I. Att bo, resa och arbeta i Europa

EU-medborgarna har alltså en grundläggande rätt att resa, arbeta och bosätta sig överallt inom EU. Denna rättighet slås fast i Maastricht­fördragets avdelning om unionsmedborgarskap.

EU har antagit ett direktiv som innebär att det inrättas ett system för ömsesidigt erkännande av examensbevis från högre utbildning. Direktivet gäller all universitetsutbildning som omfattar minst tre år och bygger på principen om ömsesidigt förtroende för varandras utbildnings­system.

Alla som är medborgare i ett EU-land kan arbeta inom sjukvården, skolväsendet och övrig offentlig sektor överallt i EU, frånsett sådan verksamhet som har med offentlig myndighetsutövning att göra (polis, armé, utrikespolitik osv.). Och vad vore väl naturligare än att anställa en brittisk lärare för att undervisa i engelska i Rom eller att låta en ung universitetsutbildad belgare delta i uttagningsprov till den franska förvaltningen?

Sedan 2004 kan EU-medborgare som reser inom EU beställa det europeiska sjukförsäkringskortet från sina nationella myndigheter. Med kortet kan de få sina sjukvårdskostnader täckta om de blir sjuka när de är i ett annat EU-land.

II. Olika sätt att utöva sina rättigheter

Européerna är inte bara konsumenter eller aktörer inom det ekonomiska och sociala området, de är också EU-medborgare, vilket ger dem särskilda politiska rättigheter. Enligt Maastrichtfördraget har alla EU-medborgare, oberoende av nationalitet, rätt att rösta och kandidera i lokala val i landet där de bor och i valen till Europaparlamentet .

På så vis ökar medborgarnas inflytande. Unionsmedborgarskapet är nu något som finns inskrivet i fördraget, där följande fastslås: ”Varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmed­borgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.”

III. Grundläggande rättigheter

Med Amsterdamfördraget, som trädde i kraft 1999, förstärktes de grundläggande rättigheterna. Det infördes ett förfarande som innebär att åtgärder kan vidtas mot ett EU-land som kränker medborgarnas grundläggande rättigheter. I Amsterdamfördraget utvidgades också diskriminerings­förbudet så att det inte enbart omfattade nationalitet utan även diskriminering på grund av kön, ras, religion, ålder och sexuell läggning.

Genom Amsterdamfördraget förstärktes även offentlighetsprincipen som ger medborgarna bättre insyn och tillgång till officiella dokument från EU:s institutioner.

EU:s engagemang för medborgarnas rättigheter bekräftades i Nice i december 2000 genom det högtidliga tillkännagivandet av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna . Stadgan utarbetades av ett konvent bestående av ledamöter från de nationella parlamenten och Europaparlamentet, nationella regeringsföreträdare samt en kommissionsledamot. I stadgan, som omfattar 54 artiklar uppdelade på sex kapitel (Värdighet, Friheter, Jämlikhet, Solidaritet, Medborgarnas rättigheter och Rättskipning), fastställs EU:s grundläggande värderingar och EU-medborgarnas med­borgerliga, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

De inledande artiklarna handlar om människans värdighet, rätten till liv, människans rätt till integritet, yttrandefrihet och vapenvägran. Kapitlet om solidaritet är nyskapande i fråga om de sociala och ekonomiska rättigheterna. Det gäller t.ex.:

• Strejkrätten.
• Arbetstagares rätt till information och samråd.
• Rätten att förena familjeliv och yrkesliv.
• Rätten till hälsoskydd, social trygghet och sociala förmåner inom unionen.

Stadgan främjar också jämställdhet mellan kvinnor och män och fastställer för första gången rättigheter som skydd av personuppgifter, förbud mot rashygieniska metoder, förbud mot reproduktiv kloning av människor, rätt till miljöskydd, barns och äldres rättigheter samt rätt till god förvaltning.

IV. En europeisk kultur- och utbildningsgemenskap

Känslan av tillhörighet och av att ha en gemensam framtid är inget som kan tvingas fram. Sådant kan bara uppstå om det finns en kulturell gemenskap. Därför behöver Europa nu fokusera på annat än ekonomi, som utbildning, medborgarskap och kultur.

EU:s olika utbildningsprogram utgör ett led i detta. De främjar utbytesprogram så att elever och studenter kan åka utomlands, delta i gemensamma utbildningsaktiviteter över gränserna, lära sig nya språk osv. Utbildningsstruktur och exakt kursinnehåll fastställs fortfarande på nationell eller lokal nivå.

EU:s program för livslångt lärande: uppskattade siffror för programperioden 2007-2013

Inom kulturområdet främjar EU-programmen ”Kultur” och ”Media” samarbete mellan programtillverkare, promotorer, programföretag och konstnärer från olika länder. Detta bidrar till att det produceras fler europeiska TV-program och filmer, så att det blir en jämnare balans mellan den europeiska och amerikanska produktionen.

V. EU-ombudsmannen och rätten att göra framställningar

För att öka medborgarinflytandet inom EU inrättades en ombudsman genom fördraget om Europeiska unionen. Ombudsmannen utses av Europaparlamentet och har samma mandatperiod som parlamentet. Ombudsmannen har till uppgift att utreda klagomål om EU:s institutioner och organ. Alla EU-medborgare och alla fysiska eller juridiska personer med hemvist i ett EU-land har rätt att vända sig till ombudsmannen. Ombudsmannen försöker först nå en uppgörelse i godo med den berörda EU-institutionen.

Något annat som är viktigt för förbindelsen mellan medborgarna och EU-institutionerna är att alla som är bosatta i en medlemsstat har rätt att göra framställningar till Europaparlamentet.

VI. Att engagera medborgarna

Medborgarnas Europa är ett ganska nytt begrepp. Det finns redan ett par symboler för den gemensamma europeiska identiteten, t.ex. det europeiska passet (som har varit i bruk sedan 1985), den europeiska hymnen (Beethovens ”Ode till glädjen”) och EU-flaggan (en ring med tolv guldstjärnor på blå botten). EU-körkorten utfärdas i alla EU-länder sedan 1996. EU har fått ett eget motto, ”Förenade i mångfalden”, och den 9 maj har utsetts till ”Europadagen”.

De första allmänna och direkta valen till Europaparlamentet hölls 1979, vilket gav den europeiska integrationen ökad demokratisk legitimitet, i och med att den fick en direkt förankring i folkviljan. Demokratin inom EU bör öka genom att parlamentet får en tyngre roll, genom att verkliga europeiska partier bildas och genom att medborgarna i högre grad påverkar beslutsfattandet genom att engagera sig i icke-statliga organisationer och andra former av frivilligorganisationer.

Att eurosedlar och euromynt har använts sedan 2002 har haft en stor psykologisk betydelse. Mer än två tredjedelar av EU-medborgarna sköter nu sin privatekonomi och sparar i euro. I och med att varor och tjänster är prissatta i euro kan konsumenterna också göra direkta prisjämförelser mellan olika länder. Gränskontrollerna har avskaffats inom de flesta EU-länderna i enlighet med Schengenavtalet (som alla EU-länder bör ansluta sig till efterhand), och bara det ger medborgarna en känsla av att höra till ett enda, gemensamt geografiskt område.

”Vi slår inte samman stater, vi förenar människor”, sade Jean Monnet redan år 1952. Att öka allmänhetens kunskaper om EU och få medborgarna att engagera sig för EU:s verksamhet är än i dag en av de största utmaningarna för EU-institutionerna.