Rättsligt meddelande | Nytt på webbplatsen | Register | Om webbplatsen EUROPA | Vanliga frågor | Sök | Kontakt
Europa på 12 lektionerHoppa över språkvalsknapparna (kortkommando=2)
EUROPA > EU - en överblick > abc > Europa på 12 lektioner > Lesson_7

EU - en överblick

 Hemsida
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
EMU och euron
  • Euron är EU:s gemensamma valuta. Tolv av de femton dåvarande EU-länderna införde euron för icke-kontanta transaktioner från 1999 och för samtliga betalningar 2002 när eurosedlar och euromynt infördes.
  • Tre länder (Danmark, Storbritannien och Sverige) är inte med i valutaunionen.
  • De nya medlemsstaterna förbereder sig nu för att kunna komma med i euroområdet så snart de uppfyller de kriterier som krävs.
  • Medlemsstaterna eftersträvar inte bara monetär stabilitet, vilket är Europeiska central­bankens ansvarsområde, utan också högre tillväxt och ekonomisk konvergens.

 

I. Bakgrunden till det monetära samarbetet

(a) Europeiska monetära systemet (EMS)

År 1971 bestämde sig USA för att avskaffa den fasta koppling mellan dollarn och det officiella guldpriset som hade gett monetär stabilitet världen över efter andra världskriget. Detta utgjorde slutpunkten för systemet med fasta växelkurser. EU-länderna bestämde sig för att förhindra valutafluktuationer på mer än 2,25 procent mellan de europeiska valutorna genom att samordna sina insatser på valutamarknaderna. Tanken var att de skulle kunna bilda en egen monetär union.

Detta ledde till att man bildade Europeiska monetära systemet (EMS), som trädde i kraft i mars 1979. Systemet omfattade tre huvuddelar:

  • En referensvaluta, den s.k. ecun: Det här var en ”korg” bestående av valutor från samtliga medlemsstater.
  • En växelkursmekanism: Varje valuta hade en växelkurs i förhållande till ecun. De bilaterala växelkurserna tilläts fluktuera inom ett spann på 2,25 procent.
  • En kreditmekanism: Varje land överförde 20 procent av sina valuta- och guldreserver till en gemensam fond.

Gatumarknad i slovenska Ljubljana © Getty images
Torghandlarna i Ljubljana bytte ut den slovenska tolaren
mot euron den 1 januari 2007.

(b) Från EMS till EMU

EMS fick en brokig historia. Efter Tysklands återförening och det förnyade trycket på de europeiska valutorna i Europa lämnade den italienska liran och det brittiska pundet Europeiska monetära systemet 1992. I augusti 1993 beslöt EMS-länderna att tillfälligt öka spannet till 15 procent. För att förhindra omfattande valutafluktuationer mellan EU-valutorna och undanröja risken för konkurrerande devalveringar hade EU:s regeringar bestämt sig för att återigen satsa på en fullständig monetär union och införa en gemensam valuta.

Vid Europeiska rådets möte i Madrid i juni 1989 antog EU-ledarna en trestegsplan för Ekonomiska och monetära unionen. Denna plan ingick i Maastrichtfördraget om Europeiska unionen, som Europeiska rådet antog i december 1991.

II. Ekonomiska och monetära unionen (EMU)

(a) De tre etapperna

Den första etappen, som inleddes den 1 juli 1990, omfattade följande:

  • Fullständigt fri rörlighet för kapital inom EU (valutakontrollerna avskaffas).
  • Ökade medel anslås för att minska skillnaderna mellan de europeiska regionerna (strukturfonderna).
  • Ekonomisk konvergens, genom multilateral kontroll av medlemsstaternas ekonomiska politik.

Den andra etappen inleddes den 1 januari 1994. Här ingick följande:

  • I Frankfurt inrättades Europeiska monetära institutet (EMI), som bestod av centralbankschefer från de olika EU-länderna.
  • De nationella centralbankerna skulle vara oberoende.
  • Regler infördes för att tygla nationella budgetunderskott.

Den tredje etappen utgjordes av eurons födelse.Den 1 januari 1999 antog elva länder euron, som därmed blev den gemensamma valutan för Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. (Grekland införde euron den 1 januari 2001.) EMI ersattes av Europeiska centralbanken (ECB) som nu ansvarar för penningpolitiken. Denna politik utarbetas och genomförs i euro.

Den 1 januari 2002 infördes eurosedlar och euromynt i de tolv länder som ingår i euroområdet. Två månader senare drogs de nationella valutorna in. Sedan dess har euron varit det enda lagliga betalningsmedlet för alla kontant- och banktransaktioner i euroområdets länder, där mer än två tredjedelar av EU:s befolkning lever.

(b) Konvergenskriterierna

Varje EU-land måste uppfylla de fem konvergenskriterierna för att kunna gå vidare till den tredje etappen, nämligen:

  • Prisstabilitet: Inflationen får inte överstiga den genomsnittliga inflationen i de tre EU-länder som har lägst inflation med mer än 1,5 procent.
  • Räntor: Den långa räntan får inte avvika med mer än 2 procent från den genomsnittliga räntan i de tre medlemsstaterna med lägst ränta.
  • Underskott: Det nationella budgetunderskottet måste vara under 3 procent av BNP.
  • Statsskuld: Skulden får inte vara större än 60 procent av BNP.
  • Stabil växelkurs: Växelkursen ska ha hållits inom det tillåtna fluktuationsbandet under de senaste två åren.

Eurosedlar och euromynt © Van Parys Media
Euron: gemensam valuta för mer än 310 miljoner personer i EU.

(c) Stabilitets- och tillväxtpakten

I juni 1997 antog Europeiska rådet en stabilitets- och tillväxtpakt. Denna pakt utgjorde ett fast åtagande för budgetstabilitet och gjorde det möjligt att bestraffa länder inom euroområdet om deras budgetunderskott överskred 3 procent av BNP. Pakten ansågs senare ha alltför hårda regler och reformerades i mars 2005.

(d) Eurogruppen

Eurogruppen är ett informellt organ för euroländernas finansministrar. Syftet med gruppens möten är att åstadkomma en bättre samordning av den ekonomiska politiken, övervaka euroländernas budget- och finanspolitik samt företräda euron vid internationella monetära forum.

(e) De nya medlemsstaterna och EMU

De nya EU-medlemmarna ska samtliga införa euron när de kan uppfylla kriterierna. Det första landet från 2004 års utvidgning som klarade det var Slovenien, som anslöt sig till euroområdet 2007. Cypern och Malta följde efter 2008 och Slovakien 2009.

Rättsligt meddelande | Nytt på webbplatsen | Register | Om webbplatsen EUROPA | Vanliga frågor | Sök | Kontakt | Till början