptiker:

Detta uttryck används ofta om en person som motsätter sig europeisk integration eller som är tveksamt inställd till EU och dess mål.

Eurotaxor:

Eurotaxorna är de nya pristak som mobiloperatörer får ta för inkommande eller utgående mobilsamtal när deras kunder befinner sig på resa i ett annat EU-land.

Federalism:

Allmänt sett innebär federalism ett styrelseskick där flera delstater utgör en enhet och ändå är självständiga i fråga om sina inre angelägenheter. De personer som förespråkar ett sådant system kallas ofta för ”federalister”.

Ett antal länder i världen – till exempel Australien, Kanada, Tyskland, Schweiz och USA – har ett federalt styrelseskick, där vissa frågor (som utrikespolitiken) läggs fast på federal nivå, medan andra frågor beslutas av de enskilda delstaterna. Modellen skiljer sig dock åt mellan länderna.

Europeiska unionen bygger inte på någon av dessa modeller: EU är ingen federation, utan en unik form av union där medlemsländerna förblir självständiga och suveräna nationer medan de förenar sin suveränitet på de områden som är av gemensamt intresse. Det ger dem en kollektiv styrka och förmåga att påverka på den globala scenen som inget av länderna skulle ha på egen hand.

En del av debatten om EU:s framtid gäller frågan om EU bör bli mer ”federalt” eller inte.

Finansiella perspektiv:

Det engelska begreppet ”the financial perspectives” felöversätts ofta till ”det finansiella perspektivet”. Det korrekta begreppet på svenska är budgetplanen. EU måste planera sin verksamhet i god tid och se till att man har tillräckligt med pengar för det man vill göra. Så EU:s viktigaste institutioner (parlamentet, rådet och kommissionen) måste i förväg komma överens om prioriteringarna för de nästkommande åren och ställa samman en utgiftsplan som kallas för en budgetplan. I budgetplanen slår man fast det högsta belopp som EU kan spendera och vad pengarna ska gå till.
I en värld med stigande kostnader är syftet med budgetplanen att hålla EU:s utgifter under kontroll.

Flexicurity

Med flexicurity menar man en välfärdsmodell som bygger på en proaktiv arbetsmarknadspolitik. Modellen bygger på att det ska vara lätt att anställa och avskeda anställda (flexibilitet för arbetsgivare) samtidigt som arbetstagarna har höga bidrag (säkerhet för de anställda). Modellen infördes först i Danmark på 1990-talet.

Frihandelsområde:

Med ett frihandelsområde menas en grupp länder som har undanröjt handelshinder sinsemellan – hinder som importtullar och importkvoter. Flera frihandelsområden har skapats runt om i världen, exempelvis Mercosur i Sydamerika, Nafta i Nordamerika och Efta i Europa. EU är ett frihandelsområde, men också så mycket mer, eftersom EU bygger på en process med ekonomisk och politisk integration och med gemensamt beslutsfattande inom många politikområden.

Fyra friheter:

Ett av de viktigaste målen EU har uppnått är skapandet av ett gränslöst område där 1) människor, 2) varor, 3) tjänster och 4) pengar kan röra sig fritt. Denna fyrfaldiga rörelsefrihet kallas ibland ”de fyra friheterna”.

Fästning Europa:

Detta uttryck används ofta när man avser en attityd som innebär att Europa ska försvaras mot yttre influenser, särskilt kulturella. Uttrycket ”Fästning Europa” förekommer dessutom ofta i diskussioner om asylfrågor och begränsning av invandringen.

GD:

Arbetsuppgifterna och personalen i de största EU-institutionerna (kommissionen, rådet och parlamentet) är uppdelade i ett antal olika avdelningar som kallas generaldirektorat (GD), där varje GD är ansvarigt för en specifik uppgift eller för ett politikområde. Förvaltningschefen i ett GD kallas för generaldirektör (som också ibland förkortas ”GD”).

Gemensamma marknaden:

När EEG (se ovan) grundades 1957 byggde det på en ”gemensam marknad”. Med andra ord skulle människor, varor och tjänster kunna röra sig fritt mellan medlemsländerna som om dessa var ett enda land, utan gränskontroller och tullar. Det tog emellertid ett bra tag att uppnå detta: tullarna mellan EEG-länderna var inte helt avskaffade förrän den 1 juli 1968. Andra handelshinder tog också lång tid att undanröja och det var inte förrän i slutet av 1992 som ”den inre marknaden” (som den kallas) var på plats.

Gemenskap – gemenskaperna:

Se ”Europeiska gemenskaperna” (ovan).

Gemenskapsmetoden:

Gemenskapsmetoden är det vanligaste sättet att fatta beslut i EU: kommissionen lägger fram ett förslag till rådet och parlamentet som sedan debatterar det, föreslår ändringar och slutligen antar det som EU-lag. Under denna process samråder de ofta med andra organ, till exempel Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén.

Gemenskapssamarbete:

Denna tekniska term innebär att en fråga överförs från den andra eller tredje av EU:s ”pelare” (se nedan) till den första ”pelaren”, så att den kan behandlas med tillämpning av gemenskapsmetoden (se ovan).
Om du vill veta mer, se ordlistan.

Grannskapspolitik:

Den europeiska grannskapspolitiken

utvecklades i samband med utvidgningen 2004. Syftet var att undvika nya skiljelinjer mellan det utvidgade EU och grannländerna, och i stället stärka stabiliteten, säkerheten och allas välstånd. Grannskapspolitiken bygger på gemensamma värderingar: demokrati, mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, god samhällsstyrning, marknadsekonomi och hållbar utveckling. Förbindelsernas ambitionsnivå hänger samman med i vilken grad dessa värderingar är gemensamma. En central del av grannskapspolitiken utgörs av bilaterala handlingsplaner

som avtalas mellan EU och varje partnerland. I dessa anges prioriteringarna för politiska och ekonomiska reformer på kort och medellång sikt.

Harmonisering:

Harmonisering innebär att bringa nationella lagar i överensstämmelse med varandra, vanligtvis för att undanröja nationella hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, varor, tjänster och kapital. Med andra ord innebär harmonisering att se till att de regler som fastställs i de olika EU-länderna på de områden där EU är ansvarigt ställer liknande krav på medborgarna i alla de länderna och att de inför vissa minimikrav i varje land.
Harmonisering kan också innebära att man samordnar nationella tekniska regler så att det går att handla fritt med varor och tjänster inom EU. I motsats till vad moderna vandringssägner hävdar innebär detta inte en meningslös standardisering av allt från gurkors krökning till färgen på morötter. Oftast innebär det helt enkelt att EU-länderna erkänner varandras regler för säkra produkter.

IGC:

Detta är den engelska initialförkortningen för ”Intergovernmental Conference”, se ”Regeringskonferensen” (nedan).

Intressent:

En person eller en organisation som har intresse i eller påverkas av EU:s lagstiftning och beslutsfattande är en ”intressent” i den processen. Europeiska kommissionen är noga med att samråda med en så bred krets av berörda parter som möjligt innan den lägger fram förslag till nya lagstiftning eller tar nya politiska initiativ.

Kandidatland:

Kandidatland är ett land som har ansökt om att ansluta sig till EU och vars ansökan officiellt har godkänts. För närvarande finns det tre kandidatländer: Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Turkiet. Innan ett kandidatland kan gå med i EU, måste det uppfylla ”Köpenhamnskriterierna” (se nedan).

Kommittologi:

En korrektare benämning är ”kommittéförfarande”. Med detta menas att kommissionen måste samråda med särskilda rådgivande kommittéer bestående av experter från EU-länderna när den genomför EU-lagstiftningen. En mer uttömmande förklaring ges i ordlistan.

Kompetenser:

Kompetenser är EU-jargong för ”maktbefogenheter och skyldigheter”. Begreppet används ofta i politiska diskussioner om vilka befogenheter och skyldigheter som EU-institutionerna bör ha och vad som bör ligga kvar hos nationella, regionala och kommunala myndigheter.

Konventet:

Denna term har flera betydelser, däribland – i EU-sammanhang – en grupp människor som företräder EU-institutionerna och de nationella regeringarna och parlamenten, som möts för att utarbeta ett viktigt dokument. Konvent av detta slag samlades för att utarbeta Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och utkastet till EU-konstitution.

Kulturhuvudstad:

Varje år utnämns en eller flera europeiska städer till ”kulturhuvudstad”. Syftet är att sprida kunskap om och hylla stadens kulturgärningar och charm och göra den europeiska allmänheten medveten om det rika kulturarv som vi delar. Liverpool (Storbritannien) och Stavanger (Norge) har utsetts till Europeiska kulturhuvudstäder 2008. Kulturhuvudstäder

Köpenhamnskriterierna:

I juni 1993 ställde EU-ländernas ledare på sitt möte i Köpenhamn upp tre kriterier som varje kandidatland (se ovan) måste uppfylla innan det kan bli medlem i Europeiska unionen. För det första måste landet ha stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för minoriteter. För det andra måste det ha en fungerande marknadsekonomi. För det tredje måste landet ha förmåga att införa acquis (se ovan) och ansluta sig till EU:s olika mål. Dessutom måste det ha en offentlig förvaltning som är i stånd att tillämpa och genomföra EU-lagstiftningen i praktiken. EU förbehåller sig rätten att avgöra när ett kandidatland uppfyller kriterierna och när EU är redo att ta emot en ny medlem.

Lissabonstrategin:

För att kunna konkurrera med andra stora globala aktörer måste EU ha en modern och effektiv ekonomi. Vid sitt möte i Lissabon i mars 2000 slog EU:s politiska ledare fast ett nytt mål, nämligen att EU inom ett årtionde skull bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”.

EU:s ledare enades också om en detaljerad strategi för att uppnå detta mål. Lissabonstrategin omfattar sådana frågor som forskning, utbildning, fortbildning, tillgång till Internet och e-handel. Den omfattar även reformer av socialförsäkringssystemen i EU, som måste bli hållbara för att kommande generationer också kan få ta del av dem. Varje vår träffas Europeiska rådet för att bedöma framstegen med att förverkliga Lissabonstrategin.

Maastrichtkriterierna:

Dessa är fem kriterier som avgör huruvida ett EU-land är redo att anta euron som sin valuta. De omfattar följande:

Prisstabilitet:: Inflationstakten får högst ligga 1,5 procentenhet över inflationsnivån i de tre länder med lägst inflation närmast föregående år.
Underskott i den offentliga sektorns finanser (se ovan):: Detta ska generellt ligga under 3 % av bruttonationalprodukten (BNP).
Offentlig skuld:: Skulden får inte överstiga 60 % av BNP, men ett land med större skuld kan ändå anta euron under förutsättning att skuldnivån sjunker stadigt.
Räntenivå:: Den långa räntan får högst ligga två procentenheter över nivån i de tre länder med lägst inflation närmast föregående år.
Stabil växelkurs:: Den nationella valutans växelkurs ska två år i rad ha legat inom vissa förutbestämda marginaler.

Dessa kriterier fastlades i Maastrichtfördraget – därav namnet.

Mainstreaming:

För att uttrycka det enkelt innebär det här begreppet att man för in en viss fråga i alla andra EU-områden. Till exempel måste man i varje politiskt beslut inom Europeiska unionen ta hänsyn till konsekvenserna för miljön. Med andra ord har miljöhänsyn integrerats, man har gjort en ”mainstreaming”.

Medlemsstat:

Länder som tillhör en internationell organisation är dess ”medlemsstater”. Begreppet jämställs ofta med regeringarna i medlemsstaterna.

Från den 1 januari 2007 är EU:s medlemsstater Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. För närmare uppgifter om när de gick med i EU, se Utvidgning (nedan).

Mellanstatlighet:

Inom EU fattas besluten i vissa frågor – exempelvis säkerhets- och försvarsfrågor – uteslutande genom mellanstatliga överenskommelser (dvs. avtal mellan EU-ländernas regeringar) och inte genom tillämpning av gemenskapsmetoden (se ovan). Dessa mellanstatliga beslut fattas vid ministerrådets möten eller på högsta nivå av EU-ländernas stats- och regeringschefer i samband med Europeiska rådets möten.

Non-paper

Med ett non-paper menar man ett icke-officiellt dokument som inte har genomgått de vanliga procedurerna för att antas formellt (termen används inte bara i EU).

Närmare samarbete:

Ett arrangemang där en grupp EU-länder samarbetar inom ett visst område, även om övriga EU-länder ännu inte kan eller vill ansluta sig i det skedet. De länder som står utanför har emellertid rätt att få ansluta sig senare om de så önskar.

Officiella språk:

Från den 1 januari 2007 har Europeiska unionen 23 officiella språk: bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska.

EU:s lagstiftning offentliggörs på alla officiella språk, och du kan använda vilket som helst av dessa språk för dina skriftliga kontakter med EU-institutionerna. Det talas naturligtvis många andra språk i Europa, och denna mångfald av nationella och regionala språk är något som européerna sätter stort värde på. Det är en del av vårt kulturarv. Europeiska kommissionen driver program för att stimulera språkinlärning och språklig mångfald.

Regeringskonferens:

En konferens där medlemsländernas regeringar samlas för att ändra Europeiska unionens fördrag.

Rendez-vous-klausul:

Ibland när EU:s ledare diskuterar ett viktigt rättsligt dokument kan de inte komma överens i en viss fråga. Då kan de besluta att ta upp frågan igen vid ett senare tillfälle. Deras beslut blir offentligt genom att de skriver ned det och inkluderar det i en klausul i den rättstext de diskuterar. Detta slags klausul kallas ibland för ”rendez-vous-klausul”.

Rådet:

Det finns tre olika europeiska organisationer med ordet ”råd” i namnet:

Europeiska rådet: Europeiska rådet är mötet där alla EU-ländernas stats- och regeringschefer (dvs. presidenter och/eller statsministrar) plus Europeiska kommissionens ordförande sammanstrålar. Europeiska rådet träffas i princip fyra gånger om året för att komma överens om EU:s övergripande politik samt utvärdera framstegen. Det är det högsta beslutsfattande organet i EU, vilket är anledningen till att mötena ofta kallas för ”toppmöten”.
Europeisk unionens råd: Också känt som ministerrådet. Denna institution består av ministrar från alla EU-länderna. Rådet sammanträder regelbundet för att fatta detaljbeslut och anta EU-lagar.
Europarådet: Europarådet är inte någon EU-institution. Det är en mellanstatlig organisation med säte i Strasbourg och strävar bland annat efter att värna de mänskliga rättigheterna, främja den kulturella mångfalden i Europa och bekämpa samhällsproblem som främlingsfientlighet och intolerans. Europarådet grundades 1949 och en av de första bedrifterna var att utarbeta Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. För att medborgarna ska kunna hävda sina rättigheter enligt konventionen grundades Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Röstning med kvalificerad majoritet:

I Europeiska unionens råd fattas de flesta beslut genom omröstning. Varje land förfogar över ett visst antal röster, i stort sett i förhållande till landets folkmängd. Antalet röster per land är följande:

Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland	29
Polen och Spanien	27
Rumänien	14
Nederländerna	13
Belgien, Grekland, Portugal, Tjeckien och Ungern	12
Bulgarien, Sverige och Österrike	10
Danmark, Finland, Irland, Litauen och Slovakien	7
Cypern, Estland, Lettland, Luxemburg och Slovenien	4
Malta	3
	345

Kvalificerad majoritet uppnås:

om en majoritet av medlemsländerna (i en del fall två tredjedels majoritet) godkänner ett förslag)
om minst 255 röster är för förslaget – vilket motsvarar 73.9 % av alla röster.

Dessutom kan varje enskilt land begära att rådet ska undersöka om de länder som stöder förslaget verkligen utgör minst 62 % av EU:s totala befolkning. Om man då finner att så inte är fallet, kan förslaget inte antas. Om du vill veta mer om röstning med kvalificerad majoritet, se ordlistan.

Sammanhållning:

Jargonguttrycket ”att främja social sammanhållning” innebär att EU försöker säkerställa att varje människa har en plats i samhället – exempelvis genom att man tar bekämpar fattigdom, arbetslöshet och diskriminering. EU-budgeten innehåller medel som är samlade i Sammanhållningsfonden som används till att finansiera projekt som främjar ”sammanhållningen” inom EU. Med hjälp av dessa medel finansieras exempelvis nya vägar och järnvägar som ska hjälpa eftersatta regioner att till fullo bli delaktiga i EU-ekonomin.

Schengenområdet (Schengenländerna):

1985 kom fem EU-länder (Frankrike, Tyskland, Belgien, Luxemburg och Nederländerna) överens om att avskaffa alla gränskontroller för personer som reser mellan dessa länder. Det skapade ett område utan inre gränser som kallas Schengenområdet. (Schengen är den stad i Luxemburg där avtalet undertecknades). Schengenländerna införde en gemensam viseringspolitik för hela området och kom överens om en effektiv kontroll vid sina yttre gränser. Kontroller vid de inre gränserna får utförs under en begränsad tid, om det krävs med tanke på den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten. Så småningom har Schengenområdet utvidgats så att det omfattar alla EU-länder plus Island och Norge, och avtalet ingår i EU-fördragen. Irland och Storbritannien deltar dock inte i de arrangemang som gäller gränskontroller och viseringar. Mer om ämnet finns på: ordlistan.
Om du är medborgare i ett land inom Schengenområdet behöver du inget visum för att resa inom Schengenområdet. Har man ett visum till ett Schengenland får man automatiskt resa fritt inom hela Schengenområdet, utom i Irland och Storbritannien.

Social dialog:

Detta innebär diskussioner, förhandlingar och gemensamma åtgärder mellan arbetsmarknadens parter inom EU (se ovan) och diskussioner mellan dessa parter och EU-institutionerna. Om du vill veta mer, se ordlistan.

Strasbourg:

Strasbourg är en fransk stad nära gränsen till Tyskland, och där samlas Europaparlamentet en gång i månaden till en plenarsammanträde som pågår i en vecka. I Strasbourg finns också Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europarådet, som inte är EU-institutioner. ”Strasbourg” används ibland i medierna när något av dessa organ avses.

Subsidiaritet:

”Subsidiaritetsprincipen” innebär att EU:s beslut måste fattas så nära medborgarna som möjligt. Unionen fattar med andra ord inga beslut (utom i frågor som den ensam ansvarar för) om inte åtgärder på EU-nivå är effektivare än åtgärder på nationell, regional eller lokal nivå.

Toppmöte:

Europeiska rådets möten (se ovan) kallas ibland för europeiska (eller EU-) ”toppmöten”, eftersom de samlar EU-ländernas stats- och regeringschefer. Vissa länder företräds av sin statsminister, andra av sin president, några av båda. Det beror på deras grundlag.

Transnationell:

Detta ord används ofta för att beskriva samarbetet mellan företag eller organisationer baserade i minst två olika EU-länder. En del av syftet med EU är att uppmuntra sådant gränsöverskridande eller ”transnationellt” samarbete.

Transparens eller öppenhet och insyn:

Uttrycken ”transparens” eller ”öppenhet och insyn” används ofta när man menar att EU-institutionernas sätt att arbeta ska bli lättare att följa. EU-institutionerna har förbundit sig att vara mer öppna. De har infört regler för att förbättra allmänhetens tillgång till information, och de arbetar för att utarbeta klarare och läsligare dokument. Detta arbete omfattar också en bättre redaktionell kvalitet på lagstiftningen och, i slutändan, ett enda förenklat EU-fördrag.

Tredje land:

Detta begrepp betyder helt enkelt ett land som inte är medlem i EU. Betydelsen är tydligast när vi talar om relationerna mellan två EU-medlemsstater (eller mellan EU-institutionerna och en medlemsstat) och ett annat land – bokstavligen ett tredje land – som står utanför Europeiska unionen.

Utvidgning:

På 1950-talet inleddes EU-samarbetet med enbart sex medlemsländer. Nu har EU 25 medlemmar. När nya EU-medlemmar tas in talar man om en "utvidgning", och sådana har inträffat vid flera tillfällen:

1950-talet: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland
1973: Danmark, Irland och Storbritannien
1981: Grekland
1986: Portugal och Spanien
1995: Finland, Sverige och Österrike
2004: Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern.
2007: Bulgarien och Rumänien

Öppen samordningsmetod:

På många politikområden (exempelvis utbildning och fortbildning, pensioner och hälsovård, invandring och asyl) fastställer EU:s regeringar sin egen nationella politik, snarare än att tillämpa en lagstadgad EU-politik. De enskilda regeringarna kan emellertid dra nytta av att dela med sig av information, anta bästa praxis (se ovan) och samordna sin nationella politik. Detta sätt att lära av varandra kallas den öppna samordningsmetoden.

Övergångsklausulen eller passerellen:

Detta är en procedur för att överföra vissa frågor från EU:s tredje pelare (se ovan) till den första pelaren så de kan behandlas enligt gemenskapsmetoden (se ovan). Ett beslut att använda sig av passerellen måste fattas enhälligt av rådet och därefter ratificeras av samtliga medlemsländer.

Övernationell:

Detta uttryck betyder ordagrant ”på en nivå över de nationella regeringarna”, vilket inte ska förväxlas med ”mellanstatlig” (se ovan). Många EU-beslut fattas på ”övernationell” nivå, vilket innebär att EU-institutionerna, till vilka länderna överlåtit viss beslutsrätt, är inbegripna i processen. Ska inte förväxlas med ”transnationell” (se ovan).