I. En kontinent förenas

(a) En union med 27 medlemmar

Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i december 2002 fattades ett av de viktigaste besluten i hela den europeiska integrationens historia. Beslutet att låta tio länder ansluta sig till EU den 1 maj 2004 innebär inte bara att EU flyttar fram sina geografiska gränser och får fler invånare – det markerar också den definitiva slutpunkten för ett splittrat Europa, ett Europa som sedan 1945 har varit uppdelat i en fri och i en kommunistisk värld.

EU:s femte utvidgning hade en politisk och en moralisk dimension. Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern är länder som tillhör Europa, inte bara genom sitt geografiska läge, utan också genom sin kultur, sin historia och sina målsättningar. Tillsammans med de andra demokratiska länderna i Europa är de nu fullvärdiga parter i grundarstaternas storslagna projekt.

(b) Den fortsatta utvidgningen

Bulgarien och Rumänien blev kandidatländer 1995. Dessa båda länder behövde längre tid på sig än de andra tio länderna, men de anslöt sig till EU den 1 januari 2007. Antalet EU-länder är nu uppe i 27.

(c) Kandidater för medlemskap

Natomedlemmen Turkiet har sedan länge ett associeringsavtal med EU och ansökte om medlemskap 1987. Landets geografiska läge och politiska historia fick EU att tveka länge innan man godtog Turkiets ansökan. I oktober 2005 inledde i alla fall Europeiska rådet anslutningsförhandlingarna med Turkiet. Samtidigt påbörjades också förhandlingarna med Kroatien, ett annat kandidatland. Ännu har det inte fastställts något datum för när ett eventuellt anslutningsfördrag skulle komma att träda i kraft för dessa båda länder efter slutförda medlemskapsförhandlingar.

(d) Västra Balkan

Många av dessa länder var tidigare en del av Jugoslavien och vänder sig nu till EU för att påskynda den ekonomiska återuppbyggnaden, förbättra sina ömsesidiga förbindelser – som har tagit skada av de etniska och religiösa krigen – och konsolidera de demokratiska institutionerna. EU gav f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland i november 2005. Andra potentiella kandidatländer är Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro och Serbien.

II. Villkor för medlemskap

(a) Rättsliga krav

Den europeiska integrationen har alltid varit en politisk och ekonomisk process, öppen för alla europeiska länder som har varit beredda att ansluta sig till grundfördragen och genomföra hela EU:s lagstiftning. Enligt artikel 237 i Romfördraget får ”varje europeisk stat ansöka om att bli medlem av gemenskapen”.

I artikel F i Maastrichtfördraget görs tillägget att medlemsstaterna ska ha ”styrelseformer [som] bygger på demokratiska principer”.

(b) Köpenhamnskriterierna

När de f.d. kommunistländerna började visa intresse för att gå med i EU, bestämde Europeiska rådet 1993 att tre kriterier måste vara uppfyllda för att länderna skulle kunna bli medlemmar. Senast vid inträdet måste de nya medlemmarna ha:

• Stabila institutioner som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter.
• En fungerande marknadsekonomi och kapacitet att hantera konkurrenstrycket och marknadskrafterna inom EU.
• Förmåga att uppfylla de skyldigheter som medlemskapet medför, vilket också innebär att landet ska stödja EU:s mål. Den offentliga förvaltningen måste kunna tillämpa och hantera EU:s lagstiftning i praktiken.

(c) Anslutningsprocessen

Anslutningsförhandlingarna förs mellan varje enskilt kandidatland och Europeiska kommissionen, som företräder EU. Efter förhandlingarna är det upp till de befintliga medlemsstaterna att i rådet besluta om det nya landet ska få gå med i EU. Ett sådant beslut måste vara enhälligt. Medlemskapet ska också godkännas av en absolut majoritet av Europaparlamentets ledamöter. Alla anslutningsfördrag måste sedan ratificeras av medlemsstaterna och kandidatländerna enligt respektive lands egna konstitutionella förfaranden.

Under de år som förhandlingarna pågår får kandidatländerna EU-stöd för att det ska bli lättare för dem att komma i kapp ekonomiskt. När EU utvidgades med tio länder 2004 inbegrep det ett stödpaket på 41 miljarder euro. Detta skulle framför allt användas för att finansiera strukturprojekt, så att de nya medlemmarna kunde uppfylla medlemskraven.

III. Hur stort kan EU bli?

(a) De geografiska gränserna

När EU utvidgades till först 25 och sedan 27 medlemsländer höll de befintliga medlemsländerna på att utarbeta en ram till nytt fördrag som skulle sörja för att det utvidgade EU kunde fungera effektivt och demokratiskt. Under processens gång stod det klart att många européer hade en rad betänkligheter beträffande EU:s slutliga gränser och till och med om dess identitet. Det finns inga enkla svar på de här frågorna, inte minst eftersom varje land har olika geopolitiska och ekonomiska intressen. De baltiska länderna och Polen vill gärna se Ukraina som EU-medlem. Om Turkiet kommer med i EU, väcker det också frågan om vilken ställning vissa länder i Kaukasusregionen ska ha, t.ex. Georgien och Armenien.

Adriatiska havets pärla: Dubrovnik
i Kroatien.

Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz uppfyller medlemsvillkoren, men är ändå inte med i EU eftersom folkopinionen i dessa länder är emot ett medlemskap.

Det politiska läget i Vitryssland liksom Moldaviens strategiska geografiska position utgör fortfarande problem. Ett ryskt medlemskap skulle uppenbart skapa orimliga obalanser i EU, både politiskt och geografiskt.

(b) Administrativa begränsningar

Enligt de nuvarande reglerna för medlemskap, som fastställdes i Nicefördraget från 2003, har EU en institutionell begränsning vid 27 medlemmar. Om medlemsantalet ska kunna öka efter det, krävs det ett nytt mellanstatligt avtal om medlemsstaternas förbindelser inom institutionerna.

Med mer än 30 länder kommer det att bli svårare för EU att bedriva en verksamhet i enlighet med fördragens grundläggande principer (se kapitel 4: ”Hur fungerar EU?”). Det skulle krävas en grundlig översyn av beslutsförfarandena för att EU inte ska bli handlingsförlamat utan fortfarande ha kvar sin handlingskraft.

Användningen av officiella språk är också en känslig fråga. I och med Bulgariens och Rumäniens medlemskap har EU nu 23 officiella språk. EU-utvidgningen får inte innebära att medborgarna känner att de har en svagare nationell eller regional identitet i ett likriktat EU.