I. Solidaritetspolitik

Syftet med solidaritetspolitiken är framför allt att stödja slutförandet av den inre marknaden (se kapitel 6, ”Den inre marknaden”) och att komma till rätta med eventuella obalanser genom att använda strukturåtgärder för att stödja regioner som utvecklas långsammare eller branscher som är inne i en svår period. Att det är viktigt med solidaritet mellan de olika länderna och regionerna i EU blev ännu tydligare när EU nyligen fick tolv nya länder vars inkomster låg långt under EU-genomsnittet. EU måste också vara med och se till att det sker en omstrukturering inom de sektorer som har drabbats av den snabbt ökande internationella konkurrensen.

(a) Regionalstöd

EU:s regionalpolitik innebär att medel överförs från rika till fattiga länder. Stödet används för att utveckla regioner som utvecklas långsammare, ställa om industrin i vissa områden, bekämpa ungdoms- och långtidsarbetslöshet, modernisera jordbruket och hjälpa eftersatta jordbruksregioner.

I budgeten för 2007–2013 har medel anslagits till tre olika mål för den regionala verksamheten.

• Konvergens. Här är syftet att hjälpa de minst utvecklade länderna och regionerna att snabbare komma i kapp EU-genomsnittet genom att skapa bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning. Detta ska åstadkommas genom investeringar i fysiskt kapital och humankapital, innovation, kunskapssamhället, anpassning till förändringar, miljö och effektiv administration.
• Regional konkurrenskraft och sysselsättning. Syftet är att stärka konkurrens- och attraktionskraften och sysselsättningen i regioner som inte hör till de minst utvecklade regionerna. Detta ska åstadkommas genom att man föregriper ekonomiska och sociala förändringar, främjar innovation, företagande, miljöskydd, tillgänglighet och anpassningsförmåga samt utvecklar en arbetsmarknad för alla.
• Europeiskt territoriellt samarbete. Syftet med detta nya mål är att stärka det gränsöverskridande, transnationella och interregionala samarbetet. Syftet är att främja gemensamma lösningar på problem som angränsande myndigheter arbetar med inom områden som stads-, landsbygds- och kustutveckling, utveckling av ekonomiska relationer samt nätverksverksamhet mellan små och medelstora företag.

Dessa mål kommer att finansieras genom särskilda EU-fonder, som kompletterar eller stimulerar investeringar från den privata sektorn samt från myndigheter på nationell och regional nivå. De fonder som det gäller är de s.k. strukturfonderna och sammanhållningsfonden.

• Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) är den första strukturfonden. Finansieringen från denna fond syftar till att stärka den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen genom att minska den regionala obalansen och stödja utveckling och anpassning av regionernas ekonomiska struktur, vilket även inbegriper utveckling av industriregioner på tillbakagång.
• Europeiska socialfonden (ESF), den andra strukturfonden, ger ekonomiskt stöd till yrkesutbildnings- och sysselsättningsinitiativ.
• Förutom strukturfonderna finns det också en sammanhållningsfond som används för att finansiera transportinfrastruktur- och miljöprojekt i EU-länder där BNP per invånare är lägre än 90 procent av genomsnittet i EU.

(b) Den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP)

I Rom­fördraget från 1957 angavs flera olika mål för den gemensamma jordbrukspolitiken: att ge landsbygds­befolkningen en skälig levnadsstandard, att stabilisera marknaderna, att ge konsumenterna skäliga priser och att modernisera jordbrukets infra­struktur. Dessa mål har nu i stor utsträckning nåtts. Andra principer som har antagits med tiden har också fungerat väl. Konsumenterna har fått en säker livsmedelsförsörjning till stabila priser som inte påverkas av svängningar på världsmarknaden. Dengemensammajordbrukspolitikensbudgetheter Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ).

Men jordbrukspolitiken har också blivit offer för sin egen framgång. Produktionen ökade mycket snabbare än konsumtionen, vilket blev betungande för EU:s budget. För att komma till rätta med det här problemet blev man tvungen att reformera jordbrukspolitiken. Åtgärderna har börjat ge resultat. Produktionen hålls tillbaka. Jordbrukarna uppmanas att använda hållbara jordbruksmetoder som skyddar miljön, bevarar landskapet och bidrar till att höja livsmedelskvaliteten och livsmedelssäkerheten.

När livsmedel produceras är det minst lika viktigt
med kvalitet som med kvantitet.

Jordbrukarna har fått en ny roll: att säkerställa en viss grad av ekonomisk verksamhet i alla landsbygdsområden och att skydda landsbygdens mångfald. Denna mångfald och detta erkännande av en levande landsbygd – ett sätt att leva i harmoni med naturen – utgör en viktig del av Europas identitet.

EU vill att Världshandelsorganisationen (WTO) ska lägga större vikt vid livsmedelskvalitet, försiktighetsprincipen och djurskydd. EU har också börjat reformera sin fiskeripolitik. Här är syftet att minska fiskeflottans överkapacitet, att bevara fiskebestånden och att erbjuda ekonomiskt stöd som gör det möjligt för fiskarna att utveckla annan ekonomisk verksamhet.

(c) Socialpolitik

Syftet med EU:s socialpolitik är att rätta till de mest uppenbara obalanserna i det europeiska samhället. Europeiska socialfonden inrättades 1961 för att ge arbetstagarna möjlighet till sysselsättning, omskolning och/eller geografisk rörlighet.

Gemenskapens socialpolitik bedrivs inte enbart genom ekonomiskt stöd. Det räcker inte för att lösa alla problem som orsakas av den ekonomiska tillbakagången eller påskynda den sociala utvecklingen i vissa regioner. De dynamiska effekter som tillväxten ger måste framför allt stimulera till sociala framsteg. Detta går hand i hand med en lagstiftning som garanterar vissa fasta minimirättigheter. Vissa av dessa rättigheter slås fast i fördragen, t.ex. kvinnors och mäns rätt till lika lön för lika arbete. Andra rättigheter fastställs i arbetsmiljödirektiven (arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen) och grundläggande säkerhetsföreskrifter.

I Maastricht 1991 antog Europeiska rådet gemenskapens stadga om grundläggande sociala rättigheter. I stadgan fastställs de rättigheter som bör gälla på EU:s arbetsmarknad, t.ex. fri rörlighet, skälig lön, bättre arbetsvillkor, social trygghet, rätten att ansluta sig till fack­föreningar och sluta kollektivavtal, rätt till yrkesutbildning, lika behandling av män och kvinnor, arbetstagares rätt till information, samråd och medbestämmande, arbetsmiljö samt skydd av barn, äldre och handikappade. Stadgan införlivades i Amsterdamfördraget i juni 1997 och ska nu tillämpas i alla medlemsstater.

Det här programmet är det sjätte i raden av flera miljöhandlingsprogram. Efter mer än 30 års miljöregleringsarbete har EU infört ett omfattande miljöskyddssystem.

En rad olika problem har behandlats: buller, avfall, skydd av naturliga livsmiljöer, avgaser, kemikalier, arbetsolycksfall, badvattnets renhet och upprättandet av ett europeiskt informations- och stödnätverk, som ska ingripa vid miljökatastrofer som oljeutsläpp och skogsbränder.

Helt nyligen behandlades föroreningarnas hälsoeffekter i handlingsplanen för miljö och hälsa 2004–2010. I denna plan kopplas folkhälsa, miljö och forskningspolitik samman.

Genom att utnyttja vår planets naturliga energikällor
kan klimatförändringen motverkas.

Det europeiska regelverket ger samma skydd i hela EU, men är ändå så flexibelt att det tar hänsyn till lokala omständigheter. Det uppdateras också kontinuerligt. Så har man t.ex. nu bestämt att kemikalielagstiftningen ska omarbetas. De tidigare bestämmelserna, som har utarbetats fortlöpande, ska ersättas med ett enda system för registrering, bedömning och godkännande av kemikalier (REACH).

Det här systemet bygger på en central databas som ska förvaltas av en ny europeisk kemikaliebyrå i Helsingfors. Syftet är att undvika nedsmutsning av luft, vatten, mark och byggnader, bevara den biologiska mångfalden, förbättra EU-medborgarnas hälsa och säkerhet och samtidigt bibehålla den europeiska industrins konkurrenskraft.

(b) Teknisk utveckling

Europas framtid är beroende av att européerna kan hålla sig långt framme i den tekniska utvecklingen. Redan när EU grundades var man väl medveten om fördelarna med gemensam europeisk forskning. Vid sidan av EEG bildades därför Euratom 1958 – Europeiska atomenergigemenskapen. Syftet var att EU-länderna tillsammans skulle utveckla den civila användningen av kärnkraften. EU har ett gemensamt forskningscenter som består av nio institut spridda på fyra orter: Ispra (Italien), Karlsruhe (Tyskland), Petten (Nederländerna) och Geel (Belgien).

Den allt snabbare utvecklingen har gjort det nödvändigt att diversifiera forskningen och att främja så mycket tvärvetenskaplig forskning som möjligt. EU måste hitta nya industriella tillämpningar och nya finansieringskällor för forskning.

Den gemensamma EU-forskningen är tänkt att komplettera de nationella forsknings­programmen. Fokus ligger på projekt som involverar ett antal olika forskningsenheter i flera olika EU-länder. Stöd ges både till grundforskning – t.ex. inom områden som kontrollerad termonukleär fusion (som kan bli en outtömlig energikälla på 2000-talet) – och till forskning och teknisk utveckling inom t.ex. den strategiskt viktiga elektronik- och dataindustrin, som utsätts för hård internationell konkurrens från länderna utanför Europa.

Forskning ger ekonomisk tillväxt.

EU-forskningen finansieras framför allt genom ett antal olika ramprogram. Det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling omfattar perioden 2007–2013. Budgeten ligger på mer än 50 miljarder euro och merparten ska gå till områden som hälsa, livsmedel och jordbruk, informations- och kommunikationsteknik, nanovetenskap, energi, miljö, transport, säkerhets- och rymdforskning samt samhällsvetenskap. Till detta kommer program som ska främja idéer, människor och kapacitet genom spjutspetsforskning, stöd till forskare och deras karriärutveckling samt internationellt samarbete.

(c) Energi

EU:s energiförbrukning utgörs till 80 procent av fossila bränslen – olja, naturgas och kol. En stor andel av dessa fossila bränslen importeras från länder utanför EU, och andelen bara ökar. För närvarande importeras 50 procent av all gas och olja, och 2030 kan beroendet ha ökat till 70 procent. Det gör EU mer sårbart för avbrott i tillförseln eller prishöjningar på grund av internationella kriser. En annan anledning att minska förbrukningen av fossila bränslen är att man vill komma till rätta med den globala uppvärmningen.

I framtiden måste en rad olika åtgärder vidtas, t.ex. att spara energi genom en mer intelligent energianvändning, utveckla alternativa energikällor (framför allt förnybara energikällor i Europa) och öka det internationella samarbetet. Fram till 2020 skulle energiförbrukningen kunna minska med en femtedel, om konsumenterna verkligen ändrade sitt beteende och om man fullt ut använde sådan teknik som ger ökad energieffektivitet.